Tålamod i Trappan…

Den här veckan har två av mina elever fastnat i Trappan…

Låt mig förklara: när man först börjar ta lektioner, speciellt om man inte sjungit mycket innan, brukar det gå med en rasande fart. Allt känns roligt och spännande och man lär något nytt varje lektion. Framför allt har man ofta känslan att man klarar av att omsätta det nya och känner sig duktig och motiverad. Efter en tid, typiskt är några månader, börjar det ofta gå lite tyngre under en period. Jag brukar beskriva det som att det börjar blir “rörigt i verktygslådan”. Pedagogen har närmast bombarderat eleven med tekniska instruktioner under många veckor och till sist blir det svårt med koordinationen. Sångaren vet att man bör tänka på stödet, luftflödet, vokalutjämningen etc. etc. men det blir bara kaos! Efter att ha seglat på en framgångsvåg under en längre tid känns det plötsligt som om man inte lärt sig ett dyft! En elev som  började hos mig för några månader sedan öppnade sin senaste lektion med att dystert konstatera: “Ingenting funkar längre! Det känns som om jag helt har glömt hur man sjunger…”

Jag fick ägna några minuter åt att relativera. Hon har helt enkelt kommit upp till den första avsatsen i Trappan. Det är en modell som i grunden kan användas för att beskriva de flesta saker som vi lär oss från scratch. Vi startar på marken och framför oss har vi en vindlande trappa med x antal avsatser. I början nästan springer vi upp, fulla av energi tar vi ibland två trappsteg åt gången. Efter vart blir vi andfådda, funderar på om vi glömt något där nere och stannar till för att fundera. Vi har nått en avsats.

När man når en ny avsats kan det kännas oerhört frustrerande eftersom man uppfattar att man står still i utvecklingen. Och ändå är de här “utplaningarna” absolut nödvändiga för att komma vidare. Det mesta vi vill bli bra på kräver ju någon form av teknik och normalt sett blir man skickligare ju fler verktyg man har till sitt förfogande. Men ju fler verktyg man har, desto mer är det att hålla isär, och av och till är det nödvändigt att stanna upp och samla ihop de verktyg som redan finns där innan man skaffar ännu fler. Det är de här perioderna jag   brukar jag kalla för avsatser. De kräver lite tålamod men sång är en teknikgren och kräver enormt mycket filande.

Så omfamna den avsats du just stannat på. Ha tålamod och upprepa de övningar du redan lärt dig tills de sitter som berg. Skriv gärna ner ett par stödord när du övat klart. Vad tyckte du att du fick till just idag? Vad gick mindre bra? Utvärdera i lugn och ro. Innan du vet ordet av bär det av uppför trappan igen, var så säker. Tills det är dags att samla ihop sig vid nästa avsats.

Here’s looking at you, kid… or not?

Häromdagen kom en elev in genom dörren med bekymrat ansiktsuttryck. Som många av mina elever sjunger hon i ett flertal körer och ensembler. Hon berättade om gårdagens körrep; dirigenten hade varit på urdåligt humör och slängt ur sig ett antal beska kommentarer om körens prestationer. Framför allt, hade körledaren framhållit, hade det låtit illa om elevens stämgrupp och hon var övertygad om att han tittat extra strängt just på henne medan han uttalat detta…

Jag vill stanna vid det här en stund för det är en så typisk situation. Jag vet inte hur ofta jag tänkt på just detta: att vi alla, oavsett om vi är yrkessångare eller amatörer, alltid är övertygade om att folk vi står i underordnad ställning till (dirigenter, regissörer, managers) menar just oss så fort de klagar över något! Även om de säger “damstämmorna” eller “basarna” känner vi oss personligt träffade. Missförstå mig rätt: det är jätteviktigt att vara reflekterad och förhålla sig konstruktivt kritisk till sig själv och det man gör. Men: det är också viktigt att inte låta den inre, kritiska rösten ta överhanden så att man blir hämmad. När t ex en körledare ger en viss stämgrupp en instruktion eller tillrättavisning så är det i 95% av fallen just stämgruppen han menar, inte dig som individ. Problemet när 10 av 10 sopraner i en kör känner sig personligt träffade av en kommentar i stil med: “Sopraner, ni är för starka!” är att 10 av 10 sopraner kollektivt börjar spänna sig och sjunga med pipstämma, varpå hela stämman får en knappt hörbar, ansträngd klang :).

Men ska man då ignorera all kritik? Nej, självklart inte. Men kanske kan man tillåta sig själv att tänka tanken att man inte själv är enkom ansvarig för en körstämmas klang eller intonation. Mitt tips är att fundera över vad som just sagts och försöka att inte överreagera. Man får inte “bli rädd för chefen”. Få sångare sjunger bra under press och stress.

Jag håller ibland workshops och coachar ensembler av olika storlek. Jag kan försäkra att det verkligen är ytterst sällan som jag försöker nå en enskild sångare när jag kommer med generella bemärkningar. Den typen av feedback kan man hellre ta i enrum. Du är till mycket större glädje för din kör om du vågar ta risker, vågar göra fel och litar på att du är en kugge i ett kollektiv. En viktig kugge. Men inte den enda…

Sångaren och simringen…

Vi har ägnat oss mycket (mer än vanligt) åt andning under hösten.

Just det här temat, som är så grundläggande för sång, är för mig det mest komplexa. Ju längre jag jobbat som pedagog, ju mer har jag övergått till mentala bilder och liknelser snarare än tekniska förklaringar. Många elever upplever att det är svårt med koordinationen stöd/luftström.

Jag har ju min älsklingsliknelse: att stödet är som en simring som löper runt midjan. Vår uppgift som sångare är att inte få “pyspunka”, utan hushålla med luften. Samtdigt måste vi våga “flöda” eftersom det är luften som transporterar tonerna. Ungefär som små båtar som bärs framåt på vågorna. Det gäller alltså att hitta balansen. För högt tryck=otät, “läckig” ton (vanligt bland amatörsångare) medan för lågt tryck=klämd, smal, ibland nasal klang. Båda innebär en felbelastning på musklerna kring struphuvudet och stämbanden. Det är därför jag alltid börjar lektionerna med enkla övningar på “s”. Många elever tycker det är urtråkigt, men det lönar sig ;).

Även när du börjar en övningssession är det så värt det att investera fem minuter i att hitta ditt stöd:

Sätt händerna i midjan och ta sikte på en punkt ungefär i ögonhöjd. Andas in genom mun och näsa (viktigt: inte bara genom näsan à la yoga) och känn hur bukväggarna “föser ut” dina händer. Släpp sedan ut luften i en jämn luftström på “s” mot punkten du valt och jobba samtidigt utåt i sidorna. Du kan hjälpa till med händerna genom att trycka lätt inåt i sidorna för att skapa lite motstånd och “påminna” stödet om att inte ge efter för fort och därmed förlora luften snabbare. Det är enligt mig att lägga grunden för hur långa fraser du kommer att kunna sjunga senare.

Med det sagt: det har också betydelse hur vi är byggda. En lång, kraftig sångare har ofta större naturliga förutsättningar för en lång andningskapacitet. Själv är jag inte superstor men har sjungit min beskärda del av evigt långa Bach-koloraturer :). Då gäller det att ha fler verktyg i lådan för att maxa sin andning, hitta smarta, effektiva sätt att andas “där man inte får” t ex. Men det är en annan post…