Ibland måste man tvinga sig!

Häromdagen hade jag en riktigt dålig dag. Det hällregnade ute, jag var trött och hade huvudvärk. Jag kände olust inför att gå och öva och hade noll inspiration. Dessutom har jag ju av förklarliga skäl ingenting jag måste öva på just nu; de projekt jag håller på med nu ligger månader fram i tiden. Det skulle alltså inte “göra” någonting om jag hoppade över övningspasset…

Nu är jag ju “gammal i gården” och när man varit med ett tag vet man att man ibland måste ignorera sin egen olust. Alltså släpade jag mig ut till studion och började värma upp. Som jag nämnt håller jag själv på med ett “utantill-projekt” just nu och det tog jag tag i. Började rabbla text och kombinerade det med projektionsövningar och vips! hade en kvart gått. Därefter började jag testa mig själv, system för system, för att se hur mycket som redan sitter när jag sjunger i tempo och inte hinner stanna upp för att minnas nästa textrad. Efter tre kvart var jag verkligen i slag; kunde bocka av en hel aria utantill och rösten funkade fint. En härlig känsla!

Jag slutar aldrig förundras över vad det är för endorfiner som frigörs när man sjunger. Hur många gånger har jag inte börjat ett pass med ganska måttlig motivation för att sedan bli allt piggare och gladare- det är verkligen magiskt! Jag vet att jag skrivit att det ibland kan vara rätt och riktigt att inte sätta press på sig om man verkligen inte orkar eller har lust och att det inte är hela världen att skippa övningen. Det håller jag fast vid. Samtidigt är det ingen bra idé att göra det till en vana. Det är samma princip som när man hoppar ett träningspass. Man får inte glömma att utvecklingen självklart blir långsammare, eller rent av stannar upp, om man inte har en viss kontinuitet i sitt övande. Och det allra viktigaste: man mår så bra och blir på gott humör av det!