Varför sjunger jag egentligen?

En kollega till mig berättade nyligen att en elev som han haft ett tag tilltagande hade börjat tvivla på sig och sin egen förmåga. Hon hade uppenbarligen gått och funderat en längre tid och inledde sin senaste lektion med att sätta ord på sitt självtvivel. Mycket kretsade kring tankar på hur pass lite hon övade och att hon hade så många intressen utöver musiken som “stal” tid. Hon avslutade med en fråga: “Hur bra kan jag egentligen bli på att sjunga?”

Det här är en fråga som jag tror de flesta pedagoger fått mer än en gång. Det är förståeligt att man som elev ställer den. Ändå är den helt omöjlig att svara på. Min kollega, en erfaren pedagog, svarade med att ge henne en hemläxa: först skulle hon skriva upp en 5-punktslista på vad det är hon tycker är roligt och härligt med att sjunga. Därefter skulle hon sätta upp ytterligare en 5-punktslista på orsaker till varför hon valt att inte bara sjunga själv eller gå med i en kör, utan ta sololektioner för en lärare. Slutligen skulle hon skriva ner en målbild med 5 saker hon hoppas uppnå med hjälp av undervisningen. Jag tycker det var supersmart! Hon skapade på detta sätt ett slags översikt som de tillsammans kunde gå igenom  och analysera. För det handlar till syvende och sist om dig och din ambition. Det finns lika många orsaker att ta lektioner som det finns elever. Medan någon kanske verkligen bara vill sjunga för sitt eget höga nöjes skull och aldrig skulle drömma om att sjunga solo offentligt, vill någon annan utvecklas tekniskt för att kanske få chansen att få ett solo i kören eller rent av sjunga en solokonsert med musicerande vänner. Vi möter som lärare hela spektret och det är det som är så spännande. Jag skulle aldrig någonsin säga till en elev att det “inte är någon idé” eftersom det ändå inte finns något utvecklingspotential. Det kan jag aldrig veta och det vore förmätet. Lika lite skulle jag “lova” en elev att vi kommer att uppnå ett visst resultat. Det kan jag inte heller veta. Det beror så mycket på varje enskild sångare hur mycket man är beredd och har möjlighet att lägga ner tid på sin sång. Vissa tar jättekliv fort medan andra tar myrsteg (se inlägget om “Trappan”) men alla gör någon form av framsteg. Det är dock upp till var och en att avgöra om det är nog eller ej. Det varken kan eller bör vara pedagogens uppgift.