Sångbloggen pausar!

Kära följare,

de som varit med länge vet att det mesta av bloggens innehåll ända sedan starten 2018 försvann i samband med ett webhotellbyte i somras. Otroligt surt, såklart, men inte mycket att göra åt. Jag startade upp ganska snabbt igen och har under hösten gjort mitt bästa för att få till en viss regelbundenhet. I nuläget har jag dock så många andra bollar i luften att bloggen tyvärr hela tiden blir nedprioriterad.

Jag har därför beslutat mig för att ta en liten paus. Jag vill ju egentligen gärna “rapportera” om alla aspekter av frilanssångartillvaron, från undervisning till konserter och sceniska produktioner, men det gör också att det stundtals blir lite väl spretigt för min smak. Pausen ger mig möjlighet att komma underfund med vilken riktning jag vill att texterna ska ha. Jag avslutar den här posten med ett par ögonblicksbilder av det jag sysslat med de senaste veckorna. Väl mötta under 2023!

Full kyrka i väntan på Allhelgonamusik på Alla själars dag. En av de finaste högtiderna att sjunga på, har jag alltid tyckt. När jag kom till kyrkan för att repa innan hade det just börjat skymma, och hundratals tända ljus lyste upp kyrkogården.
“Karl-Oves hörna”. Under två konserter i mitten av november gjorde jag den sceniska föreställningen “Winterreise- min kamp!” tillsammans med Immo Schröder tenor, och Johan Westre, pianist. Ett koncept som kombinerar texter av Knausgårds “Min kamp” med Schuberts sångcykel. Som så ofta när man drar igång egna projekt med minimal budget var det ingen jättepublik (andra föreställningen var det dessutom snöstorm!), men de besökare som hittade dit bidrog till att skapa en otrolig stämning. Ett av de mest utvecklande och roliga projekt jag gjort på senare år. Välkommen, du också, när vi tar upp den igen 2023: Söndag 12 mars kl.15!
Det fantastiska rådhuset i Leuven, Belgien, där jag och kollegorna Karin Lagergren (ledning) och Ida Zackrisson (sopran) sjöng skandinavisk medeltidsmusik på första advent.
Hysteriska sångarkollegor tar en selfie! Jag och fantastiska sopran-Ida.
Trötta kollegor i väntan på konsert på Tumbascenen: “Välkommen jul!”, en konsert på andra advent med allt från klassiska svenska pärlor till amerikanska julschlagers. Vid pianot: eminente Johan Westre, och i fåtöljen: rutinerade skådisen Mats Blomberg, som bara en halvtimme senare återkom med grön skjorta och röd slips i bästa Arne Weise-stil. Ljuset tände han också på första försöket!

Winterreise -min kamp!

Boka din biljett

Boka biljett här

Det har varit en enormt hektisk höst och det fortsätter så en bra bit in i december. Tack och lov har jag förstående och flexibla elever!

Efter allhelgonakonsert och musikcafé är det nästa vecka dags för ett projekt som jag längtat efter så länge: en scenisk konsert med Franz Schuberts 24 sånger i kombination med kortare texter ur det fjärde bandet av “Min kamp”, Karl-Ove Knausgårds mäktiga romansvit. Vi möter två unga män med tvåhundra år emellan sig, men med så många likheter. Med mig har jag tenoren och Liedspecialisten Immo Schröder samt Johan Westre, fantastisk pianist.

Det är något alldeles speciellt att få forma en föreställning från scratch; bestämma exakt hur man vill tolka musiken och vad som ska hända sceniskt. Till den som läste mitt inlägg Frilans blues för ett tag sedan kan jag säga att ett projekt som detta är den fantastiska och (övervägande) positiva sidan av frilanstillvaron. Att kunna välja själv, att kunna säga ja till det man verkligen brinner för. Vi är dock så klart beroende av att få publik:

Kom och möt vår Vintervandrare!

Onsdag 16 november kl. 19

Söndag 20 november kl. 15

Föreställningen är c:a två timmar inklusive paus. I pausen serveras vin, öl, alkoholfria drycker och snacks.

Härliga höst!

Gustav Vasa kyrka. Roland Möhle dirigerar “Requiem” av W.A. Mozart.

Jag älskar hösten! Det är så vackert med gulnande löv och krispigt klar luft. Dessutom är det skönt att slippa den där känslan av att man “borde gå ut” eftersom det är så varmt och soligt. Nu kan man med gott samvete kura ihop sig i soffan med tända ljus och en bok.

Men framför allt tycker jag om musiken som hör till den här årstiden! Det är “eftertänksam musik”. Just nu är tiden för rekvier och mässor, och om bara någon vecka är det dags för den rena allhelgonamusiken. Sedan, när det blivit riktigt mörkt, kommer advent och all förväntansfull musik som hör till.

Den här helgen hade jag nöjet att få sjunga “Requiem” av W.A. Mozart. På lördagen i Täby och på söndagen inne i stan. När jag kom till Gustav Vasa kyrka igår eftermiddag ringlade sig kön halvvägs runt kvarteret! Det är uppenbarligen inte bara jag som älskar den här musiken.

Backstage tillsammans med mina härliga solist-kollegor. Fr.v. sopranen Emilia Feldt, tenoren Immo Schröder, undertecknad samt basen Stefan Nymark.

Länge leve amatörsången!

Sångfröken läser ur I huvudet på Sångfröken!

I förrgår var det äntligen dags: min lilla bok om amatörsång, I huvudet på sångfröken, hade antagit fysisk form och det om något var väl en anledning att samlas och skåla amatörsångarens lov! Ett trettiotal sångälskare bestående av en underbar blandning av gamla och nya elever, vänner och familj samlades på Musikvalvet Baggen för att skåla i bubbel, mingla och fira boken, men kanske framför allt amatörsången som sådan. Som grädde på moset höll ett par generösa, modiga elever en minikonsert med både solo- och ensemblesång inför en varm och entusiastisk publik. Det var precis så härligt och roligt som det låter! När jag framemot midnatt stängde och låste Musikvalvet slog det mig, som så många gånger förr, att jag har världens bästa jobb!

Leve amatörsången!

Munformen är a och o…

…i dubbel bemärkelse! Idag hade jag och Anna en lektion som kretsade kring vokalerna, dess form och placering i munnen. Nedan demonstrerar hon en närmast perfekt a-munform: lös underkäke men inte överdrivet (onödigt) stor munöppning. Munnen är en avspänd oval som kan forma alla vokaler från a till ö utan att förändras alltför mycket, främst i sidled.

Glöm aldrig att en överdriven “mimik” (alltså att munställningen ändras alltför mycket mellan de olika vokalerna) ofta kan föra till en hörbar skillnad i klang. Om den akustiska skillnaden mellan olika vokaler blir alltför stor kan det uppfattas som att vi sjunger orent. Anledningen är att vissa toner förlorar övertonerna när vi förändrar klangutrymmet hela tiden. Frasen får ingen ro utan uppfattas som ojämn. Vokalerna i och e är förstås särskilt farliga eftersom de tenderar att blir för breda.

Övningstips. Ställ dig framför spegeln och hitta en fin, lagom avspänd o-form. Öva sedan att sjunga vokalserien i-e-a-å-o (välj den tonhöjd som är mest bekväm för dig) utan att käken “tuggar” upp och ner eller att mungiporna försvinner i sidled. Var noggrann med att luftflödet får gå jämnt genom hela frasen.

Frilans Blues

Jag har världens bästa jobb. Det har jag skrivit så ofta i bloggen och alltid menat det. Att få ha musiken som yrke är en ynnest och att (åtminstone oftast) kunna leva av den är inte alla förunnat. Lustigt nog var 2021 (jag har många kollegor som säger samma sak) trots pandemin ett bra år. Vi kunde ge konserter även om det var med restriktioner och det märktes att publiken saknat sin musik. Alla konserter och föreställningar jag själv organiserade förra året var välbesökta och det var så underbart!

2022 har varit lite som att vakna upp ur en rosa dröm till något som mer liknar diskbänksrealism. Jag brukar ha ganska gott humör men just nu har jag för andra gången på kort tid tvingats ställa in p.g.a. brist på publik. Oerhört trist. Kan det vara så att publiken hellre går på stora musikevent i Konserthuset, på Operan eller teatern? Kanske känns alla små källarscener, som kändes så lockande i fjol, bara futtiga nu när man återigen “får” sitta i en stor publik? Vad vet jag.

Just idag tillåter jag mig själv att betrakta världen i grått och tycka lite, lite synd om mig själv.

Jag och mina fantastiska kollegor hade verkligen sett fram emot att återigen få blåsa liv i vår humoristiska, allvarliga, knasiga föreställning “Moralkakor”, där allas vår Magdalena Ribbing ger vett- och ettikettråd ackompanjerad av G.P. Telemanns moraliska kantater. Förhoppningsvis får vi en möjlighet någon gång senare.

Jag vet att de här tankarna går över men just idag tillåter jag mig att fråga mig om det verkligen är värt det? Är det värt att offra kvällar och helger för att repetera utan betalning. Är det värt det att använda sina sparpengar för att kunna hyra en konsertlokal eller åtminstone kunna betala sina kollegor? Är det värt att mejla runt till alla man känner för att mer eller mindre övertala dem att komma på konsert? Borde man sluta att försöka ställa egna projekt på benen och istället bara sing-on-demand; sjunga när en dirigent ringer och behöver en solist. Åka dit, göra sitt jobb, åka hem. Det vore så bekvämt… Ändå är svaret är nej! För få saker är så givande som att tillsammans med goda kollegor skapa ett program, välja ut precis rätt stycken och börja repetera dem tillsammans; att slutligen få dela dem med en publik i ett litet, intimt sammanhang där man verkligen kan få direktkontakt med åhörarna. Det är inget man blir rik på (i ärlighetens namn går man ibland till och med back) men det är enormt utvecklande och svårslaget ur kreativ synvinkel.

Men just idag tillåter jag mig själv att betrakta världen i grått och tycka lite, lite synd om mig själv. Senast imorgon, när jag återigen står i studion med mina underbara elever, vet jag att världen långsamt kommer att få färg igen!

Botvid och miraklen!

Idag har jag tillbringat dagen i vackra Botkyrka kyrka. Det har varit repetition inför morgondagens konsert med Ensemble Gemma under ledning av Karin Lagergren. I år firas det jubilerande helgonet St. Botvid i kyrkor runt om i Sverige och nu är det alltså vår tur! Jag har inte så ofta möjlighet att få sjunga medeltida musik på denna höga nivå så det är en riktig treat. Det allra häftigaste är att vi blir ackompanjerade av Johannes Geworkian-Hellman, en av de absolut skickligaste vevliraspelarna som finns!

Johannes Geworkian Hellman testar akustiken i Botkyrka kyrka.

Man tager vad man haver

Igår hade jag och eleven Gisela lektion med fokus på stöd! Efter diverse övningar insåg vi att hon behövde något tungt att hålla i för att inte “förlora fotfästet” och tappa stödet. I brist på hantlar eller tunga böcker, vilket jag brukar rekommendera, hittade vi en liten men TUNG trägubbe i ett fönster och vips! hade vi det vi behövde. En sångare måste vara kreativ!

Så var det dags igen!

Äntligen, skulle man väl kunna säga. Jag förstår att några tycker att det dröjt väl länge att dra igång Sångbloggen igen efter den olycksaliga kraschen i juni. Jag tappade inspirationen ett tag i min förbittring över att allt jag skrivit de senaste tre åren plötsligt bara försvann. Tur i oturen är att åtminstone vissa av texterna återfinns i bearbetad form i min lilla bok “I huvudet på Sångfröken -en bok om amatörsång” som kommer ut om ungefär en månad. Det känns på något sätt lite trösterikt.

Imorgon börjar en ny sångtermin och jag ser verkligen fram emot att få träffa mina härliga elever igen efter ett par månaders sommarpaus. Att döma av de glada tillrop jag fått så är de lika taggade som jag! Elevmapparna med nya noter ligger färdigstaplade och redo att tas i bruk. Härligt!

Det har varit en ganska hektisk sommar för min del. Det har märkts att det är den första sommaren “post Corona” och det har varit många fler konserter än normalt så här års. De flesta gigs har jag haft tillsammans med mina underbara kollegor i Concerto Subito! i lite olika konstellationer. För en vecka sedan var vi i vackra Boo kapell, som drivs i privat regi av familjen Ribbing och deras vänförening. Vilken tur att det finns sådana eldsjälar som förstår värdet av att bevara mindre konsertlokaler lämpade för kammarmusik!

Leif Henrikson, viola da gamba och Lars-Erik Larsson, teorb, repar inför konsert i Boo kapell.