Att få ihop sång och yrkesliv

Som jag nämnt tidigare är de flesta av mina elever även korister; många är med i flera körer och ensembler parallellt. Ibland blir det för mycket av det goda och det blir svårt att hinna med allt. Nästan samtliga har ju även ett krävande yrkes- eller studieliv som ska skötas.

En av mina läkarelever (det är verkligen en starkt representerad yrkeskår bland duktiga amatörmusiker!) kom nyligen till en lektion och bad tusen gånger om ursäkt för att hon inte alls övat på sin aria så mycket som planerat. Det hade varit “lite mycket” på sista tiden och hon hade inte lyckats få till de övningspass hon hade planerat. Det visade sig att “lite mycket” bl.a. innebar en komplicerad operation som behövde uppföljning samt kollegor som behövde tröst efter att ha blivit varslade i kölvattnet av den enorma omstrukturering som sjukvården i Stockholms län just nu genomgår… Jag kunde inte låta bli att bli att småle. Dels av beundran för den arbetskapacitet som min elev bevisligen har, men också för det allvar som hon tar sången på. Trots att det är uppenbart viktiga och pressande uppgifter hon måste utföra funderar hon ändå på hur hon ska försöka få in de övningsminuter hon planerat. Så viktig är sången i hennes liv!

Som yrkesmusiker kan jag absolut relatera till tidsbristen, även om den naturligtvis ser lite annorlunda ut hos oss. En motsvarande situation i min värld skulle kunna vara att ha en begravningssjungning på förmiddagen och därför inte hinna förbereda eftermiddagens lektioner så väl som man skulle önska, och väl på lektionen vara disträ därför att man har ett rep till en konsert direkt efter sista eleven…

Gemensamt för båda situationerna är att man måste prioritera. Jag skulle vilja påstå att det är något man blir bättre på med åren. I de perioder jag har många uppdrag vid sidan av undervisningen sätter jag alltid upp en prioriteringslista för att inte förlora mig i detaljer och fokusera på fel saker. Jag ställer mig själv frågor av typen: Vad är svårast rent tekniskt=behöver jag öva mycket på? Vad kan jag i princip göra utan förberedelse (har man t.ex. ett bröllop där man redan sjungit alla önskade sånger många gånger hamnar det längre ner på listan)? Under perioder som traditionellt är arbetstyngda för sångare (tiden fram till till jul och påsk) gör jag upp övningsplaner över ett antal veckor så att jag inte övar på absolut allt parallellt. (Har jag en sjungning första advent prioroterar jag den fram tills den är avverkad och ger mig först då i kast med repertoaren jag ska sjunga fjärde adventssöndagen.) Det låter som common sense men det är lätt att man blir fartblind och börjar öva allt i en enda röra. Det är tidsödande och ineffektivt.

I grunden uppmuntrar jag mina elever att göra något liknande som det jag just beskrev, men inom ramen för deras liv, där sången är superviktig men inte det enda de har att förhålla sig till eftersom de även har “civila karriärer”. För att återknyta till ovan nämnda läkarsopran så är min diagnos kort och gott att den gångna veckan helt enkelt inte lämnade något spelrum för övande och att det är helt okej! Visst ska man ha höga ambitioner och ta sången på allvar för att bli bättre, men för att lektionerna inte ska börja “jaga en” så måste man ibland gilla läget. Sången ska ju vara avspänning och en ventil i en annars stressig vardag. Blir den ytterligare ett stressmoment i en redan hektisk tillvaro så har den förlorat sin poäng!