Att lägga ribban rätt kräver fingertoppskänsla

Att lära sig sjunga kan vara tålamodsprövande! Det är ju inte statiskt utan ett ständigt work in progress. Att t.ex. lära sig cykla (om man nu inte vill bli tävlingscyklist) har ju ett före och ett efter. Först kan du inte cykla. Sedan kan du. Med sången är det en helt annan femma. Så fort man lärt sig ett moment är det dags för nästa och så håller det på. Jag kan intyga att det fortsätter så även efter 30 år i gamet! Det händer med jämna mellanrum att en sångelev uttrycker frustration över att aldrig känna sig “färdig”. Just som hen bemästrat en nivå och börjat känna sig “duktig” slänger läraren in ännu en byggsten att hantera.

“Det är när du befinner dig i spannet mellan vad du klarar av och det som är för svårt som du kan lära dig saker.”

(Mikael Nilsson, idrottspsykolog, i dagens SvD)

I dagens SvD finns en mycket läsvärd artikel om vad idrottare bör fokusera på för att optimera sin träning. Jag har ju både i bloggen och i podden Sångpedagogsamtalet berättat om hur jag själv som ung sångerska fick stor hjälp av en idrottspsykolog för att få bukt med bl.a. den prestationsångest som hindrade mig i min utveckling. Professionella musiker har mycket gemensamt med idrottare; vi måste kunna prestera på topp på en given signal, hantera motgångar och tygla våra nerver. Men även ambitiösa amatörer kan ha mycket nytta av idrottspsykologin.

Det är viktigt att få njuta av det man just lärt sig.

Det gäller verkligen att ha fingertoppskänsla som pedagog. Jag vet att det finns kollegor som skulle invända men jag över övertygad om att det är viktigt att låta eleven balansera tillräckligt länge just mellan utvecklingsfaserna. Att bara pusha en sångare framåt i ett ständigt race kan lätt föra till att hen hamnar i en känsla av misslyckande och dåligt självförtroende. Det är viktigt att få njuta av det man just lärt sig klara av och få tid att samla positiv energi i känslan av att bemästra. Det här är särskilt viktigt i början av en sångutbildning, medan elevens självbild som sångare fortfarande etableras.

Men: ju högre nivå du har, desto större krav ställs på att du klarar tuff kritik och kan vila i alla de moment du redan bockat av. Du blir inte sångare om du bryter ihop så fort du kritiseras. Det var bl.a. det jag fick ovärderlig hjälp med av idrottspsykologen den gången och jag vågar påstå att jag nog hade lagt av om det inte varit för honom och de verktyg han försåg mig med.

Inget är som väntans tider

Det är ett drygt år sedan världen ställdes på ända för oss alla. I maj i fjol var jag nog inte den enda som trodde att sommaren skulle “läka ut” pandemin. Jag tror det var ytterst få som förutsåg att vi nu, återigen i maj men ett helt år senare, fortfarande i högsta grad skulle befinna oss under belägring. Det är svårt att greppa. Nu gläds vi åt att nyligen ha fått vår första spruta eller åtminstone ha en tid bokad!

Som jag nämnt i tidigare inlägg hör jag inte till de hårdast drabbade kulturarbetarna. Jag hör till den äldre, någorlunda etablerade generationen, som tack vare erfarenhet och kontakter klarat oss hyfsat igenom pandemin. Dessutom har jag tack vare lika delar teknikens under som plexiglas och handsprit lyckats upprätthålla ett visst mått av sångundervisning så när som på några få veckor. Ja, jag är glad och tacksam.

Men visst går även jag i väntans tider. Först och främst på att vi ska få lov att ta emot en större publik än 8(!)… Men även att kunna medverka vid kör- och orkesterkonserter; något som just nu är omöjligt av uppenbara skäl!

Nu till Kristi Himmelfärd har jag ynnesten att ha rep med mina underbara kollegor i Canto Subito! i dagarna tre. Jag kan inte vänta! I slutet av augusti ska vår föreställning “Moralkakor!” ha premiär och allt annat än att vi kommer att kunna genomföra finns inte på kartan. Men visst är det en nervpress att inte veta helt säkert. Att vänta på nästa presskonferens med FHM och mejla oss emellan fram och tillbaka om huruvida vi kommer att kunna släppa in 50 personer… Just nu går vi bara och väntar, känns det som. Samtidigt är jag full av tillförsikt. Jag har aldrig någonsin glatt mig så åt något jobb som jag gläder mig åt de konserter jag har inbokade i höst!

Svensk kulturpolitik utan rim och reson

Notisen talar för sig själv.

Egentligen hade ovanstående notis kunnat stå helt okommenterad. Att en elefantinstitution redovisar ett “överskott” på 20,7 miljoner kronor samtidigt som tusentals enskilda näringsidkare inom konstens alla grenar tvingas kasta in handduken är fullständigt bisarrt!

Nu är förhandsbeställningen öppen!

MORALKAKOR – en barockföreställning!

27 augusti har vår Telemann-föreställning premiär på Musikvalvet Baggen. (Läs mer om projektet här). Repetitionsarbetet är vad som hållit oss uppe under den här dystra perioden och vi LÄNGTAR efter att få dela musiken med en publik! Eftersom vi inte vet hur många vi kommer att få lov att släppa in ber jag alla som är intresserade att gå in och göra en (oförbindlig) förhandsbokning hos Musikvalvet här.

Inspiration på gång!

Musikalisk vårkänsla vid Vätterns strand.

Jag vet: det skrivs dagligen om Tredje Vågen, fullbelagda IVA-avdelningar och otaliga mutationer. Det är reellt och förfärligt. Men om vi tillåter oss att se bortom detta för ett ögonblick.

Jag märker en musikalisk vårkänsla hos både mig själv och mina elever! Det är som om vi alla, amatörer som proffs, ser glimtar av det som finns där bakom. Det är en kollektiv positivism som är så inspirerande. Vi kommer att kunna hålla konserter. Vi kommer att kunna samlas och sjunga i grupp. Vi kommer att kunna dela kulturella upplevelser. Kanske inte imorgon men i sinom tid.

Jag som lärare är så beroende av det jag får av mina elever.

Den gångna veckan har jag fått tillfälle att träffa ett antal elever som jag inte ser regelbundet. Eftersom det är påsklov och några av mina fasta elever är bortresta har tider blivit lediga och andra har “hoppat in”. P.g.a. pandemin är min kapacitet begränsad vad gäller platser och därför är den en verklig ynnest med dessa elever som trots oregelbunden uppföljning klarar att pusha och motivera sig själva. Oerhört imponerande!

Jag har redan skrivit om det flera gånger men det tål att upprepas: undervisning är en two-way-street. Jag som lärare är så beroende av det jag får av mina elever. Vi triggar varandra och blir bättre tillsammans. Tack, alla drivna sångare!

Att återuppfinna sig själv

Igår hade jag en helt fantastisk lektion med eleven I. Inget speciellt med det egentligen; vi ses ju var fjortonde dag precis som jag gör med huvudparten av mina elever. Det speciella är att hon var den allra första privatelev jag fick efter det att jag återvänt till Sverige efter 20 år utomlands. Det innebär vi arbetat tillsammans i över åtta år och det hör verkligen inte till vanligheterna! Jag brukar till och med själv rekommendera elever att kanske våga sig på att vidga sina vyer efter några år, just för att de ska få ny input och inspiration. Jag känner helt enkelt ibland att jag “gjort mitt”.

Men ibland är det som att man kommer in i andra andningen. Man går igenom alla stadier och plötsligt landar man på den där nivån då man kan göra musik och bara njuta av allt som står en till buds! Det är en ynnest att få uppleva men det kräver en del av båda parter. Eleven måste fortsätta vara aktiv och nyfiken såklart. Men läraren måste verkligen tänka till och inte stelna i sin roll. Man måste återuppfinna sig själv från grunden som pedagog och hela tiden leta efter nya infallsvinklar. Och plötsligt hittar man dem och en ny fas tar sin början. Det är verkligen ett sådant privilegium att få följa en sångare under en så lång tid. Det är dagar som denna som jag är mer övertygad än någonsin om att jag har världens i särklass mest givande jobb!

Kulturens B-lag?

Nu ska agnarna sållas från vetet.

I samband med att Corona-viruset slog sina klor i vårt land blev epitetet “Samhällsbärande Yrkesgrupper” allt vanligare i debatten. Jag förstår självklart innebörden men tycker fortfarande att det finns något osmakligt i att kategorisera människor utifrån vilka som är viktiga och vilka som inte är det. Det kan ju faktiskt hända att det finns yrkesgrupper som är av betydelse även om de inte räddar liv eller släcker bränder. Kanske har de till och med en livsviktig funktion, men inte i den akuta fasen utan på längre sikt…? En vågad tanke.

det finns något osmakligt i att kategorisera människor utifrån vilka som är viktiga och vilka som inte är det.

Nu ska agnarna sållas från vetet även i kulturbranschen. Hisnande 680 miljoner finns att söka i nya stipendier från Kulturrådet. Inför denna omgång har Kulturrådet fått nya fördelningskriterier från regeringen. Man ska prioritera ”aktörer som är av central betydelse för respektive konstområde och som säkrar produktion, arbetstillfällen och bevarar kompetens inom sektorn”.

Det här innebär alltså att bara de som redan är etablerade, har stora kontaktnät och står i position att kunna anställa andra kommer i fråga för stödpengarna. Är det någon mer än jag som tvivlar på att det är dessa som är i störst behov av ekonomiskt stöd för sin överlevnad? Om någon med kulturpolitiskt inflytande mot förmodan skulle läsa detta så ska jag ge er lite inside information om hur frilansmarknaden inom musikområdet ser ut. Helt gratis.

  • De allra flesta professionella musiker som är utbildade på högskolenivå är faktiskt inte ett dugg kända.
  • De har inte fast anställning i en symfoniorkester eller sjunger på Kungliga Operan.
  • De syns heller inte på TV eller blir omskrivna i tidningarna.
  • Den stora merparten lever helt vanliga liv (i den mån det går som frilansmusiker) och arbetar på projektbasis.
  • De allra flesta är enskilda näringsidkare utan vare sig möjlighet eller behov av att anställa andra.

Till sist vill jag poängtera att jag inte skriver detta i självintresse. Jag är “gammal räv i branschen”, har ett brett kontaktnät och drabbas absolut inte hårdast. De som går under är de unga konstnärerna; de nyutexaminerade och de som inte hunnit etablera sig. De som inte uppfyller ovanstående listade kriterier med andra ord.

Återkom gärna med frågor. Med 25 års frilanstillvaro i bagaget och erfarenhet av att verka som sångerska och pedagog i många europeiska länder länder plockar man upp en och annan insikt.

Sångerska på vift

Med mig själv i lurarna…

Idag har vi haft absolut ljuvligt väder! Vi är ju snart i (vårmånaden) mars och det känns. Solen lyste och skogen liksom bad om att jag skulle ge mig ut på långpromenad… Samtidigt tvekade jag eftersom jag behövde öva inför ett par timmars “Öppen Kyrka”-sjungning med passionstema imorgon (halleluja!). Dessutom ska nästa videolektion till mina flitiga digitalelever vara färdig att släppas på måndag och den behövde eventuellt revideras.

Vad göra? Jag har ju skrivit om sångpromenader förut och idag gjorde jag en som hette duga: först lyssnade jag igenom hela den nyinspelade lektionen för att se att allt var okej och att inga konstigheter smugit sig in; allt medan jag njöt av den strålande solen. Därefter gick jag längs mjuka skogsstigar och sjöng (ganska starkt, måste jag erkänna) igenom några av de arior jag tänkt sjunga imorgon, med mig själv som playback. Som tur var mötte jag ingen förrän jag stötte på mina grannar och då var jag nästan hemma igen och hade dessutom slutat skråla…

Jag var så nöjd när jag kom hem och kunde bocka av både övning, lektioner och skogspromenad: tre flugor i en smäll!

Gammal skåpmat

Det är alltid en bra idé att med jämna mellanrum damma av gammal repertoar. Alltså att gå igenom sin sångpärm (som logiskt nog är tjockare ju längre man sjungit) och ta upp saker på nytt. Det är en ovärderlig måttstock på hur man ligger till i sin utveckling och i 99 fall av 100 går det bättre att sjunga ett stycke som man studerade för ett par månader eller till och med år sedan när man gör det på nytt. Idag hade jag och eleven I. en sådan upplevelse. Hon var egentligen helstressad och kom ångande in i sista sekund. Hon hade redan aviserat att hon dessutom var tvungen att gå 10 minuter tidigare p.g.a. ett viktigt möte. Alltså inga strålande förutsättningar för en bra lektion, kan tyckas.

Men som hon sjöng! Vi hade valt ut två engelska barockstycken som hon sjöng för flera år sedan för att se hur de “låg till” efter trädan. Det var så inspirerande och roligt att märka hur mycket hon utvecklats på den här tiden. Allt från frasering och och tonbildning till ornament satt som en smäck! Jag vill lova att pedagogen var lika nöjd som eleven själv. Jag kan verkligen rekommendera den här metoden för att skaffa sig en bild av var man står.

Med det sagt så är det lika viktigt att göra motsvarande åt andra hållet: märker man att en aria eller lied är alltför tuff eller komplicerad för närvarande så gör man klokt i att lägga den åt sidan ett tag. Får du inte alls till den trots idoga försök är det troligen inte dags ännu. Det är oerhört viktigt att lägga ribban på rätt nivå. Dels för att inte tappa sugen (det är ju inte roligt att harva med något man inte känner att man klarar av) men även för att det kan var skadligt att “pressa” rösten längre än den för närvarande klarar av på ett säkert sätt. Allt har sin tid.

Sommarkonsert?

Varför inte en liten sångstund i det gröna? Har du ingen trädgård så låna någon annans!

Jag får en del mejlar om motivation från elever just nu. Några har triggats av de senaste inläggen om disciplin och rutiner och jag läser mellan raderna att de tycker jag är lite “sträng” i mina texter. Jag håller med. Jag håller en ganska tuff ton och det med rätta: det är jättesvårt att bli bra på att sjunga och det kräver insats. Så enkelt är det. Jag tycker det är underbart att så många vill sjunga och det är upp till var och en att lägga ribban. Vissa elever har inget uttalat mål att bli “bättre” utan vill enbart sjunga för att det är roligt, lite som friskvård. Det är helt okej i min bok och gör det också tydligt för mig som pedagog hur jag ska jobba på dessa lektioner. Eftersom jag har ganska begränsat med platser så utgör dessa elever dock en minoritet och de flesta när ändå ambitionen att utvecklas vokaltekniskt så långt det bara går; vissa har redan en mycket hög nivå och vill om möjligt uppnå en professionell standard. Då finns det inga genvägar och det är det jag velat belysa i mina texter om övningsrutiner.

Jag håller en ganska tuff ton och det med rätta.

Men hur gör man då för att behålla motivationen att öva så strukturerat och noga som krävs? Ja, varför inte planera en liten sommarkonsert? Det behöver inte vara något avancerat; det skulle till och med kunna vara ute i det gröna! Eller kanske fråga i din lokala kyrka om du får låna rummet en timme? Slå dig ihop med ett par sångkompisar och sjung några sånger för varandra. Känner ni någon som spelar piano habilt eller kan en av er kompa de andra? Vad som helst! Huvudsaken är att ha fokus framåt och hoppas på det bästa. Kanske blir det möjligt att framföra musik för andra, åtminstone i mindre skala, i juli eller augusti. Då vill du vara förberedd!