Ingen av oss har svaret

Igår var det härligt vårväder. Jag gick en lång promenad och tänkte för mig själv att det ju inte är hela världen att “jobba hemifrån” någon månad. Idag är det gråmulet, blåsigt och ruskigt. Lite mer glaset-halvtomt, så att säga. Nu sitter jag och funderar över hur det vore att som musiker behöva jobba hemifrån två månader. Eller tre. Eller… Problemet är ju att vi inte vet, eller hur? Konsertavbokningar har blivit vardagsmat för mig och jag tar det (oftast) med jämnmod. “Det finns folk som har det värre”, liksom. I början var det saker som skulle ske i direkt närtid som avbokades. Sedan började det bli längre fram. Nu börjar konserter i månadsskiftet maj/juni avbokas. Det ger en lite perspektiv på hur länge det här kan tänkas pågå. Kanske inte fullskaligt, så som just nu. Men kanske fortsatt med vissa inskränkningar.

Jag är en person som inte kan leva utan strategier och just nu känner jag att jag behöver dem mer än någonsin. Igår pratade jag om struktur i form av Sångdagboken. Idag inser jag att jag även behöver en strategi för att faktiskt använda dagboken dagligen; att fortsätta arbeta även dagar som idag, när läget inte känns så inspirerande. Jag tror min enkla strategi får bli att göra upp ett schema ungefär som om jag vore i min studio och inte hemma. För dig som har sången som en, visserligen viktig men alltjämt, hobby blir det naturligtvis lite annorlunda. Kanske kan du ha nytta av det här gamla inlägget om att behålla motivationen. Jag borde nog också läsa det igen!

Struktur med sångdagbok

Under den här märkliga tiden, när omständigheterna tvingar oss att kraftigt begränsa vårt sociala umgänge, gäller det att skapa struktur i vardagen. Ingen unik iakttagelse, jag vet, men den tål att upprepas. Ibland kan jag tänka att det inte är bra för oss människor att ha för mycket frihet eller för mycket tid. Det är ju verkligen inte alltid så att jag får mycket mer gjort bara för att jag har en massa tid som jag själv kan bestämma över… Jag har märkt hur min egen övningsrutin blivit ganska vag i konturerna redan nu, och då har inte min “digitala månad” ens börjat på allvar!

Igår fick jag nog och bestämde mig för att jag måste skärpa mig om det ska bli något av de kommande veckorna. Första steget mot mer struktur blev en Sångdagbok som jag tänker skriva lite i varje dag i april. Den ska vara ett hjälpmedel att hålla koll på främst att jag har övat, men även hur länge, vad jag övat på, vilka tekniska iakttagelser jag gjorde och hur instrumentet känts som helhet. Längst bak i boken har jag startat en avdelning för lite “fri association”, där jag skriver upp allt jag relevant som faller mig in medan jag övar. Det kan vara stycken jag har lust att testa ut de kommande dagarna, programidéer, idéer för undervisningen till hösten etc. Vad som helst som har med sången att göra. Det vore ju synd om alla kreativa tankar man har bara flöt iväg i ett flummigt Corona-moln! Jag rekommenderar dig att testa. Det är något väldigt tillfredsställande att dokumentera det man gör som sångare, just för att vår gren är så abstrakt och svår att “ta på”. Det finns liksom en anledning till att så många musiker vittnar om att de gärna utför hushållssysslor; torkar disk, viker tvätt eller bäddar rent i sängen. Tråkigt måhända, men handfast. Man får ett “resultat” som är beviset på att man gjort något. Personligen föredrar jag nog att föra sångdagbok.

Att sjunga är att leva en smula

Coronasångbloggen?! Vad ska det betyda? Nej, jag har inte fått hybris och snabbomskolat mig till epidemiolog. Så här ligger det till: den kommande månaden har jag en deal med mina elever. Jag har lovat komma med inlägg så ofta som möjligt som en del i att digitalisera undervisningen under den period som vi inte kan ses live. För dig som inte är elev hos mig (jag har till min glädje förstått att många givit tips om bloggen till t.ex. körkompisar) kan det kanske därför verka som om den i viss mån ändrat karaktär; från att varje inlägg haft ett tydligt tema rubriken.

Häromdagen hamnade jag i ett deppigt vakuum då jag insåg att det inte längre kändes bra att kuska fram och tillbaka med Värmdöbussen nästan varje dag. Varje resa hade börjat kännas som att röra sig över ett minfält. Stel som en pinne satt jag med mina plasthandskar och försökte bläddra i min bok samtidigt som jag inte tog in ett enda ord av texten eftersom jag var upptagen av att stirra misstänksamt på mina medpassagerare. Ve den som så mycket som harklade sig!

Alltså tog jag häromdagen beslutet att ställa in ordinarie undervisning under hela april. Visst kommer jag att sakna mina elever; jag älskar ju att undervisa! Men det går inte att förneka att den plötsliga friheten, att jag kan planera min dag precis som jag själv vill, öppnar för nya möjligheter. Jag har börjat planera för kommande workshops och konserter, börjat översätta texter, funderat på olika teman och koncept för framträdanden mm. Men mest av allt har jag plötsligt fått en massa tid att sjunga! Det gör jag visserligen annars med men inte alltid så mycket som jag skulle vilja. Alltså gick jag ut i övningshuset och började sjunga upp. Och det var magiskt. Inom 10 minuter hade deppigheten släppt. Jag koncentrerade mig på tonerna, tvingade mig att enbart fokusera på flödet i fraserna. Och självklart är jag väl medveten om att det är en gammal sanning, men den tål att upprepas: musik är medicin för själen. Och där är vi sångare lyckligt lottade: vi har alltid vårt instrument med oss och vi känner det rent fysiskt på ett överlägset sätt i jämförelse med alla övriga instrument. (Förlåt mig, alla underbara instrumentalister där ute.) Det kan vara svårt att övervinna sig själv när man känner sig nere. Nu var ju mitt eget fall en ren bagatell, men det finns ju verkliga, reella skäl att vara deppig, och då är det nästintill omöjligt att föreställa sig att man ska kunna få fram en ton. Då säger jag: det går. Jag lovar. Och framför allt lönar det sig! Kanske det inte löser dina problem eller trollar bort orsaken till att du är ledsen eller orolig. Men det lättar och det sätter dig i kontakt med din kropp, vilket får oss att må så mycket bättre. Därför har jag bestämt mig för att det är det jag ska fokusera på under den kommande månaden: att sjunga massor och njuta av att få känna mig så som sången får mig att känna!

Stötta en frilansmusiker!

“Kultur är en del av civilförsvaret”. Så uttryckte sig en klok elev häromdagen. Och jag kan bara skriva under. I tider som dessa är kulturen oumbärlig. Människan har i alla tider sökt tröst och hittat inspiration i musik, teater, dans och bildkonst. Utan den stimulans och glädje som finns i konsten är det svårt att uthärda i tider som dessa. Tyvärr utgör just kulturarbetare en extra sårbar grupp som till största delen består av frilansare. Att Covid19 slagit till just under det vi musiker kallar “passionstiden” är för många en ekonomisk katastrof. Det är ju nu alla hundratals obetalda timmar i övningsrummet ska betala sig. För många musiker innebär just dessa veckor innan påsk ofta inkomster som de själva (och kanske även deras familjer) ska leva på i flera månader framöver. Alla avbokningar innebär ekonomisk katastrof och det är svårt att ens föreställa sig konsekvenserna om krisen fortgår lika länge som de allra dystraste prognoserna gör gällande.

Mycket har förvisso redan rapporterats i medierna vad gäller kulturens nödläge; dock handlar det nästan uteslutande om de stora, etablerade kulturinstitutionerna och olika festivaler som tvingas ställa in. De omfattas dock ofta av något slags skyddsnät. Frilansaren står däremot oftast helt utan skydd och får inte ta del av någon socialförsäkring. En kort rundringning till kollegor bekräftar det jag redan vet: att de flesta av oss har aldrig vabbat en enda dag i våra barns liv. Att vi har alla minst någon gång sjungit eller spelat konserter med hög feber eller undervisat fastän vi borde legat nedbäddade hemma. Och de av oss som även ger lektioner i vår kulturgren tvingas dessutom betala 25% moms på varje lektion, om vi inte vill jobba svart. Det är med andra ord en ganska tuff tillvaro. Visst är man medveten om detta när man väljer yrkesbana och visst är det en underbar gåva att få ägna sig åt något man älskar som yrke. Men inte ens vi kan leva på luft. Utan sång och musik blir världen fattig och grå. Att gå på en konsert eller teaterföreställning är en utflykt för intellektet; en själslig resa. Den gör människan rikare och lyckas ibland ge en ny dimension på hela tillvaron. Den dystra sanningen är att många frilansare kommer att tvingas kasta in handduken innan detta är över.

Så om man nu har ekonomisk möjlighet; vad kan man göra för att stötta en kulturarbetare? Som sångerska drar jag en lans för mitt eget skrå och här kommer några förslag:

  • Boka in framtida uppdrag. Fyller någon jämnt? Ska ni hålla bröllop eller begravning? Investera i en professionell sångare.
  • Köp presentkort. Även små teatrar och fria grupper tillahandahåller sådana. Känner du någon som älskar att sjunga? Ge bort ett presentkort på lektioner!
  • Välj att kompensera din avbokning. Även om ingen lärare kräver ersättning för avbokade lektioner under rådande omständigheter kan du välja att ändå ersätta pedagogen för den lektion som faller bort. Detsamma gäller återbetalning för biljetter till evenemang som ställts in. Har du möjlighet så avstå och låt pengarna komma verksamheten till godo.
  • Betala fullt pris. Har du rätt till rabatterat pris på din konsertbiljett eller sånglektion? Känner du att du kan undvara rabatten så välj att betala fullt pris.
  • Spread the word! Har du en sångare eller musiker i bekantskapskretsen. Utövande såväl som pedagog: rekommendera vederbörande. Se till att folk vet om att han eller hon finns så kanske du indirekt bidrar till fler engagemang!

Du kan säkert fundera ut ännu fler förslag. Vi behöver alla hjälpas åt för att värna om kulturlivet och det är säkerligen ingen av oss önskar en framtid helt utan små, fria teatergrupper, operasällskap och utövande sångare och musiker. Tack för din hjälp!

“Men det gick ju så bra hemma…”

Jag vet inte hur ofta jag får höra ovanstående när jag undervisar! Eleven som frustrerat utbrister att hon faktiskt klarade att ta den där höjdtonen eller höll den där frasen eller intonerade helt prickfritt så sent som i förmiddags. Och nu när vi befinner oss på sånglektionen så fungerar det inte alls… eller?

Faktum är att jag är övertygad om, hur mycket jag än respekterar att det kanske känns som om det går mycket bättre, att det i nio fall av tio inte är någon som helst skillnad. Däremot är det stor skillnad på att stå ensam i mjukisbyxor hemma i vardagsrummet och att stå framför en lärare som uppmärksamt följer varenda ton man tar från sin plats bakom pianot. Man blir oerhört mycket mer självkritisk när man är medveten om att någon annan hör på. Små misstag eller skönhetsfläckar som man låtit passera hemma får plötsligt sökljuset på sig. Hur komfortabel man än är med sin pedagog drabbas man av nervositet. Det blir tydligare vad som ännu inte fungerar optimalt. Det är ju därför man går till en sånglärare! Annars vore det ju inte meningsfullt.

Jag skulle verkligen vilja ge alla elever ett enkelt litet råd, och det är att gilla läget! Försök koppla bort tankarna på hur mycket bättre det gick innan (vilket troligen inte ens stämmer) och var i nuet. Acceptera din form som den är i detta nu och gör ditt bästa för att tillgodogöra dig lektionen och din lärares instruktioner. Din pedagog kan inte hjälpa dig i perfektum, så att säga. Vi kan bara förhålla oss till det vi har framför oss här och nu. Som sångare måste vi dessutom lära oss att inte “vippas av pinn” så fort någon lyssnar. Vi måste lära oss att göra exakt samma sak oavsett om det är 0 eller 150 i publiken. Det är där tekniken kommer in. Ju mer solid sångteknik, desto tryggare utövare. Att kunna luta sig mot välkända redskap är det mest värdefulla du kan lära dig.

Så tillåt dig inte att hamna i den lätt självömkande “jag-kan-mycket-bättre-bara-inte-här”-loopen. Var glad och nöjd med att du hade känslan av att det gick bra under förmiddagens övningspass, men rikta sedan blicken framåt. Oavsett vilken teknisk nivå du befinner dig på, oavsett vilken vokal målbild du har, så är det inte sannolikt att du kommer att sjunga särskilt många konserter hemma i ditt eget vardagsrum…

Tankar om intonation

Vad är det absolut viktigaste för en sångare? Många skulle säkert svara “en vacker röst” och då troligen syfta på en tilltalande klangfärg. Andra skulle kanske mena att det är att vara uttrycksfull. Båda dessa saker är självklart av stor vikt. Likaväl blir de helt meningslösa om man inte samtidigt sjunger rent. Att intonera väl är till stor del något som hänger samman med vårt gehör. Vissa föds med större förutsättningar men det är något som till delvis går att öva upp. En sångare som ofta ligger lite lågt har inte nödvändigtvis ett dåligt gehör. Det hänger ofta ihop med muskulära faktorer. Kanske man pressar ner struphuvudet lite för långt och skapar en “förmörkad” klang. (Jag sjöng själv konstant med nedpressat struphuvud som ung sångerska. Dels för att min första pedagog sa åt mig att göra det och dels för att jag inbillade mig att det skulle göra min röst mer dramatisk. Ingen höjdare, kan jag meddela, och det kostade mig några månader av rehabilitering när jag sjungit ner rösten så pass mycket att jag förlorade all flexibilitet.) Det enda som händer med en sådan “fejkad” klang är att övertonerna tenderar att försvinna och därmed också “övre halvan” av rösten. Utan övertoner låter en ton som egentligen placerats on pitch stum och lätt låg.

Intonation har att göra med en mängd faktorer men jag skulle påstå att en jämn luftström, ett naturligt flöde, är det som betyder mest. Ofta upplever jag att elever “punktmarkerar” enskilda toner i strävan efter att sjunga rent. I själva verket är det mycket lättare att sjunga en fras fullkomligt rent om vi tänker i större enheter. Det är lättare att hålla styr på rösten om den får flöda genom en hel fras än om vi ständigt ger den små muskulära impulser. Däremot hjälper det enormt att vara proaktiv i tanken. Vet du om att en svår ton (mycket hög, låg eller kanske tonartsfrämmande) kommer längre fram i en fras så försök höra tonen i huvudet redan när du startar frasen. Då har du mycket större chans att träffa rätt. Gäller det höjdtoner så handlar det också om muskelminne. Du måste helt enkelt lära dig exakt hur mycket rum du behöver för en viss höjdton och förbereda den redan vid frasens början. Väntar du med att anpassa klangutrymmet tills du redan kommit fram till höjdtonen kommer vi att uppfatta det som kvalitetsskillnad i klangen eftersom du mixtrar medan du sjunger. Muskelminnet kan inte underskattas. Har du sjungit, låt säga ett tvåstruket f, tillräckligt många gånger, kommer dina muskler att börja “känna igen” det utrymme som krävs för just den tonen. Dvs. hur mycket gomseglet behöver höjas och underkäken falla. Du får kanske inte plötsligt ett absolut gehör för tonen, men du kommer automatiskt att skapa rum nog.

Det finns så oerhört mycket att diskutera i det här ämnet. Vi kommer säkerligen att komma tillbaka till det…

Snön lyser vit på taken- endast musikern är vaken…

Igår morse tassade jag med tekoppen i högsta hugg, och på så lätta fötter jag kunde, ut till vår lilla övingsstuga. Jag ville försöka få liv i rösten och eftersom klockan var strax efter sex försökte jag undvika att väcka familjen på söndagsmorgonen. Ute var det beckmörkt och just där och då kändes det som om jag var den enda som var vaken på det här halvklotet…

Väl på bussen in till stan insåg jag att det inte var helt sant. Det Svarta Gardet hade redan börjat röra på sig och min snabbscannande blick räknade till i all fall tre andra passagerare som hamnade i kategorin “misstänkta”. Kollegan som kånkade sitt enorma kontrabasfodral till platsen avsedd för barnvagnar stod liksom utom varje rimligt tvivel! Det gjorde mig på så gott humör att föreställa mig hur alla stadens musiker redan rörde sig kors och tvärs över länet för att vara i tid till diverse musikevenemang på fjärde advent- vissa redan kl.11 till adventsgudstjänsten.

På Centralen steg jag sedan på ett tåg till Uppsala och där fick jag bl. a. sällskap av en fyrklöver unga kvinnor som av samtalet att döma var på väg till ett körframträdande någonstans. När jag först börjat lägga märke till det kändes det som om hela tåget var fullt av oss! En helt underbar tanke och jag log fortfarande när jag kom ut på Uppsala Centralstation och möttes av en snäll kollega som kommit för att skjutsa mig vidare till kyrkan.

Visst är det obekväma arbetstider ibland och visst kan det bli lite knöligt att pressa in en avspänd julmiddag mellan sjungingen klockan fem och Midnattsmässan på julafton! Men det är världens bästa jobb och jag känner mig så lyckligt lottad som får lov att sjunga. Med det vill jag önska alla fantastiska elever en riktigt god jul!

Till sist en liten uppmaning: skulle ni besöka en julotta på juldagens morgon så kan ni ju roa er med att ägna den tappre tenoren på orgelläktaren en extra ömsint tanke när han för kung och fosterland tar den högsta tonen i “O, helga natt”: han var troligen vaken klockan fyra för att värma upp…

Att få ihop sång och yrkesliv

Som jag nämnt tidigare är de flesta av mina elever även korister; många är med i flera körer och ensembler parallellt. Ibland blir det för mycket av det goda och det blir svårt att hinna med allt. Nästan samtliga har ju även ett krävande yrkes- eller studieliv som ska skötas.

En av mina läkarelever (det är verkligen en starkt representerad yrkeskår bland duktiga amatörmusiker!) kom nyligen till en lektion och bad tusen gånger om ursäkt för att hon inte alls övat på sin aria så mycket som planerat. Det hade varit “lite mycket” på sista tiden och hon hade inte lyckats få till de övningspass hon hade planerat. Det visade sig att “lite mycket” bl.a. innebar en komplicerad operation som behövde uppföljning samt kollegor som behövde tröst efter att ha blivit varslade i kölvattnet av den enorma omstrukturering som sjukvården i Stockholms län just nu genomgår… Jag kunde inte låta bli att bli att småle. Dels av beundran för den arbetskapacitet som min elev bevisligen har, men också för det allvar som hon tar sången på. Trots att det är uppenbart viktiga och pressande uppgifter hon måste utföra funderar hon ändå på hur hon ska försöka få in de övningsminuter hon planerat. Så viktig är sången i hennes liv!

Som yrkesmusiker kan jag absolut relatera till tidsbristen, även om den naturligtvis ser lite annorlunda ut hos oss. En motsvarande situation i min värld skulle kunna vara att ha en begravningssjungning på förmiddagen och därför inte hinna förbereda eftermiddagens lektioner så väl som man skulle önska, och väl på lektionen vara disträ därför att man har ett rep till en konsert direkt efter sista eleven…

Gemensamt för båda situationerna är att man måste prioritera. Jag skulle vilja påstå att det är något man blir bättre på med åren. I de perioder jag har många uppdrag vid sidan av undervisningen sätter jag alltid upp en prioriteringslista för att inte förlora mig i detaljer och fokusera på fel saker. Jag ställer mig själv frågor av typen: Vad är svårast rent tekniskt=behöver jag öva mycket på? Vad kan jag i princip göra utan förberedelse (har man t.ex. ett bröllop där man redan sjungit alla önskade sånger många gånger hamnar det längre ner på listan)? Under perioder som traditionellt är arbetstyngda för sångare (tiden fram till till jul och påsk) gör jag upp övningsplaner över ett antal veckor så att jag inte övar på absolut allt parallellt. (Har jag en sjungning första advent prioroterar jag den fram tills den är avverkad och ger mig först då i kast med repertoaren jag ska sjunga fjärde adventssöndagen.) Det låter som common sense men det är lätt att man blir fartblind och börjar öva allt i en enda röra. Det är tidsödande och ineffektivt.

I grunden uppmuntrar jag mina elever att göra något liknande som det jag just beskrev, men inom ramen för deras liv, där sången är superviktig men inte det enda de har att förhålla sig till eftersom de även har “civila karriärer”. För att återknyta till ovan nämnda läkarsopran så är min diagnos kort och gott att den gångna veckan helt enkelt inte lämnade något spelrum för övande och att det är helt okej! Visst ska man ha höga ambitioner och ta sången på allvar för att bli bättre, men för att lektionerna inte ska börja “jaga en” så måste man ibland gilla läget. Sången ska ju vara avspänning och en ventil i en annars stressig vardag. Blir den ytterligare ett stressmoment i en redan hektisk tillvaro så har den förlorat sin poäng!

Self-digging

Jag har ett par elever som har den avundsvärda och ack, så viktiga egenskapen att de kan glädjas över sin egen röst. Men det kan väl alla? undrar ni kanske. Nej, det är ovanligare än ni anar! De flesta klarar på sin höjd att glädjas när de just tagit ett nytt kliv i Trappan och det faktiskt är uppenbart att de gör något bra. Några kanske kan njuta ett kort ögonblick när de just bemästrat ett svårt stycke för första gången. Men de allra flesta är oerhört stränga mot sig själva. Och då menar jag ALLTFÖR stränga. Att ständigt hacka på sig själv och aldrig tillåta sig att vila i processen är kontraproduktivt, det inser alla, men det är lättare sagt än gjort att sluta.

Det är inte bara att trycka på en knapp med texten “nu-ska-jag-vara-lite-snällare-mot-mig-själv” (jag önskar verkligen att den fanns) men det finns knep för att lära sig ge sig själv lite mer svängrum. För att återkoppla till det där fåtalet elever jag nämnde i början så är det de gör ganska enkelt: de tillåter sig själv att känna glädje när de klarar ett litet moment; det kan vara en fras, en hög ton, ett svårt rytmiskt ställe, och de vilar länge nog i det momentet för att det ska hinna fungera som en boost. Felet de flesta gör är att kräva alltför mycket av sig själva. Istället för att fokusera på de små byggstenarna ser de endast helheten (som innehåller många delar som kanske inte fungerar ännu). Det är det klassiska “glaset-halvfullt-eller-halvtomt”. Självklart får man dåligt självförtroende om man kräver av sig själv att kunna sjunga ett stycke perfekt från början till slut! Varför inte starta med de bitar du faktiskt får till och fokusera på dem? Det är mycket mer konstruktivt och min övertygelse är att du i slutänden utvecklas mycket fortare om du har en i grunden positiv sånglig självbild i motsats till en evigt kritisk blick som bara fokuserar på de saker du inte kan.

Som pedagog utgår jag ifrån det jag upplever hjälpte mig mest när jag själv studerade. Nu utbildade jag mig till yrkesmusiker på högskolan men jag gör i grunden ingen skillnad på mig själv och amatörsångare i det hänseendet. Det absolut viktigaste för mig var alltid en positiv atmosfär. Det innebär inte att inte vara en kritisk eller krävande lärare, men det innebär att alltid fokusera på det positiva, det eleven faktiskt kan! Självklart ska man utmana sig själv och försöka lära sig nya saker men det kan man enligt mig göra parallellt med att man ser sina egna styrkor. Några exempel:

  • Välj inte repertoar som är för svår. Genom att sjunga sånger som svårighets- och omfångsmässigt passar din röst så väl som möjligt förstärker du de kvaliteter du redan har och skapar självförtroende att ge dig i kast med dem du ännu inte har.
  • Acceptera ditt stämfack. Självklart ska vi jobba på att utöka vårt omfång men det gör vi bäst i rena övningar. När vi lämnat uppsjungningen bakom oss och börjar med det stycke vi för tillfället jobbar med bör det vara väl anpassat för din röst, på den nivå där du är för tillfället befinner dig. Att ständigt välja stycken som är lite för höga eller svåra är att be om en ständig känsla av otillräcklighet. Då vet du ju från början att du inte har en chans att bli nöjd när du sjunger igenom sången!
  • Jämför dig inte hela tiden med andra. Varje sångare, proffs som amatör, har sin egen utvecklingskurva. Vissa utvecklas med stormsteg i början för att sedan plana ut, andra har en lång startsträcka för att sedan lyfta medan åter andra tar små men jämna steg hela tiden. Om du klarar att se dina egna kvaliteter blir det ointressant hur fort eller långsamt andra utvecklas.
  • Ha en realistisk målbild. I grunden är jag ett stort fan av ambition! Jag ser ingen anledning att inte ta sångutbildningen på allvar bara för att man inte tänkt bli yrkessångare och ingenting gör mig så glad som flitiga elever. MEN: samtidigt som du övar flitigt hemma mellan lektionerna, sjunger i ensemble eller kör på hög nivå och kanske till och med får små soli i dessa sammanhang, är det livsviktigt att inte glömma varför du sjunger! Det är ju förhoppningsvis för att du inte kan låta bli och för att musik och sång är livsviktigt för dig?
  • Var stolt över att du sjunger på den nivå du gör… trots att du kanske har en lång högskoleutbildning bakom dig, kanske en chefsposition eller ett mycket krävande jobb, flera barn hemma, en massa plikter som kräver din närvaro och ditt engagemang. Jag tror inte ni förstår hur mycket jag beundrar det mina elever får till trots allt ovanstående! Så ge dig själv en klapp på axeln och tillåt dig själv en liten stund med self-digging av och till. Det tjänar alla på.

Körledarbashing!

Har länge tänkt att jag måste göra ett inlägg om det här. Så många sångare, även de som har en kraftfull soloröst, är alltför rädda för att sjunga ordentligt så fort de befinner sig i ett körsammanhang!

Sitter man och iakkttar ett rep med en amatörkör händer förr eller senare nästan alltid följande: dirigenten börjar frenetiskt visa med nedåtgående handgester (handflatan ner, spretande fingrar) att hen vill att körsångarna ska sjunga ppp!!! Ofta i kombination med uppspärrad blick och ett hysjande finger framför munnen. Resultatet: samtliga axlar åker upp till öronen och alla möjliga muskler spänns för att sjunga så tyst det bara går. Följden (förutom stela nackar och käkmuskler): en klämd, förskrämd klang och, i värsta fall, heshet. Till skillnad från tempoangivelser, som ju i princip är bundna till ett visst metronomtal, är styrkegrader mycket mer flytande. Man kan aldrig sjunga svagare än den tekniska nivå man just befinner sig tillåter. Du får aldrig sjunga svagare än att tonen bär och du har en känsla av att fortfarande kunna kontrollera rösten. Det spelar ingen roll hur många p:n som står i noterna: du måste utgå ifrån dina förutsättningar just nu. Allt annat är vansinne!

Eftersom nästan alla mina sångelever även sjunger i kör önskar jag ofta att fler kördirigenter hade lite mer ren vokalutbildning (som alltid finns det underbara undantag). Vissa kräver verkligen helt orealistiska saker av sina korister och ibland verkar de helt omedvetna om vad deras instruktioner och, inte minst, kroppsspråk har för inverkan. Vill du ha en avspänd pianoklang? Börja då med att “se ut som” om du vill ha det! Betrakta din kör med lugn och avspändhet och utstråla att du ändå vill att de ska sjunga! So what om det inte blir svagare än mp? Det är väl bättre än en osund, trång och “rädd” klang? Som sångpedagog får jag ofta uppfordra sångarna med instruktioner som “hos mig är du solist och inte korist” för att få dem att våga släppa handbromsen. Den enorma rädslan för att inte “mixa” och att kanske höras på någon enskild ton tar ibland helt överhanden. Jag skulle vilja hävda att en välplacerad röst obehindrat kan växla mellan ensemble- och solosång utan att ändras så förfärligt mycket. Självklart ska man anpassa sig men det innebär ju inte att utplåna all personlighet i rösten!

Personligen tycker jag att de absolut bästa körerna är de som utnyttjar varje enskild korists unika klang. Hur gör de det? Ja, till att börja med är inte körledaren besatt av att t.ex. en sopranstämma med 10 sångerskor ska låta som en enda röst. Då kan hen ju lika gärna ha en vokalensemble med en per stämma? Saker som att sjunga rent, lyssna in sina stämkollegor etc. är självklara men utesluter inte att åhörarna får chans att höra olika stämfärger under ett framförande. Jag uppmanar mina elever att ta mer ansvar inom sin körstämma och inte vara rädda för att dela med sig av sin egen röst. Även om man inte är solist i första hand vill man ju inte automatiskt vara en odefinierbar medlem av en anonym fårskock…

Mitt råd till den enskilde sångaren när det gäller styrkegrad: sjung utifrån din aktuella nivå. Vad som är ett forte för dig beror på vad du just nu klarar av. Du kan så att säga inte sjunga starkare än att rösten mår bra och bär förnuftigt. Om ett halvår har du förhoppningsvis lärt dig ännu mer teknik. Då kan du kanske sjunga lite starkare. Eller inte. Röster är olika till naturen även som färdigutbildade. Bland professionella sångare finns hela spektret: från superslanka, raksjungande barocksopraner, över mer fylliga och bäriga klassiska röster till Wagnersångare med enorma röstresurser. Det betraktar vi väl alla som självklart?

Då borde det vara lika självklart att samma variationsrikedom återfinns även bland amatörer. Och ja: körsångare…