Det finns inga riktiga altar!

Ha, ha, vad gör man inte för lite uppmärksamhet? Jag anade att en sådan överskrift skulle dra blickarna till sig! Det är naturligtvis en överdrift av enorma mått men med en liten gnutta sanning. Nu talar jag i första hand om amatörsångare och i synnerhet körsångare. För att hårdra det: i en normal svensk kyrkokör består minst hälften av sångerskorna i altstämman av röster som egentligen är minst sopran 2, ibland även sopran 1. Men alla som någon gång lett en kör vet att det inte bara är omfånget som betingar vem som sjunger “inte sopran”. Inget ont om den översta stämman, men i den kan man placera sångare utan större notläsningsförmåga eller musikalisk erfarenhet, så länge de har en relativ höjd. Detta eftersom sopranen tämligen ofta har “melodin” och i de fall det inte finns en tydlig sådan ligger den ändå högst och är därför enklast att definiera och lyssna in sig på. Det blir ofta alltså inte främst omfånget som avgör om en kandidat hamnar i altstämman, utan om hen läser noter okej, har tidigare erfarenhet av att sjunga harmonistämmor i ensembler eller spelar ett instrument. Det säger sig självt att det då inte blir enbart röster med låg tecitura som placeras där. Man behöver sångare som klarar att hålla en stämma även om en annan stämma ligger över den och som klarar att tänka i termer av harmonisering. Då tar man som körledare ofta mer hänsyn till om vederbörande uppfyller ovanstående krav snarare än vilket omfång de råkar ha… Det sitter alltså en massa mer eller mindre höga röster och sjunger i ett stämfack som egentligen inte är deras! År ut och år in.

Kanske är det för att jag själv är mezzosopran, jag vet inte, men jag får en hel del mezzi som elever. Många av dem kallar sig visserligen altar när de kommer eftersom det är vad de sjungit i kör hela livet. Deras egentliga stämfack brukar kunna slås fast under första lektionens uppsjungning. Missförstå mig inte: urvalsprincipen i körer går i princip inte att ändra på om man vill ha en fungerande blandad kör. Det är också helt okej och merparten av altarna i en kör brukar vara nöjda med det och tycka det är roligt med utmaningen det innebär att just harmonisera. Men: desto viktigare är det att öva det “egentliga omfånget” när man får chansen. Som t.ex. på sina sånglektioner, vilket jag skrev om igår. För problemet är rätt och slätt att man förlorar sitt omfång om man aldrig utnyttjar det till fullo. En köralt som enbart sjunger i kör och endast övar körrepertoar kommer successivt att förlora toner i båda ändar av sin röst. Den muskulatur vi använder då vi sjunger behöver, precis som de muskler vi använder för att t.ex. jogga eller köra ett styrkepass, tränas regelbundet. För att utvecklas behöver vi gå det där pyttelilla steget över gränsen så att vi långsamt vinner i smidighet och omfång. Och för att återknyta till min provokativa överskrift: det är faktiskt så att det är väldigt ovanligt med renodlade altar idag. De flesta lägre kvinnoröster är snarare mezzosopraner med en typiskt ljusare timbre, svagare bröströst och mer höjd.