Att få ihop sång och yrkesliv

Som jag nämnt tidigare är de flesta av mina elever även korister; många är med i flera körer och ensembler parallellt. Ibland blir det för mycket av det goda och det blir svårt att hinna med allt. Nästan samtliga har ju även ett krävande yrkes- eller studieliv som ska skötas.

En av mina läkarelever (det är verkligen en starkt representerad yrkeskår bland duktiga amatörmusiker!) kom nyligen till en lektion och bad tusen gånger om ursäkt för att hon inte alls övat på sin aria så mycket som planerat. Det hade varit “lite mycket” på sista tiden och hon hade inte lyckats få till de övningspass hon hade planerat. Det visade sig att “lite mycket” bl.a. innebar en komplicerad operation som behövde uppföljning samt kollegor som behövde tröst efter att ha blivit varslade i kölvattnet av den enorma omstrukturering som sjukvården i Stockholms län just nu genomgår… Jag kunde inte låta bli att bli att småle. Dels av beundran för den arbetskapacitet som min elev bevisligen har, men också för det allvar som hon tar sången på. Trots att det är uppenbart viktiga och pressande uppgifter hon måste utföra funderar hon ändå på hur hon ska försöka få in de övningsminuter hon planerat. Så viktig är sången i hennes liv!

Som yrkesmusiker kan jag absolut relatera till tidsbristen, även om den naturligtvis ser lite annorlunda ut hos oss. En motsvarande situation i min värld skulle kunna vara att ha en begravningssjungning på förmiddagen och därför inte hinna förbereda eftermiddagens lektioner så väl som man skulle önska, och väl på lektionen vara disträ därför att man har ett rep till en konsert direkt efter sista eleven…

Gemensamt för båda situationerna är att man måste prioritera. Jag skulle vilja påstå att det är något man blir bättre på med åren. I de perioder jag har många uppdrag vid sidan av undervisningen sätter jag alltid upp en prioriteringslista för att inte förlora mig i detaljer och fokusera på fel saker. Jag ställer mig själv frågor av typen: Vad är svårast rent tekniskt=behöver jag öva mycket på? Vad kan jag i princip göra utan förberedelse (har man t.ex. ett bröllop där man redan sjungit alla önskade sånger många gånger hamnar det längre ner på listan)? Under perioder som traditionellt är arbetstyngda för sångare (tiden fram till till jul och påsk) gör jag upp övningsplaner över ett antal veckor så att jag inte övar på absolut allt parallellt. (Har jag en sjungning första advent prioroterar jag den fram tills den är avverkad och ger mig först då i kast med repertoaren jag ska sjunga fjärde adventssöndagen.) Det låter som common sense men det är lätt att man blir fartblind och börjar öva allt i en enda röra. Det är tidsödande och ineffektivt.

I grunden uppmuntrar jag mina elever att göra något liknande som det jag just beskrev, men inom ramen för deras liv, där sången är superviktig men inte det enda de har att förhålla sig till eftersom de även har “civila karriärer”. För att återknyta till ovan nämnda läkarsopran så är min diagnos kort och gott att den gångna veckan helt enkelt inte lämnade något spelrum för övande och att det är helt okej! Visst ska man ha höga ambitioner och ta sången på allvar för att bli bättre, men för att lektionerna inte ska börja “jaga en” så måste man ibland gilla läget. Sången ska ju vara avspänning och en ventil i en annars stressig vardag. Blir den ytterligare ett stressmoment i en redan hektisk tillvaro så har den förlorat sin poäng!

Self-digging

Jag har ett par elever som har den avundsvärda och ack, så viktiga egenskapen att de kan glädjas över sin egen röst. Men det kan väl alla? undrar ni kanske. Nej, det är ovanligare än ni anar! De flesta klarar på sin höjd att glädjas när de just tagit ett nytt kliv i Trappan och det faktiskt är uppenbart att de gör något bra. Några kanske kan njuta ett kort ögonblick när de just bemästrat ett svårt stycke för första gången. Men de allra flesta är oerhört stränga mot sig själva. Och då menar jag ALLTFÖR stränga. Att ständigt hacka på sig själv och aldrig tillåta sig att vila i processen är kontraproduktivt, det inser alla, men det är lättare sagt än gjort att sluta.

Det är inte bara att trycka på en knapp med texten “nu-ska-jag-vara-lite-snällare-mot-mig-själv” (jag önskar verkligen att den fanns) men det finns knep för att lära sig ge sig själv lite mer svängrum. För att återkoppla till det där fåtalet elever jag nämnde i början så är det de gör ganska enkelt: de tillåter sig själv att känna glädje när de klarar ett litet moment; det kan vara en fras, en hög ton, ett svårt rytmiskt ställe, och de vilar länge nog i det momentet för att det ska hinna fungera som en boost. Felet de flesta gör är att kräva alltför mycket av sig själva. Istället för att fokusera på de små byggstenarna ser de endast helheten (som innehåller många delar som kanske inte fungerar ännu). Det är det klassiska “glaset-halvfullt-eller-halvtomt”. Självklart får man dåligt självförtroende om man kräver av sig själv att kunna sjunga ett stycke perfekt från början till slut! Varför inte starta med de bitar du faktiskt får till och fokusera på dem? Det är mycket mer konstruktivt och min övertygelse är att du i slutänden utvecklas mycket fortare om du har en i grunden positiv sånglig självbild i motsats till en evigt kritisk blick som bara fokuserar på de saker du inte kan.

Som pedagog utgår jag ifrån det jag upplever hjälpte mig mest när jag själv studerade. Nu utbildade jag mig till yrkesmusiker på högskolan men jag gör i grunden ingen skillnad på mig själv och amatörsångare i det hänseendet. Det absolut viktigaste för mig var alltid en positiv atmosfär. Det innebär inte att inte vara en kritisk eller krävande lärare, men det innebär att alltid fokusera på det positiva, det eleven faktiskt kan! Självklart ska man utmana sig själv och försöka lära sig nya saker men det kan man enligt mig göra parallellt med att man ser sina egna styrkor. Några exempel:

  • Välj inte repertoar som är för svår. Genom att sjunga sånger som svårighets- och omfångsmässigt passar din röst så väl som möjligt förstärker du de kvaliteter du redan har och skapar självförtroende att ge dig i kast med dem du ännu inte har.
  • Acceptera ditt stämfack. Självklart ska vi jobba på att utöka vårt omfång men det gör vi bäst i rena övningar. När vi lämnat uppsjungningen bakom oss och börjar med det stycke vi för tillfället jobbar med bör det vara väl anpassat för din röst, på den nivå där du är för tillfället befinner dig. Att ständigt välja stycken som är lite för höga eller svåra är att be om en ständig känsla av otillräcklighet. Då vet du ju från början att du inte har en chans att bli nöjd när du sjunger igenom sången!
  • Jämför dig inte hela tiden med andra. Varje sångare, proffs som amatör, har sin egen utvecklingskurva. Vissa utvecklas med stormsteg i början för att sedan plana ut, andra har en lång startsträcka för att sedan lyfta medan åter andra tar små men jämna steg hela tiden. Om du klarar att se dina egna kvaliteter blir det ointressant hur fort eller långsamt andra utvecklas.
  • Ha en realistisk målbild. I grunden är jag ett stort fan av ambition! Jag ser ingen anledning att inte ta sångutbildningen på allvar bara för att man inte tänkt bli yrkessångare och ingenting gör mig så glad som flitiga elever. MEN: samtidigt som du övar flitigt hemma mellan lektionerna, sjunger i ensemble eller kör på hög nivå och kanske till och med får små soli i dessa sammanhang, är det livsviktigt att inte glömma varför du sjunger! Det är ju förhoppningsvis för att du inte kan låta bli och för att musik och sång är livsviktigt för dig?
  • Var stolt över att du sjunger på den nivå du gör… trots att du kanske har en lång högskoleutbildning bakom dig, kanske en chefsposition eller ett mycket krävande jobb, flera barn hemma, en massa plikter som kräver din närvaro och ditt engagemang. Jag tror inte ni förstår hur mycket jag beundrar det mina elever får till trots allt ovanstående! Så ge dig själv en klapp på axeln och tillåt dig själv en liten stund med self-digging av och till. Det tjänar alla på.

Körledarbashing!

Har länge tänkt att jag måste göra ett inlägg om det här. Så många sångare, även de som har en kraftfull soloröst, är alltför rädda för att sjunga ordentligt så fort de befinner sig i ett körsammanhang!

Sitter man och iakkttar ett rep med en amatörkör händer förr eller senare nästan alltid följande: dirigenten börjar frenetiskt visa med nedåtgående handgester (handflatan ner, spretande fingrar) att hen vill att körsångarna ska sjunga ppp!!! Ofta i kombination med uppspärrad blick och ett hysjande finger framför munnen. Resultatet: samtliga axlar åker upp till öronen och alla möjliga muskler spänns för att sjunga så tyst det bara går. Följden (förutom stela nackar och käkmuskler): en klämd, förskrämd klang och, i värsta fall, heshet. Till skillnad från tempoangivelser, som ju i princip är bundna till ett visst metronomtal, är styrkegrader mycket mer flytande. Man kan aldrig sjunga svagare än den tekniska nivå man just befinner sig tillåter. Du får aldrig sjunga svagare än att tonen bär och du har en känsla av att fortfarande kunna kontrollera rösten. Det spelar ingen roll hur många p:n som står i noterna: du måste utgå ifrån dina förutsättningar just nu. Allt annat är vansinne!

Eftersom nästan alla mina sångelever även sjunger i kör önskar jag ofta att fler kördirigenter hade lite mer ren vokalutbildning (som alltid finns det underbara undantag). Vissa kräver verkligen helt orealistiska saker av sina korister och ibland verkar de helt omedvetna om vad deras instruktioner och, inte minst, kroppsspråk har för inverkan. Vill du ha en avspänd pianoklang? Börja då med att “se ut som” om du vill ha det! Betrakta din kör med lugn och avspändhet och utstråla att du ändå vill att de ska sjunga! So what om det inte blir svagare än mp? Det är väl bättre än en osund, trång och “rädd” klang? Som sångpedagog får jag ofta uppfordra sångarna med instruktioner som “hos mig är du solist och inte korist” för att få dem att våga släppa handbromsen. Den enorma rädslan för att inte “mixa” och att kanske höras på någon enskild ton tar ibland helt överhanden. Jag skulle vilja hävda att en välplacerad röst obehindrat kan växla mellan ensemble- och solosång utan att ändras så förfärligt mycket. Självklart ska man anpassa sig men det innebär ju inte att utplåna all personlighet i rösten!

Personligen tycker jag att de absolut bästa körerna är de som utnyttjar varje enskild korists unika klang. Hur gör de det? Ja, till att börja med är inte körledaren besatt av att t.ex. en sopranstämma med 10 sångerskor ska låta som en enda röst. Då kan hen ju lika gärna ha en vokalensemble med en per stämma? Saker som att sjunga rent, lyssna in sina stämkollegor etc. är självklara men utesluter inte att åhörarna får chans att höra olika stämfärger under ett framförande. Jag uppmanar mina elever att ta mer ansvar inom sin körstämma och inte vara rädda för att dela med sig av sin egen röst. Även om man inte är solist i första hand vill man ju inte automatiskt vara en odefinierbar medlem av en anonym fårskock…

Mitt råd till den enskilde sångaren när det gäller styrkegrad: sjung utifrån din aktuella nivå. Vad som är ett forte för dig beror på vad du just nu klarar av. Du kan så att säga inte sjunga starkare än att rösten mår bra och bär förnuftigt. Om ett halvår har du förhoppningsvis lärt dig ännu mer teknik. Då kan du kanske sjunga lite starkare. Eller inte. Röster är olika till naturen även som färdigutbildade. Bland professionella sångare finns hela spektret: från superslanka, raksjungande barocksopraner, över mer fylliga och bäriga klassiska röster till Wagnersångare med enorma röstresurser. Det betraktar vi väl alla som självklart?

Då borde det vara lika självklart att samma variationsrikedom återfinns även bland amatörer. Och ja: körsångare…

Förkylt del 2!

Japp, så fick man äta upp sina visdomsord ganska omgående! För vem stod och sjöng konsert igår kväll på sjuk hals om inte undertecknad… Ingen idé att försöka förneka det heller eftersom tre av mina elever sjöng i kören bakom mig. Ibland blir man av nöden tvungen. Det är ju osannolikt att kunna hitta en inhoppare en dag innan en av årets absoluta Konserthelger: Allhelgona. Alla kollegor är upptagna i någon av Stockholmsområdets otaliga kyrkor. Alltså är det bara att bita ihop och göra jobbet. Eller ställa in, och det gör man (tyvärr) bara om det verkligen inte finns en gnutta röst att jobba med.

Men… där har amatörsångaren en underbar, underbar fördel: sången är inte ett yrke utan något man (beroende på hur ambitiös man är, givetvis) gör enbart därför att man älskar det. Det innebär att man paradoxalt nog har möjlighet att ta mer hänsyn till sitt instrument än en professionell sångare. Och jag vidhåller att man verkligen bör göra det. Det är inte värt att riskera stämbanden. Aldrig någonsin.

Därför tar jag skeden i vacker hand och vilar mitt instrument idag. Det innebär att några av mina fantastiska elever inte får någon lektion idag. Men lektioner kan ju som tur är, till skillnad från en konsert med kör, orkester och solister, bokas om och tas igen!

Förkylt…

Åh, vad det kan kännas deppigt att bli sjuk, även om det bara är en vanlig förkylning! För oss som har sången som yrke är det lätt att bli paranoid i kollektivtrafiken så här års… Varenda nysning från en medpassagerare går som en elektrisk stöt genom kroppen. Man drar upp halsduken lite diskret över munnen och hoppas, mot bättre vetande, att det ska fungera som en barriär mot virus och baciller. Man försöker efter bästa förmåga undvika folkrika sammanhang. Teater, bio och liknande går bort. Till och med middagar med goda vänner kan kännas hotfulla om de sker alltför tätt inpå ett stundande uppdrag. Typiskt nog infaller två av de perioder på året som innebär mest jobb för frilansande klassiska sångare under de månader som är som mest riskabla: tiden fram till jul och den s.k. “Passionstiden” i februari-april.

Även för en amatörsångare med ambitioner kan det vara tufft att behöva pausa sången mot sin vilja. Kanske till och med missa en sånglektion, workshop eller körkonsert för att halsen inte spelar med. Det är dock viktigt att lyssna på kroppen. Har man redan “trillat dit” är det bara att gilla läget. Ta det lugnt, drick mycket och sjung INTE. Jag skickar omedelbart hem en elev som har halsont. Har man lite snuva må det vara hänt, men så fort du har ont ska du vara tyst. Att sjunga på sjukt instrument kan vara fatalt för stämbanden. Med lite otur sjunger du på dig stämknutor. Kan du inte hålla dig borta från sången under sjukdomen så öva utan att sjunga: lyssna på stycken, lär dig text utantill osv.

Som sångare försöker man naturligtvis alltid skydda sig från att överhuvud taget bli sjuk. Att få nog med sömn är en självklarhet. Jag tror personligen även på att skölja näsan dagligen med saltvattenslösning, se till att återfukta stämbanden med dryck och salivfrämjande tabletter, att ta kosttillskott på vinterhalvåret och att se till att få perioder med återhämtning. (Det kan vara bra att tänka på att även saker som man älskar att göra och som är roliga kan kräva alltför mycket energi. Är man trött och sliten är man mer mottaglig för smitta.)

Har du ändå trillat dit? Då är det bara att vänta ut eländet. Hur mycket vi än önskar att hålla oss friska så är det helt normalt med 3-4 förkylningar per år. Tänk långsiktigt: din röst ska hålla i många år framöver missar du ett tillfälle väntar nya konserter eller andra roliga utmaningar om hörnet. Det är inte värt att riskera stämbanden för att till varje pris vara med på körens julkonsert…

Musikalisk salong 2.0

På 1800-talet var höjden av sofistikerat leverne att hålla musikalisk salong. Mer eller mindre välbärgade medborgare öppnade sina hem och bjöd in musiker och sångare att spela och sjunga. Råkade man ha duktiga amatörer i den direkta vänkretsen kunde det bli riktigt familjära tillställningar där man byttes av att underhålla, diskutera musiken och umgås med varandra.

Min spaning är att vi upplever en begynnande renässans för fenomenet. För icke-professionella musiker finns inte alltid en naturlig samlingspunkt kring musiken. (Se inlägget om att upprätthålla motivationen) Man kan som amatörsångare ofta uppleva en viss vilsenhet: “Vart ska jag ta vägen med allt det jag lär mig och det jag vill uttrycka?”. De senaste åren har flera grupper bildats, ofta som Facebookgrupper, där inspirerade amatörsångare på alla nivåer träffas för att sjunga inför och lyssna på varandra. Bara på sista tiden har jag fått höra om tre olika sällskap med lite olika profiler, dit alla som känner sig hågade är välkomna. Gemensamt är att man betalar en liten avgift som ska täcka lokalhyra och arvode för ackompanjatör som finns tillgänglig under hela kvällen. Ett av gängen består framför allt av operafantaster medan ett annat sjunger allt från musical och jazz till romanser. I vissa fall finns både dryck och tilltugg till hands, i andra är det “knytis-principen” som gäller.

Jag blir så lycklig av sådana här initiativ! Det känns som ett steg tillbaka till något som lite gått förlorat i vår digitaliserade värld. Plattformar där sångare som inte har musiken som yrke kan mötas, nätverka och skaffa inspiration för fortsatt sjungande! Leve den musikaliska salongen!

Jack LiVigni om vokaler

https://www.youtube.com/watch?v=4Okglv_2qXY

Återigen en spot-on lektion av tenoren och pedagogen LiVigni. Jag garanterar att det är 32 välinvesterade minuter, speciellt för de lägre stämfacken. Varför? Därför att de i större grad tenderar att ha problem med de öppna vokalerna, det vi kallar en “burkighet” i klangen. Jag har egen erfarenhet av detta då jag spenderade flera år direkt efter examen med att mörka min röst eftersom jag märkte att det (tyvärr) genererade fler jobb om jag producerade ett “altigare” sound. Till slut hade jag sjungit in mig i en mörk vrå som inte gick att ta sig ur och fick stora problem med min höjd. Jag fick gå tillbaka till scratch och tillbringa tre månader med vokalramsor i stil med “La Mamma Italiana!” för att hitta tillbaka till min ursprungsröst. Ett råd: du kan inte SKAPA en stämma. Du måste utgå ifrån den röst du har och förädla den.

Mer bekräftelse, tack!

Behovet av uppmuntran har ingen ålder. Det slog jag och eleven X fast idag! Hon hade haft en liten provsjungning för sin körledare och jag frågade hur det gått. Egentligen var det ingen provsjungning i traditionell mening. Snarare en liten informell session som ett sätt för körledaren att ta tempen på sina körsångare. Många körledare gör något liknande någon gång per år; träffar sina sångare en och en eller i små grupper för att testa omfång, gehör etc.

Min elevs lilla utvärdering gick helt okej, tyckte hon. Kanske inte tipp-topp men helt acceptabelt. Hon var lite nervös men körledaren var i stort sett positiv. Frid och fröjd alltså… Likaväl var det något som skavde för henne. Körledaren hade varit vänlig men inte precis översvallande. “Herregud, jag är drygt femtio år och behöver ändå så mycket bekräftelse!” sa hon självkritiskt. Som om bekräftelsebehovet var något som upphör att existera vid en viss ålder! Det finns ingenting så mänskligt som att behöva bekräftelse från vår omvärld. Speciellt från dem vi upplever som auktoriteter på olika områden. Det är nog någonting vi alla bör vara medvetna om.

När jag började undervisa för många år sedan insåg jag snabbt att sättet på vilket man  säger saker och tajmingen man har, kan vara helt avgörande för en elevs utveckling. Jag vågar påstå att nio av tio elever svarar bättre på positiv feedback än på negativt hackande. Att ständigt få sina svaga sidor påpekade kan snarare verka förstärkande och bli en självuppfyllande profetia. En av mina favoritsituationer som lärare är när jag håller grupplektioner. Det blir alltid en alldeles speciell dynamik och jag upphör inte att förvånas och glädjas över den enorma positivitet och goda stämning som uppstår mellan eleverna. Alla är så att säga “i samma båt” (nervösa inför att ställa sig upp inför sina kollegor och bli undervisad offentligt och den sårbarhet  det innebär). Det är fantastiskt att få uppleva hur eleverna stöttar varandra, ger positiv respons och hjälper varandra att utvecklas vidare. Man vinner på att vara generös, helt enkelt. Vi blir aldrig för gamla för bekräftelse!

Varför sjunger jag egentligen?

En kollega till mig berättade nyligen att en elev som han haft ett tag tilltagande hade börjat tvivla på sig och sin egen förmåga. Hon hade uppenbarligen gått och funderat en längre tid och inledde sin senaste lektion med att sätta ord på sitt självtvivel. Mycket kretsade kring tankar på hur pass lite hon övade och att hon hade så många intressen utöver musiken som “stal” tid. Hon avslutade med en fråga: “Hur bra kan jag egentligen bli på att sjunga?”

Det här är en fråga som jag tror de flesta pedagoger fått mer än en gång. Det är förståeligt att man som elev ställer den. Ändå är den helt omöjlig att svara på. Min kollega, en erfaren pedagog, svarade med att ge henne en hemläxa: först skulle hon skriva upp en 5-punktslista på vad det är hon tycker är roligt och härligt med att sjunga. Därefter skulle hon sätta upp ytterligare en 5-punktslista på orsaker till varför hon valt att inte bara sjunga själv eller gå med i en kör, utan ta sololektioner för en lärare. Slutligen skulle hon skriva ner en målbild med 5 saker hon hoppas uppnå med hjälp av undervisningen. Jag tycker det var supersmart! Hon skapade på detta sätt ett slags översikt som de tillsammans kunde gå igenom  och analysera. För det handlar till syvende och sist om dig och din ambition. Det finns lika många orsaker att ta lektioner som det finns elever. Medan någon kanske verkligen bara vill sjunga för sitt eget höga nöjes skull och aldrig skulle drömma om att sjunga solo offentligt, vill någon annan utvecklas tekniskt för att kanske få chansen att få ett solo i kören eller rent av sjunga en solokonsert med musicerande vänner. Vi möter som lärare hela spektret och det är det som är så spännande. Jag skulle aldrig någonsin säga till en elev att det “inte är någon idé” eftersom det ändå inte finns något utvecklingspotential. Det kan jag aldrig veta och det vore förmätet. Lika lite skulle jag “lova” en elev att vi kommer att uppnå ett visst resultat. Det kan jag inte heller veta. Det beror så mycket på varje enskild sångare hur mycket man är beredd och har möjlighet att lägga ner tid på sin sång. Vissa tar jättekliv fort medan andra tar myrsteg (se inlägget om “Trappan”) men alla gör någon form av framsteg. Det är dock upp till var och en att avgöra om det är nog eller ej. Det varken kan eller bör vara pedagogens uppgift.

Jack LiVigni om andning

Vad underbart! Jag blir så lycklig när någon kan förklara komplicerade saker på ett enkelt sätt. Ta er tid att lyssna och lär när den amerikanske tenoren Jack LiVigni pratar om förhållandet mellan andning och tonproduktion. Hans approach känns så tidsenlig och ett viktigt steg bort från föreställningen om att sång ska vara ett slags kraftprov där den som kan “hålla andan” längst vinner! En fras behöver inte till varje pris sjungas på en enda andning om det sker på bekostnad av tonen. Klangen måste alltid ha högst prioritet. Det är riktningen som är det väsentliga. Ta en kompositör som J.S. Bach, som skrev för sångare precis som om de vore blåsinstrument, dvs. kunde cirkelandas. I många av hans arior är förmågan att hämta luft när det passar på ett snabbt och effektivt sätt, utan att förlora riktningen på frasen, a och o. Personligen väljer jag alltid hellre att lägga in en extra andning om jag hyser minsta tvivel om att jag kommer att kunna slutföra frasen relativt avspänt. Det är helt enkelt inte värt att riskera att förstöra en vacker fras!