När juldagsmorgon glimmar…

I morse var det dags igen: julotta i det vackra 1700-talskapellet i Boo, Nacka. Det är med skräckblandad förtjusning man ser fram emot de där tidiga juldagssjungningarna.

Jag har skrivit om det tidigare och kan inte låta bli att småle när jag läser en post från december 2019. Så rätt jag hade, haha! Det är verkligen inte det lättaste att producera en fräsch och glänsande röst kl. 07:00. Särskilt inte som min stackars kollega försovit sig och kom rusande upp på läktaren fem minuter efter att vi skulle ha börjat!

Jag älskar att sjunga på Julottan- det är så mysigt och stämningsfullt, men det är när man väl står där redo att börja… När väckarklockan ringer mitt i natten och man klär på sig konsertkläderna i beckmörkret för att inte väcka resten av familjen, då är det inte utan att man frågar sig om man har alla hästar hemma som frivilligt utsätter sig för detta. Det är något surrealistiskt med att sjunga upp sig klockan fem på morgonen!

Sedan står man där på läktaren och lyssnar hur kyrkklockorna ringer in till Julotta. Stearinljusen lyser upp koret, förväntan ligger i luften och organisten sätter igång förspelet till den första altarian ur J.S. Bachs Juloratorium. Då har man glömt att man var trött och vill inte vara någon annanstans i hela världen.

God jul!