Sångfröken laddar!

Nu är det äntligen dags att återse alla mina härliga elever igen! Den här hösten flera veckor senare än vanligt p.g.a. föreställningarna. Jag ser verkligen fram emot att sätta på mig Pedagog-hatten igen! När jag i morse började planera veckans lektioner, gå igenom varje elevs notmapp och göra anteckningar om saker jag vill gå igenom med var och en, kände jag den där förväntan som är så typisk i början av ett nytt undervisningsår.

Det är ju inte så att jag har en fixerad målbild för varje enskild elev! Det tror jag alla som läser min blogg har förstått vid det här laget. Det är inte möjligt att på förhand bestämma hur långt man ska ha kommit i december. Det blir en kontraproduktiv stress som inte gagnar någon elev. Glöm inte att vi alla befinner oss i Trappan och ibland kan vi bli stående ett bra tag på en viss avsats.

Jag kände den där förväntan som är så typisk i början av ett nytt undervisningsår.

Men även om vi inte vet var vi kommer att stå om några månader har jag så klart letat repertoar åt eleverna och gjort en grov skiss över vad vi behöver jobba med. Jag är helt enkelt nyfiken på hur eleven X kommer att klara sången Y eller om eleven Z kommer att behärska den där arian vi la åt sidan för ett år sedan för att den ännu kändes lite knepig!

Det är alltså full av förväntan och glädje jag styr kosan mot sångstudion imorgon. Mot nya mål!

Så var det gjort!

H.P. Johnsen (1717-1779): “Tystlåtenheten”

Att få möjlighet att sätta upp en scenisk föreställning med min egen ensemble är en närmast obeskrivlig ynnest!

Så var det äntligen gjort! Premiären är avklarad liksom andra föreställningen. Som de flesta vet är jag i grunden utbildad vid Statens Operahögskole i Oslo. Jag ägnade mig därför mycket åt just musikdramatik åren efter examen, men i takt med att jag specialiserade mig på tidig musik och barocksång blev det alltmer konsertverksamhet. Under åren jag var bosatt i J.S. Bachs underbara hemland Tyskland blev det av förklarliga skäl mycket tysk barock och då i synnerhet oratorier.

Det är kul att få visa att barockmusik inte alltid behöver vara oerhört komplicerat eller “finkultur”.

Att då “på gamla da’r” få möjlighet att sätta upp en helt egen scenisk föreställning på en liten fristående scen tillsammans med min egen ensemble och en fantastisk recitatör är en närmast obeskrivlig ynnest! Det känns som om jag får lov att använda de erfarenheter jag samlat på mig under alla år som frilansande sångerska; närmast som ett litet bokslut. Fördelen med att inte vara 25 längre är dessutom att man inte är lika rädd för att göra bort sig som man var som yngre utövare. Det är så kul att få stoppa in lite crazy moment och visa att barockmusik inte alltid behöver vara oerhört komplicerat eller “finkultur”.

En fin komplimang fick vi efter andra föreställningen: vi spelar ju på Musikvalvet Baggen, som i huvudsak arrangerar jazz-, pop- och viskonserter; mic:ar, förstärkare&Co. Ändå hade två vänner som hör till stamgästerna vågat sig dit (enligt egen utsago för första gången på en klassisk konsert) och kom fram efteråt för att prata. De menade att de verkligen fått mersmak; att musiken varit så omväxlande och att de skrattat så mycket. Helt underbart att höra eftersom det är så sant: barockmusiken är ju väldigt ofta så härligt tillgänglig!

Musikvalvet Baggen med Lyckans Enhörning och “Magdalena Ribbingsfåtölj i bakgrunden.

Intensiv sångmånad

Vart har jag tagit vägen egentligen?! Det undrade en bloggläsare häromdagen i ett mejl. Jag kan förstå det. Det har inte blivit många poster i det sista. Jag hör ju till det ovanliga släkte som dessutom valt bort sociala medier (och är troligen en av de ytterst få i min generation som aldrig haft ett facebook-konto) så bloggen är ju egentligen min enda offentliga “kanal”. Då kan det verka som om jag försvunnit från jordens yta när inläggen uteblir. I det sammanhanget kan jag besvara en annan fråga jag fått flera gånger: varför har jag inaktiverat kommentarsfunktionen? Jo, av samma skäl som jag inte har facebook. Det passar helt enkelt inte mig och min person; mitt engagemang gör sig bättre i levande livet än på nätet. Däremot svarar jag alltid på mejlfrågor om allt som rör sången!

Jag är alltså i högsta grad kvar men befinner mig i en ytterst intensiv förberedelsefas för diverse konserter och sceniska projekt. (Kika gärna här för konsertprogram och tider.) Det är en härlig period och det känns som en sådan ynnest att åter få spela för publik, även om vi naturligtvis måste begränsa antalet besökare. Imorgon drar det igång på allvar med slutrep inför den allra första konserten med barockensemblen Concerto Subito! Det är samma härliga gäng som under ett års tid arbetat fram Telemann-föreställningen Moralkakor! som har premiär i slutet av augusti. (P.g.a. det halverade publikintaget finns endast 3 biljetter kvar, så skynda att boka hos Musikvalvet om du är nyfiken på mötet mellan G.P. Telemann och Magdalena Ribbing!) Jag känner mig taggad och priviligierad som får lov att göra det jag älskar.

Ska man hitta någon baksida med de kommande månaderna så är det att jag inte alls har den tid för undervisning som både jag och eleverna är vana vid. Jag har tvingats banta elevstammen ganska rejält och minskat lektionstiden för dem som är kvar. Trots detta har jag mötts av en enorm förståelse och välvilja. Det tackar jag för. Nu klurar jag på hur jag dessutom ska hinna skriva klart den bok om amatörsång som jag påbörjade när pandemin härjade som värst. Men det får bli ett senare bekymmer. Allt har sin tid…

Att lägga ribban rätt kräver fingertoppskänsla

Att lära sig sjunga kan vara tålamodsprövande! Det är ju inte statiskt utan ett ständigt work in progress. Att t.ex. lära sig cykla (om man nu inte vill bli tävlingscyklist) har ju ett före och ett efter. Först kan du inte cykla. Sedan kan du. Med sången är det en helt annan femma. Så fort man lärt sig ett moment är det dags för nästa och så håller det på. Jag kan intyga att det fortsätter så även efter 30 år i gamet! Det händer med jämna mellanrum att en sångelev uttrycker frustration över att aldrig känna sig “färdig”. Just som hen bemästrat en nivå och börjat känna sig “duktig” slänger läraren in ännu en byggsten att hantera.

“Det är när du befinner dig i spannet mellan vad du klarar av och det som är för svårt som du kan lära dig saker.”

(Mikael Nilsson, idrottspsykolog, i dagens SvD)

I dagens SvD finns en mycket läsvärd artikel om vad idrottare bör fokusera på för att optimera sin träning. Jag har ju både i bloggen och i podden Sångpedagogsamtalet berättat om hur jag själv som ung sångerska fick stor hjälp av en idrottspsykolog för att få bukt med bl.a. den prestationsångest som hindrade mig i min utveckling. Professionella musiker har mycket gemensamt med idrottare; vi måste kunna prestera på topp på en given signal, hantera motgångar och tygla våra nerver. Men även ambitiösa amatörer kan ha mycket nytta av idrottspsykologin.

Det är viktigt att få njuta av det man just lärt sig.

Det gäller verkligen att ha fingertoppskänsla som pedagog. Jag vet att det finns kollegor som skulle invända men jag över övertygad om att det är viktigt att låta eleven balansera tillräckligt länge just mellan utvecklingsfaserna. Att bara pusha en sångare framåt i ett ständigt race kan lätt föra till att hen hamnar i en känsla av misslyckande och dåligt självförtroende. Det är viktigt att få njuta av det man just lärt sig klara av och få tid att samla positiv energi i känslan av att bemästra. Det här är särskilt viktigt i början av en sångutbildning, medan elevens självbild som sångare fortfarande etableras.

Men: ju högre nivå du har, desto större krav ställs på att du klarar tuff kritik och kan vila i alla de moment du redan bockat av. Du blir inte sångare om du bryter ihop så fort du kritiseras. Det var bl.a. det jag fick ovärderlig hjälp med av idrottspsykologen den gången och jag vågar påstå att jag nog hade lagt av om det inte varit för honom och de verktyg han försåg mig med.

Inget är som väntans tider

Det är ett drygt år sedan världen ställdes på ända för oss alla. I maj i fjol var jag nog inte den enda som trodde att sommaren skulle “läka ut” pandemin. Jag tror det var ytterst få som förutsåg att vi nu, återigen i maj men ett helt år senare, fortfarande i högsta grad skulle befinna oss under belägring. Det är svårt att greppa. Nu gläds vi åt att nyligen ha fått vår första spruta eller åtminstone ha en tid bokad!

Som jag nämnt i tidigare inlägg hör jag inte till de hårdast drabbade kulturarbetarna. Jag hör till den äldre, någorlunda etablerade generationen, som tack vare erfarenhet och kontakter klarat oss hyfsat igenom pandemin. Dessutom har jag tack vare lika delar teknikens under som plexiglas och handsprit lyckats upprätthålla ett visst mått av sångundervisning så när som på några få veckor. Ja, jag är glad och tacksam.

Men visst går även jag i väntans tider. Först och främst på att vi ska få lov att ta emot en större publik än 8(!)… Men även att kunna medverka vid kör- och orkesterkonserter; något som just nu är omöjligt av uppenbara skäl!

Nu till Kristi Himmelfärd har jag ynnesten att ha rep med mina underbara kollegor i Canto Subito! i dagarna tre. Jag kan inte vänta! I slutet av augusti ska vår föreställning “Moralkakor!” ha premiär och allt annat än att vi kommer att kunna genomföra finns inte på kartan. Men visst är det en nervpress att inte veta helt säkert. Att vänta på nästa presskonferens med FHM och mejla oss emellan fram och tillbaka om huruvida vi kommer att kunna släppa in 50 personer… Just nu går vi bara och väntar, känns det som. Samtidigt är jag full av tillförsikt. Jag har aldrig någonsin glatt mig så åt något jobb som jag gläder mig åt de konserter jag har inbokade i höst!

Svensk kulturpolitik utan rim och reson

Notisen talar för sig själv.

Egentligen hade ovanstående notis kunnat stå helt okommenterad. Att en elefantinstitution redovisar ett “överskott” på 20,7 miljoner kronor samtidigt som tusentals enskilda näringsidkare inom konstens alla grenar tvingas kasta in handduken är fullständigt bisarrt!

Nu är förhandsbeställningen öppen!

MORALKAKOR – en barockföreställning!

27 augusti har vår Telemann-föreställning premiär på Musikvalvet Baggen. (Läs mer om projektet här). Repetitionsarbetet är vad som hållit oss uppe under den här dystra perioden och vi LÄNGTAR efter att få dela musiken med en publik! Eftersom vi inte vet hur många vi kommer att få lov att släppa in ber jag alla som är intresserade att gå in och göra en (oförbindlig) förhandsbokning hos Musikvalvet här.

Inspiration på gång!

Musikalisk vårkänsla vid Vätterns strand.

Jag vet: det skrivs dagligen om Tredje Vågen, fullbelagda IVA-avdelningar och otaliga mutationer. Det är reellt och förfärligt. Men om vi tillåter oss att se bortom detta för ett ögonblick.

Jag märker en musikalisk vårkänsla hos både mig själv och mina elever! Det är som om vi alla, amatörer som proffs, ser glimtar av det som finns där bakom. Det är en kollektiv positivism som är så inspirerande. Vi kommer att kunna hålla konserter. Vi kommer att kunna samlas och sjunga i grupp. Vi kommer att kunna dela kulturella upplevelser. Kanske inte imorgon men i sinom tid.

Jag som lärare är så beroende av det jag får av mina elever.

Den gångna veckan har jag fått tillfälle att träffa ett antal elever som jag inte ser regelbundet. Eftersom det är påsklov och några av mina fasta elever är bortresta har tider blivit lediga och andra har “hoppat in”. P.g.a. pandemin är min kapacitet begränsad vad gäller platser och därför är den en verklig ynnest med dessa elever som trots oregelbunden uppföljning klarar att pusha och motivera sig själva. Oerhört imponerande!

Jag har redan skrivit om det flera gånger men det tål att upprepas: undervisning är en two-way-street. Jag som lärare är så beroende av det jag får av mina elever. Vi triggar varandra och blir bättre tillsammans. Tack, alla drivna sångare!

Att återuppfinna sig själv

Igår hade jag en helt fantastisk lektion med eleven I. Inget speciellt med det egentligen; vi ses ju var fjortonde dag precis som jag gör med huvudparten av mina elever. Det speciella är att hon var den allra första privatelev jag fick efter det att jag återvänt till Sverige efter 20 år utomlands. Det innebär vi arbetat tillsammans i över åtta år och det hör verkligen inte till vanligheterna! Jag brukar till och med själv rekommendera elever att kanske våga sig på att vidga sina vyer efter några år, just för att de ska få ny input och inspiration. Jag känner helt enkelt ibland att jag “gjort mitt”.

Men ibland är det som att man kommer in i andra andningen. Man går igenom alla stadier och plötsligt landar man på den där nivån då man kan göra musik och bara njuta av allt som står en till buds! Det är en ynnest att få uppleva men det kräver en del av båda parter. Eleven måste fortsätta vara aktiv och nyfiken såklart. Men läraren måste verkligen tänka till och inte stelna i sin roll. Man måste återuppfinna sig själv från grunden som pedagog och hela tiden leta efter nya infallsvinklar. Och plötsligt hittar man dem och en ny fas tar sin början. Det är verkligen ett sådant privilegium att få följa en sångare under en så lång tid. Det är dagar som denna som jag är mer övertygad än någonsin om att jag har världens i särklass mest givande jobb!

Kulturens B-lag?

Nu ska agnarna sållas från vetet.

I samband med att Corona-viruset slog sina klor i vårt land blev epitetet “Samhällsbärande Yrkesgrupper” allt vanligare i debatten. Jag förstår självklart innebörden men tycker fortfarande att det finns något osmakligt i att kategorisera människor utifrån vilka som är viktiga och vilka som inte är det. Det kan ju faktiskt hända att det finns yrkesgrupper som är av betydelse även om de inte räddar liv eller släcker bränder. Kanske har de till och med en livsviktig funktion, men inte i den akuta fasen utan på längre sikt…? En vågad tanke.

det finns något osmakligt i att kategorisera människor utifrån vilka som är viktiga och vilka som inte är det.

Nu ska agnarna sållas från vetet även i kulturbranschen. Hisnande 680 miljoner finns att söka i nya stipendier från Kulturrådet. Inför denna omgång har Kulturrådet fått nya fördelningskriterier från regeringen. Man ska prioritera ”aktörer som är av central betydelse för respektive konstområde och som säkrar produktion, arbetstillfällen och bevarar kompetens inom sektorn”.

Det här innebär alltså att bara de som redan är etablerade, har stora kontaktnät och står i position att kunna anställa andra kommer i fråga för stödpengarna. Är det någon mer än jag som tvivlar på att det är dessa som är i störst behov av ekonomiskt stöd för sin överlevnad? Om någon med kulturpolitiskt inflytande mot förmodan skulle läsa detta så ska jag ge er lite inside information om hur frilansmarknaden inom musikområdet ser ut. Helt gratis.

  • De allra flesta professionella musiker som är utbildade på högskolenivå är faktiskt inte ett dugg kända.
  • De har inte fast anställning i en symfoniorkester eller sjunger på Kungliga Operan.
  • De syns heller inte på TV eller blir omskrivna i tidningarna.
  • Den stora merparten lever helt vanliga liv (i den mån det går som frilansmusiker) och arbetar på projektbasis.
  • De allra flesta är enskilda näringsidkare utan vare sig möjlighet eller behov av att anställa andra.

Till sist vill jag poängtera att jag inte skriver detta i självintresse. Jag är “gammal räv i branschen”, har ett brett kontaktnät och drabbas absolut inte hårdast. De som går under är de unga konstnärerna; de nyutexaminerade och de som inte hunnit etablera sig. De som inte uppfyller ovanstående listade kriterier med andra ord.

Återkom gärna med frågor. Med 25 års frilanstillvaro i bagaget och erfarenhet av att verka som sångerska och pedagog i många europeiska länder länder plockar man upp en och annan insikt.