Intensiv sångmånad

Vart har jag tagit vägen egentligen?! Det undrade en bloggläsare häromdagen i ett mejl. Jag kan förstå det. Det har inte blivit många poster i det sista. Jag hör ju till det ovanliga släkte som dessutom valt bort sociala medier (och är troligen en av de ytterst få i min generation som aldrig haft ett facebook-konto) så bloggen är ju egentligen min enda offentliga “kanal”. Då kan det verka som om jag försvunnit från jordens yta när inläggen uteblir. I det sammanhanget kan jag besvara en annan fråga jag fått flera gånger: varför har jag inaktiverat kommentarsfunktionen? Jo, av samma skäl som jag inte har facebook. Det passar helt enkelt inte mig och min person; mitt engagemang gör sig bättre i levande livet än på nätet. Däremot svarar jag alltid på mejlfrågor om allt som rör sången!

Jag är alltså i högsta grad kvar men befinner mig i en ytterst intensiv förberedelsefas för diverse konserter och sceniska projekt. (Kika gärna här för konsertprogram och tider.) Det är en härlig period och det känns som en sådan ynnest att åter få spela för publik, även om vi naturligtvis måste begränsa antalet besökare. Imorgon drar det igång på allvar med slutrep inför den allra första konserten med barockensemblen Concerto Subito! Det är samma härliga gäng som under ett års tid arbetat fram Telemann-föreställningen Moralkakor! som har premiär i slutet av augusti. (P.g.a. det halverade publikintaget finns endast 3 biljetter kvar, så skynda att boka hos Musikvalvet om du är nyfiken på mötet mellan G.P. Telemann och Magdalena Ribbing!) Jag känner mig taggad och priviligierad som får lov att göra det jag älskar.

Ska man hitta någon baksida med de kommande månaderna så är det att jag inte alls har den tid för undervisning som både jag och eleverna är vana vid. Jag har tvingats banta elevstammen ganska rejält och minskat lektionstiden för dem som är kvar. Trots detta har jag mötts av en enorm förståelse och välvilja. Det tackar jag för. Nu klurar jag på hur jag dessutom ska hinna skriva klart den bok om amatörsång som jag påbörjade när pandemin härjade som värst. Men det får bli ett senare bekymmer. Allt har sin tid…