Den stora ledan…

Vare sig man är proffs eller amatör: ibland infinner sig en enorm leda; ett motstånd mot att över huvud taget gå in i övningsrummet. För mig personligen sker det här ofta just under den mörka årstiden, även utan pågående pandemi. I vanliga fall brukar det hjälpa att kalendern i regel är full med advents- och julkonserter. Om man har något konkret att öva inför är man så att säga “tvungen” att förbereda sig. I år är allt minst sagt annorlunda och då gäller det att hitta nya strategier för sitt övande.

Vare sig man är proffs eller amatör: ibland infinner sig en enorm leda; ett motstånd mot att över huvud taget gå in i övningsrummet.

Själv har jag just nu en deal med mig själv att jag, oavsett dagsform, ska öva aktivt minst 30 minuter per dag. Jag ger mig själv små “läxor” som ska klaras av. Det kan vara en vers på en sång utantill. Vad som helst som går att bocka av. En sångarhjärna är enkelt skapt, som det verkar… Jag försöker också påminna mig om att allt jag lär mig nu är saker jag har igen senare. När hjulen äntligen börjar rulla igen är jag väl förberedd och det sporrar mig faktiskt. Bättre att ligga i startgroparna med fyra nya konsertprogram än att inte göra någonting.

Vissa sångare blir aldrig övningströtta.

Det blir inte alltid som man tänkt.

För bara en och en halv månad sedan skrev jag om vår kammarmusiksalong som var tänkt att bli den första i en konsertserie med månatliga konserter. Jag och maken har länge drömt om en lokal med lite mer plats än de undervisningsrum vi hittills förfogat över. Vi såg för oss inte bara kammarmusikkonserter, utan även en rad elevaktiviteter; workshops, elevsjungningar etc. En samlingssal och mötesplats för både professionella och amatörer. Visst var det en ekonomisk risk för två frilansare men det kändes som om det var nu eller aldrig. I september hade vi äntligen kontraktet i vår hand och äventyret kunde ta sin början. Trodde vi.

Under hösten har det i takt med restriktionerna blivit allt tuffare och för någon vecka sedan tvingades vi inse att det är slut innan det knappt hunnit börja. Inte nog med att det blev omöjligt att bjuda in en publik. Strax därefter försvann även möjligheten till några som helst elevaktiviteter med fler än en sångare i taget. Vår vision är inte realiserbar under brinnande pandemi och sällan har det slitna uttrycket “gilla läget” passat bättre… Snarare än att möta mina elever under spännande nya former i den nya, stora lokalen blir det till att återgå till videolektioner à la april och maj. För närvarande kan jag endast ta emot ett fåtal elever två gånger i veckan i min enda lokal. De lektionerna njuter jag å andra sidan av desto mera.

För någon vecka sedan tvingades vi inse att det är slut innan det knappt hunnit börja.

Jag läste just igenom ett inlägg från advent i fjol. Jag skriver obekymrat om hur staden är öde tidigt på morgonen så när som på alla svartklädda frilansmusiker som är på väg till sina otaliga uppdrag. Om man bara vetat… I år blir adventssjungningen hemmavid; med lite tur 3-stämmig och ackompanjerad av harmonium. Glaset är alltid halvfullt.

“I år blir adventssjungningen hemmavid; med lite tur 3-stämmig och ackompanjerad av harmonium.”

En liten solskenshistoria som avslutning. Jag hyr förutom ovan nämnda salong två mindre rum för undervisning. Det minsta av dem använder jag inte just nu då det är aningen för litet för att kunna Corona-säkra. Det var med tungt hjärta jag mejlade min hyresvärdinna för att säga upp det, eftersom jag är så förtjust i att arbeta där. Men vad händer? F., som själv är mamma till tre frilansande artister, skriver tillbaka att hon “självklart kommer att hålla rummet åt mig till dess det är möjligt att komma tillbaka och undervisa där.” Hyresfritt! Jag kan till och med låta e-piano, notställ och övriga pinaler stå kvar. Det här är alltså ingen klagosång utan mer ett konstaterande: det blir helt enkelt inte alltid som man tänkt.

Om vi givit upp drömmen om en multifunktionell sånglokal? Knappast! Den kommer att bli verklighet. Bara inte just nu…

Skål för tappra sångare!

Jag är så imponerad av alla elever som kämpar på! Antingen på plats (än så länge) eller hemifrån. Sedan någon vecka är undervisningen indelad i subgrupper; de som fortfarande har real life lektioner och de som övergått till att prenumerera på videolektioner. Den senare kategorin består av allt från seniorer och andra som tillhör riskgrupper till de som testat positivt för Corona.

Själv har jag ju visserligen haft sjukdomen och fått påvisat antikroppar men har enorm respekt för den och tar ingenting för givet. Således har jag monterat plexiglas vid pianot i den mindre av mina lokaler och vädrar så att de första minuterna av varje lektion genomförs i närmast arktisk kyla. Men hellre det, tänker jag… Både jag och eleverna spritar och spritar och vi är aldrig fler än två i lokalen. Otroligt vad som ändå är möjligt! Och för mig är alla dessa omsorgsfulla förberedelser och åtgärder hos bägge parter det ultimata beviset på vad vi är beredda att göra för att få fortsätta sjunga.

En av mina elever sa häromdagen att sånglektionen är det enda som över huvud taget står i hennes kalender just nu och att det därför är så oerhört värdefullt att kunna få fortsätta så länge det bara är möjligt. Resten av tiden arbetar hon hemifrån som frilans inom sitt yrkesområde och träffar ingen förutom sin familj. Jag misstänker att många av oss känner igen oss i den beskrivningen. Det är en märklig tid, men vi kommer att ta oss igenom den.

Till sist något som inte har något som helst att göra med sång eller kulturutövande, men som jag ändå vill dela: min make tenoren har som hobby att brygga öl och har med åren blivit enormt skicklig. Hans mörka öl håller europeisk toppstandard, och då ska ni komma ihåg att jag bott många år i BeNeLux… Vad hans senaste IPA heter ser ni nedan. Är det inte underbart?

En etikett att trösta sig med.

Salve regina…

Ibland måste man stanna upp ett slag och bara reflektera över vad som är viktigt för en.

Den gångna helgen har jag tillbringat med två kollegor (som synes nedan på behörigt avstånd) för att repetera. Högar med underbar fransk och tysk barock gicks igenom. Utan att veta när vi kommer att ha möjlighet att framföra musiken tog vi oss an uppgiften med stor glädje och inspiration.

Gambist och lutenist i koncentrerat samspel. Pure joy!

Ibland måste man stanna upp ett slag och bara reflektera över vad som är viktigt för en. I dessa på så många sätt oroliga tider är det avgörande för både kropp och knopp. Det har varit en tuff vecka av många skäl men efter den här injektionen av härligt musicerande i godan ro känner jag mig redo att ta mig an ännu en vecka… Salve regina!

Sluta gnäll, krögare!

Sångfröken är arg. Nej, inte arg: rosenrasande! Det får vara nog med gnäll från krogbranschen nu. Medan en stor del av landets kulturarbetare knappt kunnat utöva sina yrken över huvud taget har ni kunnat bedriva er verksamhet nästan som vanligt. Medan så många av mina kollegor suttit i timmar med obegripligt krångliga ansökningshandlingar för att få uppskov med momsinbetalningen eller andra “underlättande åtgärder”, har ni kunnat arbeta och tjäna pengar. I dagens SvD rasar en krögare över det enligt honom orimliga beslutet att förbjuda alkoholservering efter 22. Han menar att krögarna blir “utpekade som bovar”. Som om det vore en mänsklig rättighet att servera och beställa alkohol under dygnets alla timmar, oavsett om en pandemi rasar eller ej. Och framför allt som om krögarna vore ett exceptionellt utsatt skrå. Skrattretande!

Medan en stor del av landets kulturarbetare knappt kunnat utöva sina yrken över huvud taget har ni kunnat bedriva er verksamhet nästan som vanligt.

Jag vill även gärna rikta några ord till Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni, som i går kom med ett opportunistiskt utspel om att “det inte är ledarskap att vidta smittskyddsåtgärder som drabbar enskild bransch och sen inte presentera hur den ska ersättas…” Menar du verkligen allvar?! Medan kulturen gått på knäna i princip sedan pandemin startade har inte hörts så mycket som flasklock från dig och ditt parti! Nu plötsligt försöker du plocka billiga poänger på de “stackars krögarna” som inte får servera alkohol efter 22.

Medan kulturen gått på knäna i princip sedan pandemin startade har inte hörts så mycket som flasklock från dig och ditt parti!

Det är dags att inse att vi lever i en pandemi. Alla måste anpassa sig och göra uppoffringar. Extra samhällsfarliga är tydligen kulturarbetarna, men det är en annan bloggpost…

Gå inte i dvala!

Liten Anton i dvala.

Jag läste precis igenom mina inlägg i Corona-sångbloggen. Det var intressant att få en bild av hur det kändes då, mitt under “isoleringen” i skogen tillsammans med min man och son. På ett sätt var det mer som ett litet äventyr. Det var egentligen ganska mysigt, om än stundtals lite småtrist. Man hade ju ändå ett slags föreställning om att det snart skulle vara över…

Nu har det visat sig att det inte gått så fort som vi trodde och det nya är att vi inte mer har en klar föreställning om när pandemin kommer att vara över. Och är det någonting de allra flesta av oss tycker är jobbigt så är det att leva i ovisshet. Det är svårt att inte kunna göra upp konkreta planer; att inte veta när saker kommer att vara genomförbara.

Den ekonomiska aspekten av hur tufft det är för många konstnärer (och frilansare över lag) har jag redan skrivit om så det räcker. Nu intresserar jag mig för den konstnärliga aspekten. Hur man hindrar sig själv från att gå i dvala. Med andra ord: hur motiverar man sig själv att fortsätta jobba på? För egen del handlar om att utmana mig själv och sätta upp mål. Nu när en stor av undervisningen omöjliggjorts har jag mer tid till förfogande. Likt i våras har jag börjat titta på ny repertoar. Jag sätter samman potentiella konsertprogram och försöker att tänka i strikt konstnärliga termer. Inga tankar i stil med: “När kommer det att vara möjligt att framföra det här?” eller “Är det ens någon idé om man inte får ta in publik?” är tillåtna.

Jag har skrivit om struktur tidigare, t.ex. hur man kan kan föra Sångdagbok. Det är verkligen ett av mina bättre tips! Speciellt om man är amatörsångare med ett arbete vid sidan av. När kören och kanske till och med de enskilda lektionerna blir inställda kan det kännas näst intill oöverstigligt att motivera sig till egenövning. Har du då din egen lilla chore list och en övningsplan att hålla dig till blir det definitivt enklare. För mig som yrkesutövande sångare är det självklart lättare att fortsätta se till att hålla rösten i trim och planera för en (om än oviss) sånglig framtid. För dig som amatörsångare gäller dock detsamma: du vill ju hålla fast vid den nivå du uppnått och inte börja på ruta ett den dagen dina musikaliska aktiviteter startar upp igen.

Gå alltså inte i musikalisk vintersömn!

Gå alltså inte i musikalisk vintersömn! Håll sångfanan högt och försök peppa dig själv hur tungt det än är. Har du en eller ett par extra bra körkompisar? Utbyt små tips på hur ni håller igång; kanske till och med små filmklipp där ni gör en övning ni tycker är bra. Eller varför inte när ni sjunger igenom en sång ni just lärt er! Att inte känna sig isolerad i musiken är a och o. Därför bombarderar jag just nu flera kära kollegor med repertoarförslag och idéer om kommande gemensamma projekt… Trevlig sånghelg!

“Välsignade alla ni kära…”

Favoritkollegan: en samhällsbärare?

Idag hade jag privilegiet att få hålla konsert med levande publik. Enligt min organist en av de få konserter som över huvud taget hölls i Uppsala på Alla helgons dag. C:a 20 personer trotsade regnet och sökte sig till Eriksbergskyrkan för att tända ett ljus, lyssna på musik och tänka på nära och kära.

Jag njuter verkligen alltid när jag får sjunga; om det är högmässa, stor konsert med orkester eller kammarmusik spelar egentligen ingen större roll. Men idag kändes det extra speciellt. Det är så märkliga tider och det är lätt att känna sig överväldigad av allt det mörka. Att det samtidigt blivit kallt och ruggigt ute hjälper inte precis… Därför var det så trösterikt att få stå där och göra musik som jag älskar med en favoritkollega och dessutom dela den med andra.

Nu sitter jag i den nästan tomma Uppsalapendeln och småler åt funderingen över om jag borde sitta här alls. Jag är ju knappast “samhällsbärande”, som det så fint heter. Nej, förvisso inte, men musiken är det definitivt! Ett samhälle utan kultur är ett dött samhälle…

Vi tar faktiskt hand om varandra…

Man läser ju just nu ofta i tidningar om s.k. oansvarigt beteende bland folk i allmänhet. “Folk” håller inte tillräckligt med avstånd och festar tydligen runt i tätt packade lokaler som om det inte fanns någon morgondag… Vad vet jag, kanske stämmer det, men mitt intryck är verkligen ett helt annat. Dels tycker jag att “folk” håller föredömligt avstånd på tunnelbanan och jag såg senast igår hur en mamma med två barn väntade in nästa buss då hon såg att den första som kom var lite väl full. Jag vill verkligen tro att vi gör vårt bästa. Vi anstränger oss för att gå varandra ur vägen när vi möts på trottoaren eller i affärens ingångsdörrar; inte sällan med ett glatt leende i samförstånd. De allra flesta av oss försöker faktiskt ta hand om varandra.

Har det här nu blivit en Corona-blogg? Nej, inte alls, men faktum är att det är svårt att helt bortse ifrån att vi lever i en pandemi, oavsett vad vi sysslar med till vardags. Min pedagogvardag tuffar på med skillnaden att eleverna lydigt spritar innan de kliver in, har med sig egen penna och står på behörigt avstånd från mig. Man är oerhört omtänksam och så sent som för ett par timmar sedan hörde en elev av sig och undrade hur jag ställde mig till att hennes man kände sig lite snuvig– skulle jag föredra att hon inte kom? Det kallar jag ansvarsfull försiktighet och som sagt: jag tycker jag möter den överallt. Hela tiden. Det är trösterikt, eller hur?

Vi befinner oss alla i samma båt och gemensamt gör vi vårt yttersta för att hålla kurs och inte låta båten ta in vatten. Men sjömän har i alla tider sjungit sina sånger för att hålla humöret uppe och skutan i kurs. Vi för traditionen oförtrutet vidare…

Musikalisk salong: det självklara formatet i Corona-tider

“…man upplever att man “går på konsert” även om man lyssnar på distans och då blir det självklart att även då lösa biljett. “

Jacob Moscowicz repar.
Pianisten Pix repar innan konserten.

I tisdags var det premiär för de nya TisdagskonserternaSkeppar Karl’s Salong. Vårt allra första program var “Mozart möter Weber- en klassisk romans” med mig och pianisten Jacob “Pix” Moscowicz!

Sedan ett par månader hyr jag in mig i Skeppar Karl’s lokaler en gång per vecka för min undervisning och planen är att även försöka hålla en Corona-säker konsert per månad. Dvs. högst 20 besökare med minst en meter avstånd till närmaste stol. Den här kvällen var det 14 betalande gäster som satt utspridda i fåtöljer, soffor och på stolar. Samtidigt streamades konserten av duktiga Amanda Ames. Med små men effektiva medel skapade hon en intim ljus- och ljudbild så att även långväga vänner (många tyskar, såg jag i live-chatten) kunde vara med på distans.

Amazing Amanda Ames, värdinna och streaming wiz, back stage.

Många bidrog också med Swish för sin “digitala biljett”, vilket visar att synen på streamad konst börjar förändras: man upplever att man “går på konsert” även om man lyssnar på distans och då blir det självklart att även då lösa biljett. Det känns väldigt uppmuntrande!

Visst var det underbara nyheter att vi åter (åtminstone tills vidare) får samla en publik på upp till 300 personer så länge de sitter och nödvändigt avstånd kan hållas! Särskilt glädjande för alla Sveriges kyrkokörer och deras dirigenter som nu kan hålla mer normala julkonserter! MEN: vi får inte glömma att merparten av den publik som besöker klassiska konserter måste betecknas som seniorer och även om 70-plussarna nu teoretiskt får leva lite mer “normalt” så ska de ju fortfarande ta vara på sig och vara försiktiga, precis som vi alla. Är man över 70 och kanske har en krämpa eller två så har jag svårt att se att man genast kastar sig ut i Stockholms vimmel för att ta del av välbesökta kulturevenemang.

Min spaning är att våra sång- och musikintresserade seniorer i hög grad kommer att fortsätta vara försiktiga. En kvinna jag pratade med efter konsertens slut i tisdags sa att det var det första kulturevenemang hon och hennes man besökte sedan de i februari gick i självvald karantän. Hon sa att hon varit nervös över hur det skulle kännas; bara det att sitta i ett rum tillsammans med andra var ju en tröskel. Hon sa dock att hon känt sig helt trygg och avspänd och att hon var så tacksam över möjligheten att få höra musik i det lilla formatet. Jag tror det är något vi alla bör ha i bakhuvudet när vi nu jublar över att vi får ta in större publik igen.

Jag kommer i alla fall att fortsätta med kammarformatet de närmaste månaderna. Även för mig som utövare är det något fint och exklusivt att kunna utbyta några ord med de allra flesta som just hört mig sjunga. Kommunikationen blir så mycket mer personlig, både på scenen under konserten och i samtalet efteråt.

Ingen människa är en ö

Inläggen har varit lite svajiga på sistone ska erkännas! Även en i grunden positivt sinnad sångerska och pedagog präglas av de tider vi just nu lever i. Det har fått mig att reflektera över andra aspekter av undervisningssituationen än de rent sångtekniska. Inte för att jag inte redan förstått det, men det har blivit ännu tydligare hur viktigt det här med utbyte människor emellan är. Jag vet inte hur ofta en elev efter avslutad lektion förvånat utbrustit (någonting i stil med): “Gud, jag var sååå trött innan lektionen att jag inte trodde jag skulle orka sjunga över huvud taget. Och nu är jag så full av energi!” Det känns alltid underbart att höra för mig som sånglärare och det är med ett leende på läpparna jag stänger dörren efter eleven.

Men det är inte ett envägsfenomen. Det senaste halvåret har jag till fullo insett hur mycket energi jag också får av eleverna! Häromdagen, en av de första riktiga höstdagarna med regn, rusk och blåst, undrade jag när jag satt i bussen hur jag skulle orka hela dagen! Det kändes som om jag inte hade en enda vettig pedagogisk tanke på lager och tyckte redan synd om de elever som skulle få möta en så extremt oinspirerande pedagog… Så knackade den första eleven på dörren. Hon fyrade av ett stort leende medan hon virade av sig den tjocka halsduken och utbrast: “Åh, vad jag har sett fram emot detta! Hela veckan har varit så jobbig och nu ska det bli så HÄRLIGT att få sjunga!” Vem kan motstå något sådant? Inom loppet av några minuter var vi redan djupt engagerade i en Mozart-aria och all trötthet var som bortblåst. Det är magi. Jag vet inte vad man annars ska kalla det! Och det är något som bara kan ske i utbytet mellan människor. Det är ingenting vi kan skapa helt på egen hand.

Eftersom jag tillåter mig själv att vara lite spretig just nu så avslutar jag med en annan liten episod från en lektion häromdagen. Min kanske allra mest avancerade elev arbetade med ett Purcell-stycke och sjöng så fint att jag faktiskt glömde bort var jag var ett kort tag! Det var så vackert, så fulländat, att jag verkligen inte hade något mer att säga. Det kändes snarare som en ynnest att få sitta bakom pianot och ta del av musiken och så att säga “vara med”. Det är i de här situationerna jag alltid undrar vad vissa kollegor menar när de säger att de “hellre gör musik än undervisar”. (Jag har verkligen en kollega som uttryckte sig ordagrant så!) För mig är det i högsta grad att “göra musik” att utforma ett stycke i samspel med en elev. Visst har inte alla den nivå som ovan nämnda elev, men det är i grunden inte det avgörande. Även med en komplett nybörjare kan känslan infinna sig. Det handlar om entusiasmen över att lära sig; att behärska något nytt och att utstråla glädjen över detta. Det smittar av sig. Slutsatsen jag drar är att vi verkligen behöver varandra just nu. Det är viktigt att inte låta sig dras ner; att inte stanna under “den våta filten” om man har en dålig dag. Vi kommer att komma ut på andra sidan men i mellantiden måste vi hålla varandra uppe och ge varandra energi.

Och återigen: i tider som dessa behövs kulturen mer än någonsin och kulturen behöver sin publik. Ett samhälle utan sång, musik, dans, teater och bildkonst är ett samhälle utan själ. Över hela landet kämpar högutbildade frilansare inom alla konstformer för sin ekonomiska överlevnad. Stöd utövande konstnärer och boka din biljett redan idag! Det spelar ingen roll till vad.