Jag har världens bästa jobb. Det har jag skrivit så ofta i bloggen och alltid menat det. Att få ha musiken som yrke är en ynnest och att (åtminstone oftast) kunna leva av den är inte alla förunnat. Lustigt nog var 2021 (jag har många kollegor som säger samma sak) trots pandemin ett bra år. Vi kunde ge konserter även om det var med restriktioner och det märktes att publiken saknat sin musik. Alla konserter och föreställningar jag själv organiserade förra året var välbesökta och det var så underbart!
2022 har varit lite som att vakna upp ur en rosa dröm till något som mer liknar diskbänksrealism. Jag brukar ha ganska gott humör men just nu har jag för andra gången på kort tid tvingats ställa in p.g.a. brist på publik. Oerhört trist. Kan det vara så att publiken hellre går på stora musikevent i Konserthuset, på Operan eller teatern? Kanske känns alla små källarscener, som kändes så lockande i fjol, bara futtiga nu när man återigen “får” sitta i en stor publik? Vad vet jag.
Just idag tillåter jag mig själv att betrakta världen i grått och tycka lite, lite synd om mig själv.
Jag och mina fantastiska kollegor hade verkligen sett fram emot att återigen få blåsa liv i vår humoristiska, allvarliga, knasiga föreställning “Moralkakor”, där allas vår Magdalena Ribbing ger vett- och ettikettråd ackompanjerad av G.P. Telemanns moraliska kantater. Förhoppningsvis får vi en möjlighet någon gång senare.
Jag vet att de här tankarna går över men just idag tillåter jag mig att fråga mig om det verkligen är värt det? Är det värt att offra kvällar och helger för att repetera utan betalning. Är det värt det att använda sina sparpengar för att kunna hyra en konsertlokal eller åtminstone kunna betala sina kollegor? Är det värt att mejla runt till alla man känner för att mer eller mindre övertala dem att komma på konsert? Borde man sluta att försöka ställa egna projekt på benen och istället bara sing-on-demand; sjunga när en dirigent ringer och behöver en solist. Åka dit, göra sitt jobb, åka hem. Det vore så bekvämt… Ändå är svaret är nej! För få saker är så givande som att tillsammans med goda kollegor skapa ett program, välja ut precis rätt stycken och börja repetera dem tillsammans; att slutligen få dela dem med en publik i ett litet, intimt sammanhang där man verkligen kan få direktkontakt med åhörarna. Det är inget man blir rik på (i ärlighetens namn går man ibland till och med back) men det är enormt utvecklande och svårslaget ur kreativ synvinkel.
Men just idag tillåter jag mig själv att betrakta världen i grått och tycka lite, lite synd om mig själv. Senast imorgon, när jag återigen står i studion med mina underbara elever, vet jag att världen långsamt kommer att få färg igen!
