Ibland måste man tvinga sig!

Häromdagen hade jag en riktigt dålig dag. Det hällregnade ute, jag var trött och hade huvudvärk. Jag kände olust inför att gå och öva och hade noll inspiration. Dessutom har jag ju av förklarliga skäl ingenting jag måste öva på just nu; de projekt jag håller på med nu ligger månader fram i tiden. Det skulle alltså inte “göra” någonting om jag hoppade över övningspasset…

Nu är jag ju “gammal i gården” och när man varit med ett tag vet man att man ibland måste ignorera sin egen olust. Alltså släpade jag mig ut till studion och började värma upp. Som jag nämnt håller jag själv på med ett “utantill-projekt” just nu och det tog jag tag i. Började rabbla text och kombinerade det med projektionsövningar och vips! hade en kvart gått. Därefter började jag testa mig själv, system för system, för att se hur mycket som redan sitter när jag sjunger i tempo och inte hinner stanna upp för att minnas nästa textrad. Efter tre kvart var jag verkligen i slag; kunde bocka av en hel aria utantill och rösten funkade fint. En härlig känsla!

Jag slutar aldrig förundras över vad det är för endorfiner som frigörs när man sjunger. Hur många gånger har jag inte börjat ett pass med ganska måttlig motivation för att sedan bli allt piggare och gladare- det är verkligen magiskt! Jag vet att jag skrivit att det ibland kan vara rätt och riktigt att inte sätta press på sig om man verkligen inte orkar eller har lust och att det inte är hela världen att skippa övningen. Det håller jag fast vid. Samtidigt är det ingen bra idé att göra det till en vana. Det är samma princip som när man hoppar ett träningspass. Man får inte glömma att utvecklingen självklart blir långsammare, eller rent av stannar upp, om man inte har en viss kontinuitet i sitt övande. Och det allra viktigaste: man mår så bra och blir på gott humör av det!

Deklamera mera

Igår när jag stod och övade kom jag plötsligt att tänka på en gammal övning som min sånglärare på Operahögskolan ofta gjorde med mig. I undervisningen pratar jag ju en hel del om vikten av en sund talstämma, och framför allt en tät förbindelse mellan tal- och sångröst; att det inte plötsligt ska låta helt annorlunda eller som en annan person när man börjar sjunga. Kort sagt: man ska stå att känna igen även när man sjunger.

Vad min lärare gjorde var att låta mig deklamera hela texten till den aria jag just skulle börja studera in i steg enligt nedanstående ordning:

  • Genomläsning (högt)
  • Deklamering av texten med dramatiskt uttryck på det/de ord jag själv tyckte borde betonas
  • Deklamering av texten (fortfarande talat) med hänsyn till melodilinjen och textplaceringen i den
  • Genomsjungning av stycket

Det är en relativt enkel metod som ger många parallella vinster: du tvingar dig att använda talrösten vårdat, du måste aktivt tänka på texten du sjunger och dess innebörd, du behöver aktivt ta val i förhållande till vad du vill uttrycka med texten. Jag minns att jag ofta tyckte det gick förvånansvärt lätt när jag kom till det sista steget och “äntligen” fick sjunga! Prova gärna och se vad du själv tycker…

En barocksångerskas hemliga last…

Jag har en guilty pleasure. Det är att sjunga musikallåtar! Jag bara älskar det; det raka språket, det (oftast) bröstiga läget och närheten till de stora känslorna. Visst finns det stora känslor i opera och romans också, men de filtreras på något vis genom en tunn glasruta av teknik och “förfining”. Missförstå mig inte: musikalgenren har en mycket specifik (och svårbemästrad) teknik med belting och kräver enormt mycket skådespelartalang samt ofta dansutbildning. Likaväl känns den enklare och mer “direkt” för mig. Mindre krusiduller.

Skulle man säga ovanstående till en professionell musikalartist skulle hen troligen bara skaka oförstående på huvudet. Precis som jag skulle göra om någon uttalade sig på motsvarande vis om min huvudgenre, den tidiga musiken. Det man har tränat på i åratal för att perfektionera och förfina tar man logiskt nog på blodigt allvar. Det man däremot gör “bara” för att det är härligt och roligt gör man utan prestige och det känns naturligtvis lättare. Jag skulle ju aldrig drömma om att ställa mig på scen och riva av en musikallåt; det finns det definitivt andra som gör tusen gånger bättre. Men jag står gärna en kväll ute i musikstugan med ett glas vin på notstället och min man vid flygeln och sjunger Lloyd-Webber så att taket lyfter. För att jag vet att ingen hör. Det är en härlig befrielse!

En sångerska som jag avgudar och som definitivt tar musikalgenren på allvar är Anna Kendrick. Lyssna på hennes underbara version av “Still hurting” ur The Last Five Years. Jag gråter varje gång…

Sångare måste gilla språk!

Jag återanknyter till gårdagens tema, språket. Det jag beskrev då var ju framför allt hur det är att lära sig texter på främmande språk kontra på sitt modersmål. Det kan vara väldigt avspänt att öva uttryck genom att sjunga svenska romanser. Ändå är det ju så att svenska är ett väldigt litet språk och vill man verkligen studera sång krävs det (med möjligt undantag för tyska sångare som enbart arbetar i Tyskland) att man intresserar sig för utländska språk. Så är det bara, och då framför allt tyska och italienska, och kanske även engelska och franska, lite beroende på vilken repertoar man fokuserar på.

Logiskt nog kan man inte sjunga en sång förnuftigt utan att förstå vad det är man sjunger. Sång är ju uttryck och det säger sig självt att det inte går att uttrycka det man inte begriper. Nu har jag många elever som gärna sjunger renässans och barock, vilket å ena sidan innebär verk av de stora engelska kompositörerna: Campion, Dowland, Purcell m.fl. Där är det inte ett stort problem innehållsmässigt eftersom de allra flesta talar mycket bra engelska. Då kan man direkt skrida till verket med diktionen eftersom innehållet är tydligt. Å andra sidan innebär de här epokerna ett stort antal verk av italienska kompositörer som Caccini, Frescobaldi och Monteverdi. Där blir det något annat eftersom endast ett fåtal av eleverna behärskar italienska. Där gäller det verkligen att översätta ord för ord. Det räcker absolut inte att köra en google translate eller att kasta en blick på den engelska översättningen som till äventyrs står under originaltexten i vissa utgåvor. De sistnämna är i de flesta fall inte alls översättningar utan fria tolkningar av texten, vilket exempelvis leder till att ord som skrivits på en viss ton för att få tonal emfas förskjuts. Det finns ingen väg runt det. Nu har vi ju turen att många flitiga översättare gjort mycket av jobbet för oss, så länge vi håller oss till verk som ofta framförs. Alltså är det inget problem att hitta en fantastisk översättning till italienska av verk som “Lamento d’Arianna” eller “Queste lagrime amare”. Jättebra. Som ett första steg. Men: du behöver ändå i nästa steg fördjupa dig i texten och lära dig vad enskilda ord betyder. Självklart kan du kanske inte minnas vad varje enskilt ord i en tio minuter lång monodi betyder. Men när du lärt dig stycket innantill och analyserat det musikaliskt så börjar du ju känna var de viktiga musikaliska höjdpunkterna finns. Då behöver du också förstå exakt vad du sjunger just där så att du kan få till ett övertygande uttryck. Även om det inte är ditt modersmål.

Hur mycket förstår jag egentligen?

Jag och maken, tillika pedagogkollegan, satt nyligen och planerade för kommande Sångpedagogsamtalet som vi tänkt ska handla om Sångaren och språket. Det är ett väldigt intressant och stort ämne och vi hinner naturligtvis inte täcka allt på 45 minuter. En av infallsvinklarna blir modersmålet och hur det är för oss sångare att sjunga på detta kontra att sjunga på ett språk vi lärt oss senare i livet. Jag talar ju av egen erfarenhet eftersom jag först i vuxen ålder lärde mig tala tyska. Redan min första sångpedagog, som jag började hos som sextonåring, gav mig lieder av Schubert, Schumann och Brahms snarare än att ge mig svenska romanser eller ens engelska sånger. Ganska märkligt, kan jag i efterhand tycka. Inte nog med att man ska försöka förkovra sig rent sångtekniskt; dessutom ska man lära sig en text på ett språk man inte behärskar och försöka uttrycka något! På senare år har jag i större grad givit elever svenska sånger att öva på, även om deras huvudfokus ligger antingen på klassisk opera eller tidig musik, vilka ju båda är genrer där utbudet på svenska verk är begränsat. Om inte annat för att få känna den där lättheten som automatiskt uppstår när jag verkligen förstår vartenda ord jag sjunger. Den känslan kan inte överskattas! Jag kan bli avundsjuk ibland när jag hör min man eller andra som har tyska som sitt modersmål “lira av sig” långa lieder som vore det barnvisor. Det ger onekligen ett enormt försprång.

För några år sedan gjorde jag och min man tillsammans med en tredje kollega en scenisk version av Schuberts “Die Winterreise”. Denna cykel finns ju i en underbart fin översättning av Bo Setterlind. Regissören tyckte det vore spännande om vi blandade språken, dvs. sjöng vissa av sångerna på svenska och vissa på tyska. Det var en skillnad som dag och natt! Jag, som ändå talar tyska flytande, upplevde att de sånger jag fick lov att sjunga på svenska blev så enormt nyansrika och lätta att gestalta. Jag har sjungit roller på alla möjliga språk, inklusive holländska och norska, och det är klart att jag ibland fått slita en del för att lära mig all text. Ändå jag inte funderat på hur stor skillnad det är mot svenska förrän de två språken ställdes direkt emot varandra i Winterreise-projektet. En nyttig erfarenhet som jag bär med mig och nog kommer att använda mig av när jag vill motivera elever att lära sig saker utantill…

Pedagogisk tydlighet

Idag börjar den fjärde veckan av digital undervisning. Det känns helt absurt att inte ha träffat sina elever på så länge! Samtidigt börjar vi försiktigt hoppas på ett ljus i tunneln och i mitten av maj kanske, kanske vi kan komma igång igen…

Det som varit nyttigt för mig personligen i och med den här omställningen är att tvingas se mig själv utifrån som pedagog. Trots att jag alltid ivrigt påpekar för eleverna hur viktigt det är att av och till filma sig själv för att kunna observera vad man faktiskt gör, så har jag aldrig gjort detsamma själv i min roll som lärare. (Som sångerska gör jag det naturligtvis hela tiden.) Nu tittar jag naturligtvis igenom alla klipp innan de publiceras och på sikt hoppas jag att denna nyvunna medvetenhet kan göra mig ännu tydligare som pedagog även när jag har eleven framför mig i samma rum. Det är små saker jag lagt märke till, t.ex. hur viktigt det är att visa saker i lugnt tempo och kanske från olika vinklar, så att den som ska “härma” hinner uppfatta alla nyanser. Men också att inte lämna en övning för tidigt; inte hoppa för snabbt mellan dem så att de faktiskt hinner sätta sig. Sen är det även mer subtila saker som hur tydligt man egentligen måste visa en vokalutjämningsserie eller en käkposition för att den faktiskt ska vara förståelig. I ett telefonsamtal med en elev häromdagen blev jag också varse en del andra småsaker som jag kan förbättra. Inte för att hon klagade, hon var ytterst positiv och motiverad, men genom de frågor hon ställde angående vissa övningar. Jag kan helt enkelt inte ha varit tydlig nog när jag visar dem och det är verkligen värdefullt att få chansen att öva på det i den digitala undervisningen! Vi får väl se om ni märker någon skillnad när vi ses så småningom…

Musikandakt 2.0- ibland blir det “lilla” plötsligt stort.

Nästa helg ska jag sjunga en musikandakt. Det är det första “framträdande” jag haft på tre månader. Efter en kammarmusikkonsert i början av februari slog Covid19 till och sedan kom avbokningarna på löpande band: passioner, oratorier och musikgudstjänster föll som dominobrickor och ströks ur kalendern.

När min kollega organisten idag mejlade diverse förslag på stycken och undrade vilken dag jag kunde öva kändes det nästan overkligt. Jag ska faktiskt få sjunga någon annanstans än i min egen övningsstudio för någon annan än mig själv och min familj… Lycka! Och plötsligt slog det mig att jag uppgraderat en vanlig andakt till något enormt värdefullt. Missförstå mig rätt: jag älskar att sjunga i kyrkan och sjunger så gärna i alla sakrala sammanhang. Bröllop, begravningar och framför allt högmässor är en viktig kugge i frilansande musikers ekonomi och kyrkorummet är för mig den vanligaste konsertlokalen. Men för de flesta klassiska sångare (frilansare) är denna typ av gigs ofta vad jag kallar “brödjobb”. Trevligt och roligt men inget man jobbar ihjäl sig för och sällan med speciellt många åhörare i publiken. (Beror naturligtvis på i vilken församling man sjunger.) Och plötsligt har detta välbekanta antagit en ny skepnad; blivit något helt nytt. I avsaknad av konkurrens från “riktiga” konserter ser jag på denna lilla begivenhet med helt nya ögon. Jag är verkligen uppriktigt tacksam över möjligheten att få sjunga några vackra sånger ackompanjerad av min skickliga organist!

Jag ska inte sticka under stol med att även jag drabbas av Corona Blues med jämna mellanrum. Men det är uppmuntrande att få den här typen av insikter ibland, där man börjar uppskatta det lilla på ett helt nytt sätt. Det är något jag ska försöka fokusera på när jag spelar in nästa övningsklipp åt er. Det är fort gjort att jag börjar tänka på hur trist det är att inte ha tvåvägskommunikation och hur mycket jag saknar fysiska lektioner. Det går ju inte att förneka att det är roligare och mer effektivt. Men. Låt oss se på de veckor vi har kvar av digital undervisning som ett sätt att överhuvudtaget ha kontakt och skapa kontinuitet i undervisningen. För vad är alternativet? Ett par månader helt utan sångundervisning i alla dess former. Vissa saker hade dessutom aldrig hänt på en “vanlig” lektion. Ni digitalelever har t.ex. alla lärt känna min man, sett min trädgård och bevittnat hur stökigt vårt musikrum är! Alltid något…

Är jag den enda…?

  • Jag får så dåligt samvete eftersom jag har känslan att jag är den enda som inte tycker det är lätt att jobba självständigt?
  • För mig blir det för abstrakt och jag tappar fort sugen.
  • Jag slutar så fort jag tycker det låter fult, när ingen är där och “tvingar” mig att fortsätta…”
  • Jag har egentligen tid men har inte ro eller tålamod att öva regelbundet när ingen kontrollerar resultatet.

Det här är ett par elevkommentarer jag fått under Corona-pausen. Så nej, kära elev, som du märker är du inte den enda som tycker det är svårt med sång på distans. Visst har jag de senaste veckorna framhållit hur förvånad jag är att det ändå gått så pass bra och jag har verkligen mottagit mycket positiv feedback från er. Men detta är ju inte att förväxla med att det går lika bra att stå framför en skärm som framför en livs levande lärare. Och tur är väl det; annars skulle jag ju lika gärna kunna förlägga all undervisning till datorn, vilken naturligtvis är fullkomligt befängt! Att jag fokuserat på det positiva är ju för att vi alla ska orka; att vi ska gå framåt trots att vi inte ses live och inte totalt tappa sugen.

Men det går inte att förneka att just tvåvägskommunikationen är det som gör en sånglektion dynamisk. Att man som elev kan ställa frågor direkt och reagera på det sin lärare säger där och då. För mig är ju en av de viktigaste sakerna att kunna se den jag arbetar med på så nära håll att jag kan se hur stödet verkar funka, om det uppstår spänningar i käke eller nacke, den generella kroppspositionen etc. Det är ju ingenting som går att återskapa om inte båda befinner sig i samma rum. Jag försöker dock hålla fokus på att det går att göra något. Den här bloggen och era digitala lektioner är tänkta som ett smörgåsbord, där man tar så mycket man vill och orkar. Vissa är väldigt “små i maten” just nu och det är okej. Så istället för att klandra dig själv för att du “borde” göra mer med din röst just nu: gör det lilla du känner är möjligt. Kanske lyssna igenom en aria du vill lära dig så småningom. Läs bloggen sporadiskt när andan faller på. Sjung några toner när du är ute med hunden.

Sången springer inte ifrån dig. Det kan på sin höjd hända att du är lite ringrostig när vi sätter igång igen, men sådant tar du snabbt igen. Jag har skrivit det i tidigare inlägg och jag brukar säga det till elever med jämna mellanrum: sången ska inte jaga dig och skapa stress. Den ska vara en inspiration som tillför energi.

Musikpolisen

Det blir ett tredje inlägg på temat Nervositet. Det är helt enkelt ett nästintill outtömligt ämne och så relevant för alla som i sitt yrke eller på fritiden befinner sig i situationer där de måste “presentera sig” för andra människor. Det kan vara genom att hålla tal, göra en presentation, eller att sjunga.

När jag gick på Operahögskolan i Oslo använde vi studenter ordet “Musikkpolitiet”, musikpolisen. Det var en benämning på folk i publiken som såg extra kritiska ut, uttalade sig vidlyftigt negativt redan i pausen och generellt spred en negativ vibe. Kort och gott: varje scenkonstnärs mardröm. Min underbara, tålmodiga och kloka professor, Svein Björköy, inpräntade i mig att “du synger ikke for musikkpolitiet“, och det är något jag burit med mig genom alla år. Det är så sant och så viktigt. Det fåtal individer i publiken som av någon anledning inte går på konsert med välvillig inställning och i syfte att njuta av vacker sång och musik är inte värda att slösa en sekunds tankeverksamhet på. De är dessutom i försvinnande mindretal.

Till och med i perioder när jag inte varit så nöjd med min egen sång, eller rentav haft vokala problem, har jag alltid funnit tröst och trygghet i den där frasen: jag sjunger inte för musikpolisen. Jag sjunger för mig själv och för alla andra. Och det är något oerhört viktigt: 99% av alla som lyssnar, vare sig det är en körkonsert, en solorecital eller en elevafton, är vänligt inställda. De vill dig väl och de ser fram emot att lyssna. De önskar uppleva något vackert och de lyssnar med snälla öron.

Ett tips till sist; detta gäller naturligtvis även oss själva när vi är åhörare: ju mer generösa i tanke och omdöme gentemot andra vi klarar av att vara, ju tryggare blir vi som utövare. Den som själv letar efter det positiva i andra människors prestation tar per automatik för givet att andra gör det samma. Det är en härlig känsla! Detta är en stor anledning till att jag regelbundet håller grupplektioner. Att få den där möjligheten att för en vänligt sinnad och samtidigt kunnig publik utmana sig själv är en svåröverträffad ego boost.

Att se på sig själv med andras ögon

En överskrift som innebär en paradox. Och om det ens är något vi bör sträva efter, är frågan. Det beror lite på vad man lägger i begreppet.

Jag spinner vidare lite på gårdagens inlägg om nervositeten. Mycket av vår nervositet inför att uppträda är ju tätt sammankopplad med hur vi tror att andra kan uppfatta oss. Dels hur de tycker att vi sjunger (är det vackert? svagt? starkt? orent? etc. etc.) men även hur vi tar oss ut när vi står “där framme”. Ser vi nervösa eller rädda eller rentav fåniga ut med andras blick? Jag tror en viktig sak att komma ihåg är att vi aldrig någonsin kan förändra hur andra ser på oss utifrån. Med det menar jag inte att det är meningslöst att jobba med sig själv och sina förutsättningar; förkovran är alltid något positivt. Jag menar snarare att du aldrig kan förhindra att en annan människa tänker en viss tanke. Att hen uppfattar dig på ett visst sätt eller tycker vad hen tycker om det du gör på scenen. Du kan, så att säga, inte jobba med andras bild av dig. Däremot kan du göra en hel del med din egen bild av dig själv. Det är otroligt hur en god självbild (inom rimliga gränser) kan fortplanta sig och även verka positivt på omgivningen.

Jag pläderar ju för att öva så mycket som möjligt framför spegeln, men det är ju framför allt för att du snabbt ska kunna korrigera dig själv i övningssituationen. För att få en uppfattning om hur du tar dig ut som “offentlig utövare” behöver du kunna betrakta dig själv retrospektivt. Enklast är att slå två flugor i en smäll och filma dig själv med mobilkameran när du jobbar med utantillutmaningen. Då får du mycket snabbt ett ganska realistiskt intryck av alltifrån hållning till ofrivilliga tics och uttrycksstyrka. Ta gärna en paus mellan att du spelar in och att du sätter dig ner i ro och tittar. Det är lättare att vara objektiv om man fått lite andrum. Skriv gärna ner några stödord medan du tittar och lyssnar. De är bara till för dig själv och din egen förståelse av dig själv som sångare. Något som kanske blivit tydligt för er nu under dessa veckor med undervisning på distans är att jag lägger enormt stor vikt vid att ta sig själv på allvar i sången, oavsett vilken nivå man befinner sig på. Helt enkelt för att musik är allvar och ni förtjänar att bli tagna på allvar, inte bara av er lärare och eventuella åhörare, men av er själva. Att alltför ofta mata sig själv med fraser som “jag gör bara detta för mitt eget höga nöjes skull” eller “det är ändå bara en hobby” är en förståelig strategi för att avdramatisera läskiga situationer, som t.ex. en grupplektion eller elevafton. Men även om utsagan är sann så blir den kontraproduktiv om den hindrar dig från att verkligen satsa på att bli så bra du bara kan.

Efter ett par dagar kan du upprepa inspelningen. Använd samma stycke som gången innan och gör dina iakttagelser när du återigen tittar på dig själv. Lägger du märke till några förändringar? Ta hjälp av dina stödord för att minnas vad du la märke till sist. Gör nya stödord och jämför sedan dina samlade intryck. Hittar du saker som upprepar sig? Då har du ett bra ställe att börja på. Se bara till att du inte enbart fokuserar på negativa detaljer. Tvinga dig själv att skriva ner minst ett par positiva tendenser du ser hos dig själv. Vore oerhört spännande att få ta del av era erfarenheter efter hand…