Goodbye, Coronasångbloggen!

Så är jag framme vid det sista inlägget för den här gången. Denna “blogg-i-bloggen” skapades ju som en del av den digitala undervisning som varit min och mina sångares vardag under de gångna sex veckorna. Visserligen är Corona-pandemin långt ifrån över, men min självvalda karantän är det. För den här gången i alla fall… Jag har tjuvstartat så smått med några lektioner i min studio här hemma och fr.o.m. måndag kommer jag att börja möta de allra flesta av eleverna öga mot öga. Det ska bli så roligt!

I den ordinarie Sångbloggen kommer jag självklart att fortsätta skriva inlägg ibland när andan faller på och tid finns. Det sistnämnda är något som verkligen varit en lyx de gångna veckorna; det har funnits nog av den och jag har kunnat göra inlägg nästan dagligen om stort och smått som rör vårt sångarliv! Roligt har också varit att det tydligen är en del sångare utanför vår lilla bubbla som fått nys om den (kanske genom “körkompisar” som tar lektioner för mig). Jag har förstått det genom ett par mejlar med frågor och kommentarer om inlägg jag gjort. Ytterst hedrande!

Att mina elever är kommunikativa och reflekterande är jag ju bortskämd med. Alltså var jag noga med att öppna kommentarsfunktionerna där det var möjligt när jag utformade det “digitala paketet” bestående av en lektionsvideo, samtalsvloggen “Sångpedagogsamtalet” och en specialblogg. Jag tänkte mig att de kunde fungera som ytterligare diskussionsplattformar för mina elever i avsaknad av både enskilda lektioner och kontakt med varandra vid t.ex. grupplektioner. Lustigt nog blev det inte riktigt så. Eleverna hörde visserligen av sig ofta och regelbundet, både via telefon och mejl, men absolut ingen gjorde det som kommentar för alla att läsa. Dvs. alla oerhört kloka och intressanta frågor stannade mellan mig och den enskilda eleven när de hade kunnat fungera som inspiration och tankeväckare för alla medelever! Jag misstänker att man helt enkelt saknar självförtroende att dela sina sångtankar; det känns mer safe att lufta dem i enrum. För mig känns det dock som slöseri eftersom ni har så oerhört begåvade och insiktsfulla saker på hjärtat!

Fr.o.m. nu finns det inte längre möjlighet att kommentera inlägg inom Coronasångbloggen 2.0, men framtida poster kommer att vara öppna för diskussion. Mot bakgrund av detta vill jag avsluta, inte som en uppläxning utan som en uppmuntran: våga dela er sång! Inte bara er faktiska performance utan allt runt omkring; funderingar kring teknik, nervositet, övningsrutiner etc. Det hjälper alla att utvecklas och få ut mer av sin egen sång! Med det sagt: Tusen, tusen tack för ert stora engagemang och vilja att göra det bästa av det som skulle ha kunnat bli en tråkig envägskommunikation. Tack vare er blev det här digitala projektet både levande och utvecklande även för mig som pedagog. Vi ses i det verkliga livet!

Mikroövning

Ibland tvingas vi att rationalisera för att tiden helt enkelt inte räcker till. En elev skrev igår att hon var lite irriterad över att hon efter en månads Corona-paus plötsligt hade så lite tid att öva! Sedan förra veckan är hon nämligen tillbaka på sin fysiska arbetsplats. Hela april kände hon att hon verkligen kunnat få in sången i vardagen på ett helt nytt sätt eftersom hon helt och hållet styrt över sin egen tid. Hon tog i godan ro ett sångpass i sällskap av “digital-fröken” i veckans Övningar, efter att hon fått iväg barnen till förskolan och innan hon själv satte sig framför datorn för att börja arbeta. Hon kände själv att hon aldrig övat så konsekvent och regelbundet som under de gångna fyra veckorna. Nu upplevde hon att hon knappt hann äta frukost, än mindre öva, innan det var dags att rusa till jobbet. På kvällen blev det också tajt med alla saker som då måste göras.

Om det helt enkelt inte är realistiskt att du får till ett “fullt” övningspass så är det ingen idé att stressa upp sig. Bättre att få till något litet än ingenting alls. Jag brukar kalla det för att mikro-öva. Du väljer ut ett par övningar och avsätter 5-10 minuter. Så mycket tid har alla. (Har man det inte misstänker jag att man borde se över sitt veckoschema!) Ett förslag på mikropass skulle kunna se ut som så:

  • 1-2 andningsövningar
  • Talövningar (ni vet: a-ha, å-hå, ä-hä etc. i stigande ljudstyrka9
  • 1 randfunktionsövning (prrrr i treklang eller oktav)
  • 1 ren klang-/agilitetsövning (ja i treklang eller oktav; 1 g legato, 1 g staccato)

Om det sedan är bra att vi i vårt “vanliga” liv inte har tid för de saker vi verkligen brinner för och som gör oss lyckliga, det är ett annat kapitel. Själv hör jag till dem som (kanske naivt) hoppas att den här stora, unisona krisen ska ha fört något gott med sig också; att vi kanske får tillfälle att fundera på hur vi faktiskt vill leva våra liv. Men det är ett inlägg för en helt annan blogg…

Curb your enthusiasm!

Nej, självklart är jag inte ute efter att någon enda elev ska bli sångens Larry David. Däremot kan det vara smart att göra val så att inte allt sker samtidigt; att vara ekonomisk med sin röst. Ibland kan det vara bra att bestämma sig för kortare pass under en period för att rösten ska få återhämta sig. Precis som en löpare inte springer flera mil precis varje dag bör inte en sångare göra motsvarande med sin röst. En vilodag helt utan sång av och till är också bara sunt.

Som pedagog är det en balansgång att gå, då man inte vill kväva en elevs entusiasm! Det är ju absolut fantastiskt när man märker att en elev börjar få feeling; skaffar sig övningsrutiner, börjar researcha repertoar osv. Det som kan vara svårt, framför allt innan sångaren hunnit samla på sig erfarenhet, är att begränsa repertoaren. Då talar jag inte om vilken sorts repertoar man sjunger; ju större variation när man är i början av sin sångutbildning, desto bättre! Nej, jag pratar om hur många bollar i luften man har samtidigt, dvs. hur många stycken man övar på parallellt. Vissa elever svävar ut och övar absolut allt samtidigt, men ingenting riktigt grundligt. Särskilt består faran när eleven främst vill sjunga operaarior, vilka ju ofta är långa, musikaliskt utmanande och består av flera delar av olika karaktär. Föga förvånande kommer hen till en gräns när stycket “typ” sitter, men inte mer. Texten är ofärdig, rytmen inte helt precis osv. Helt förståeligt att eleven då startar på en ny, fräsch aria för att få ny inspiration. Efter ett tag händer samma sak med det stycket och sedan med ytterligare ett. Till slut sitter hen där med ett tiotal halvfärdiga stycken. Det är då man bör dra i handbromsen, välja ut ett par av de stycken man håller på med och sedan mer eller mindre “tvinga” sig att verkligen lära sig dem ordentligt. Med text, rytm och allt!

Den där “uttråkningsfasen” är lätt att förstå och drabbar av och till alla. Men istället för att kasta sig över ännu ett jättelångt, jättesvårt stycke kan det vara en idé att varva med ett par enklare, kortare stycken. Kanske ett par kortare svenska romanser eller en jazz standard? Då har du gjort något roligt, omväxlande och samtidigt faktiskt lärt dig ytterligare något riktigt ordentligt! Det lönar sig bättre i slutänden att gå på djupet i det lilla än att bara skrapa på en väldigt stor yta…

Skaffa en “go-to”-sång

Vi vet alla att rösten ibland strejkar utan att vi riktigt vet varför. Jag pratar inte om när man startar upp efter en förkylning eller att sjunga precis efter att något tråkigt hänt. Jag pratar om den där helt vanliga dagen när man startar uppsjungningen precis som vanligt men allt känns trögt. Det är oerhört irriterande och är man inte försiktig kanske man sjunger sig småhes i ren frustration. Dagen innan gick allt hur bra som helst och nu funkar plötsligt ingenting. Maskineriet vägrar att låta sig oljas!

Som yrkessångare händer det naturligtvis att just en sådan dag sammanfaller med ett framträdande. Det har alla som uppträder regelbundet garanterat varit med om. Det är bara något man måste förhålla sig till och jobba igenom och då är det praktiskt om man har en strategi. Istället för att ödsla energi på att fråga sig varför det inte funkar så lönar det sig att vara lösningsinriktad. Mitt bästa trick är att ha en go-to-sång; en sång du sjungit på länge, kan i princip utantill och som du alltid kan komma tillbaka till när det kärvar. Det behöver inte alls vara några långa stycken, det räcker med någon minut så är man ofta på rätt köl igen.

Personligen har jag en lutsång av Robert Johnson, “When Laura smiles”, samt recitativet till den första altarian ur “Juloratoriet” av Bach. Den förstnämnda sjöng jag mycket på lutkonserter redan som student och Bach var det första oratorium jag framträdde med i sin helhet som ung sångerska. Jag älskar dem båda och eftersom de varit med mig så länge sitter de som en smäck i stämman. Alltså har jag dem som min lilla livlina när rösten trilskas emellanåt. Hur sliten jag än är slår det aldrig fel: jag hittar inom några minuter tillbaka till den sunda sångrösten igen. Detta är alltså ett tips ni kan pröva! Det kan vara vad som helst som du gillar och upplever att du brukar sjunga bra. En liten romans, en vers på en folkvisa, ett recitativ. Ha den i bakfickan och ta fram nästa gång det inte fungerar som du vill. Lägg övningen eller stycket du håller på med åt sidan och lek istället med din go-to-sång. Jag lovar att du kommer att locka fram rösten igen på nolltid!

Att hitta sin identitet på scenen- det finns plats för alla sorter!

I lördags spann jag vidare på temat “Interpretation” i vloggavsnittet som skulle komma ut om några dagar (läs: idag). Det jag skulle vilja lägga till är att det krävs att man förhåller sig en del till sig själv och sin personlighet som uttolkare på en scen. Det är så komplext, men på något plan behöver man känna sig själv. Det är en utbredd missuppfattning att man måste vara extremt utåtriktad för att vara scenkonstnär. Gudskelov är det inte fallet! Det finns plats även för mer inåtvända och blyga personligheter. Det gäller att “slå mynt av” sin styrka, för att sätta ting på sin spets. Är man av naturen utåtriktad är det inte mycket att orda om. Ofta tar en sådan sångare den plats hen behöver på scenen. Hör man snarare till den andra änden av skalan får man kanske tänka ett varv till för att hitta sin scenpersonlighet. Det kan bli ett väldigt intressant och lite mer hemlighetsfullt uttryck, som jag var inne på i förrgår.

Det är heller ingenting som säger att utåtriktade personligheter är bättre på scenen. Visst kan det vara underbart med en sångare som “bjuder på sig själv” men det kan också vara ganska påfrestande för publiken om det går över gränsen, dvs. den privata personligheten tar över. Som åskådare och åhörare vill man få det där utrymmet att uppleva musiken “genom” en tolkning snarare än direkt filtrerad genom Sångare X.

Däremot är det en klar fördel om man känner sig själv relativt väl och är medveten om ungefär var på skalan man hamnar, så att man känner sig trygg och bekväm i sin roll som sångare inför publik. Det gäller att lita på sig själv och att se på sig själv med kärleksfulla ögon; att inte tillåta sig själv negativa eller självdestruktiva tankar som kan hamna i vägen för det du vill uttrycka. Själv är jag väldigt hjälpt av att fokusera på den musik jag ska till att framföra och att även påminna mig själv om att det som händer mellan mig och publiken är något vi skapar tillsammans. Min mamma, som nyligen gick bort, hade ett uttryck som jag tycker illustrerar det ganska bra. När hon bjudit in till fest med många gäster brukade hon alltid öppna med att välkomna alla och sedan säga: “Jag är helt övertygad om att vi kommer att få en fantastisk kväll här tillsammans- jag har ju bara bjudit in fantastiska människor!” Precis den känslan vill jag ha när jag står där och sjunger; övertygelsen om alla som är där vill varandra väl och ser fram emot att dela fantastisk musik med varandra; vare sig man är utövare eller publik.

Vad är en bra tolkning?

Spoiler: jag kommer inte att kunna besvara frågan i nedanstående text.

Som jag nämnde i gårdagens bloggpost så är temat för det sista Sångpedagogsamtalet “Interpretation”. Vi gör egentligen bara punktuella nerslag i detta omfattande ämne och jag kände, när vi vloggat klart, att jag hade kunnat prata om så många fler saker! Under kvällen poppade än det ena, än det andra upp. Immo pratade under inspelningen om “viljan att uttrycka sig”. Det kan verka självklart, men det är det inte. Vilja och förmåga är inte samma sak och även om man verkligen önskar att uttrycka sig i t.ex. en romans av Stenhammar, så finns det så mycket som kan sätta krokben för en. Nervositet och tekniska problem, förstås. Men ännu mer bristande självförtroende. Enligt min mening är det omöjligt att leverera en trovärdig tolkning utan att även skicka med en liten del av sig själv. Det betyder inte alls att man ska kunna läsas som en öppen bok för att vara en bra sångare (det är snarare en nackdel) men man kan enligt mig inte beröra människor med en allt igenom “teoretisk” tolkning. Någonting mer än bara text, melodi och perfektion krävs. Men vad? Det är det som är så svårt att sätta fingret på.

Jag skrev just att det inte är önskvärt att vara som en öppen bok. En sångare som är så transparent att hen blir “privat” är i mina ögon inte så intressant. (Som vän har jag gärna en sådan person, men inte som objekt när jag själv är publik!) För mig är den mest intressanta performern, alla kategorier, den som lyckas förmedla något personligt utan att verka privat. Det bästa jag vet som åskådare är när jag får känslan av att den som står på scenen har en hemlighet som jag inte kommer åt. Det skapar en känsla av “hit-men-inte-längre” som i alla fall jag själv uppskattar enormt. Sångaren (i vårt fall) förblir hela tiden intressant för oss. Jag hade en kursare på Operahögskolan som alltid tyst för sig själv mumlade “du bär på en hemlighet” likt ett mantra innan han gick upp på scenen. Jag tror det här är en av grunderna till att en av mina stora idoler alltid varit mezzon Ann-Sofie von Otter. Förutom alla hennes övriga kvaliteter (ljuvligt timbre, fantastisk teknik, enorm musikalitet, fingertoppskänsla när det gäller att välja repertoar, musikalisk nyfikenhet och nytänkande) så har hon för mig alltid präglats av en enorm integritet som jag verkligen beundrar. Hon kan framstå som djupt personlig i sina tolkningar men hon står alltid i musikens tjänst; hon är aldrig en diva. Hennes Carmen är t.ex. en av de mest intressanta tolkningar av rollen jag upplevt! Helt annorlunda än vad man är van vid (ni vet vilka klichéer jag talar om); mycket mer sparsam och “intellektuell”. Men också mycket mer spännande och intressant. Jag satt hela tiden och undrade vad det var för hemligheter den där tobaksarbeterskan gick och bar på. Less is more, brukar man väl kalla det.

Att våga blicka framåt

Om saker och ting går som planerat kommer jag, efter sex veckors digital undervisning i form av regelbundna digitalpaket, att åter kunna möta mina elever ansikte mot ansikte om bara en dryg vecka! Igår spelade jag och min man således in sista avsnittet (?) av vår samtalsvlogg Sångpedagogsamtalet, vilken varit en del av digitalundervisningen. Temat är “Interpretation” och det var så roligt och inspirerande att samtala om något som ligger oss så varmt om hjärtat. Under själva inspelningen pratade vi bl.a. om saker som ligger långt tillbaka i tiden; saker som vi upplevt och som varit viktiga för oss. Vi talade också om personliga förutsättningar när det gäller konstnärligt uttryck och hur man kan jobba med eleverna. Vi vände och vred på begreppet “interpretation” helt enkelt.

Samtalet fortsatte vid middagsbordet efteråt, då även i sällskap av sonen, som berättade om de digitala lösningar hans fantastiska musiklärare arbetat fram för att musikklassernas avgångsklass ändå ska kunna genomföra sin traditionella avskedskonsert vid månadsskiftet. Planering inför framtiden. Det kändes nästan lite “busigt” att våga tänka på något som ska ske längre fram. Jag har på något vis vant mig av med det under de gångna veckorna. Man vill ju inte bli besviken.

Samtidigt sitter jag just nu och försöker föreställa mig en hösttermin som ska börja en dag, med livs levande elever och ett schema som ska fungera. Det är något hoppfullt i något så vardagligt som schemaläggning; att knåpa med tiderna för att försöka få det att passa med de önskemål eleverna kommit med. Kanske för att jag genom min självvalda isolering fått bekräftat att det alltid kommer att fungera på något sätt! Skulle det nu inte gå att dra igång som planerat i maj eller en ny smittvåg kommer redan till hösten så är jag förberedd. Det känns okej att planera och glädja mig; det finns ju alternativ. De kanske inte är fullt lika sociala och roliga som den invanda lektionsformen, men det är inte omöjligt att fortsätta att utöva och samtala om musik bara för att vi inte kan ses fysiskt.

Det finns inga riktiga altar!

Ha, ha, vad gör man inte för lite uppmärksamhet? Jag anade att en sådan överskrift skulle dra blickarna till sig! Det är naturligtvis en överdrift av enorma mått men med en liten gnutta sanning. Nu talar jag i första hand om amatörsångare och i synnerhet körsångare. För att hårdra det: i en normal svensk kyrkokör består minst hälften av sångerskorna i altstämman av röster som egentligen är minst sopran 2, ibland även sopran 1. Men alla som någon gång lett en kör vet att det inte bara är omfånget som betingar vem som sjunger “inte sopran”. Inget ont om den översta stämman, men i den kan man placera sångare utan större notläsningsförmåga eller musikalisk erfarenhet, så länge de har en relativ höjd. Detta eftersom sopranen tämligen ofta har “melodin” och i de fall det inte finns en tydlig sådan ligger den ändå högst och är därför enklast att definiera och lyssna in sig på. Det blir ofta alltså inte främst omfånget som avgör om en kandidat hamnar i altstämman, utan om hen läser noter okej, har tidigare erfarenhet av att sjunga harmonistämmor i ensembler eller spelar ett instrument. Det säger sig självt att det då inte blir enbart röster med låg tecitura som placeras där. Man behöver sångare som klarar att hålla en stämma även om en annan stämma ligger över den och som klarar att tänka i termer av harmonisering. Då tar man som körledare ofta mer hänsyn till om vederbörande uppfyller ovanstående krav snarare än vilket omfång de råkar ha… Det sitter alltså en massa mer eller mindre höga röster och sjunger i ett stämfack som egentligen inte är deras! År ut och år in.

Kanske är det för att jag själv är mezzosopran, jag vet inte, men jag får en hel del mezzi som elever. Många av dem kallar sig visserligen altar när de kommer eftersom det är vad de sjungit i kör hela livet. Deras egentliga stämfack brukar kunna slås fast under första lektionens uppsjungning. Missförstå mig inte: urvalsprincipen i körer går i princip inte att ändra på om man vill ha en fungerande blandad kör. Det är också helt okej och merparten av altarna i en kör brukar vara nöjda med det och tycka det är roligt med utmaningen det innebär att just harmonisera. Men: desto viktigare är det att öva det “egentliga omfånget” när man får chansen. Som t.ex. på sina sånglektioner, vilket jag skrev om igår. För problemet är rätt och slätt att man förlorar sitt omfång om man aldrig utnyttjar det till fullo. En köralt som enbart sjunger i kör och endast övar körrepertoar kommer successivt att förlora toner i båda ändar av sin röst. Den muskulatur vi använder då vi sjunger behöver, precis som de muskler vi använder för att t.ex. jogga eller köra ett styrkepass, tränas regelbundet. För att utvecklas behöver vi gå det där pyttelilla steget över gränsen så att vi långsamt vinner i smidighet och omfång. Och för att återknyta till min provokativa överskrift: det är faktiskt så att det är väldigt ovanligt med renodlade altar idag. De flesta lägre kvinnoröster är snarare mezzosopraner med en typiskt ljusare timbre, svagare bröströst och mer höjd.

Att sjunga “outside the box”

Inspirationen till det här inlägget fick jag dels av en triolektion jag höll i förrgår (jag tjuvstartade den fysiska undervisningen med ett par elever som kommer ut till mig för sina lektioner: underbart!) och dels av mitt eget inlägg igår. Jag skrev då att “stor opera” ju inte är min huvudgenre som barocksångerska och att jag därför ibland har svårigheter att riktigt uppskatta den typen av sång. För någon som håller på mycket med tidig musik kan det ibland kännas våldsamt med ett sådant fokus på styrka och det stora vibrato som (väldigt ofta) är resultatet av det enorma trycket. Det innebär ju inte att det är något “fel” på hela genren; att bära över stor orkester är ett hästjobb och du måste verkligen skapa volym för att göra det! Däremot kan det fortfarande vara så att det inte är just det man föredrar. Precis som andra kan tycka att tidig musik med dess fokus på förhållningar, ornament, klarhet och agilitet blir alltför “smått”. Allt ligger i örat på åhöraren, så att säga.

Det samma gäller din egen röst. Som jag skrev ovanför hade jag en lektion igår med en trio jag regelbundet coachar. Det är tre mycket duktiga ensemblesångare och var och en för sig har de också en fin solistisk nivå. Eftersom alla tre hamnar i facket alt/mezzo som solister, måste de anpassa sig något när de sjunger trio eftersom de flesta intressanta tersetter är uppbyggda med sopran, mezzo, alt. En av de tre måste alltså nödtvunget sjunga “outside the box”, dvs. utanför sitt eget stämfack. Oftast faller lotten på L, som är den ljusaste. Hon tar sig an uppgiften med bravur och tycker också att det är en spännande utmaning. Men… hon har svårt att acceptera den ljusa klangen i sin egen röst. I åratal har hon identifierat sig som alt. Det har hon garanterat aldrig varit i egentlig mening, men det är den stämma hon alltid haft som korist. (Detta med “körstämfack” ska jag skriva ett särskilt inlägg om imorgon.) Alltså klingar den höga delen av rösten fortfarande ovant och hon är inte riktigt där, att hon kan tycka det låter fint.

Det är ingen lätt uppgift att omfamna sin egen röst och speciellt inte när man upplever att den inte står att känna igen! Likaväl måste vi våga tänja på gränserna för att utvecklas. Visst är det sant att det lönar sig att successivt leta sig fram till den repertoar och det stämläge där din röst kommer allra bäst till sin rätt! Jag skulle heller aldrig försöka tvinga L att byta till sopran i kören. Men här handlar det om att utveckla hennes soloröst så att hennes möjligheter att välja blir större. Utbudet blir genast mycket bredare för en “alt” som bekvämt kan ta ett tvåstruket f, en ton som för många amatör-altar verkligen är på gränsen. Oftast kommer sångaren så småningom till en punkt där hen faktiskt kan uppskatta sin egen röst i det nya läget. Det kan dock vara svårt mitt under själva arbetsprocessen och då är det viktigt att lära sig “känna igen” rent muskulärt vad som är riktigt i det nya registret. Annars är risken att man så fort man möter motstånd eller tycker det känns obekvämt slutar av rädsla att skada rösten. Självklart ska det inte göra ont att sjunga och du ska heller inte bli hes! Men det förhindrar (förhoppningsvis) en erfaren sångpedagog. Däremot är det som känns obekvämt inte alltid fel. Att det känns så kan mycket väl bero på ovanan, och den i sig är inte farlig.

“The sound contains the breath.”

Det var ett tag sedan nu, så jag tyckte det var på tiden med några visdomsord från Maestro LiVigni! Huvudsakligen handlar klippet om struphuvudets position och vikten av att inte “pressa ner” larynx utan tänka “lätt” ju djupare man sjunger. För mig blir det av och till lite våldsamt när han visar och det är inte nödvändigtvis den estetik jag är helt förtjust i, men det har ju att göra med att detta handlar om opera, och framför allt romantisk sådan. Det är helt enkelt inte den genre jag främst vurmar för, men det förändrar inte det faktum att nästan allt denne amerikansk-italienske tenor säger är så klokt! Återigen är han inne på detta att en tät, välplacerad ton “feeds the breath”. Som jag tolkar det, och som jag varit inne på i tidigare inlägg, betyder det att rösten och luftströmmen är symbiotiska och att de ömsesidigt är beroende av varandra för att fungera väl. Utan tät klang, ingen fungerande luftström. Utan flow, ingen bärig klang.