Inget är som väntans tider

Det är ett drygt år sedan världen ställdes på ända för oss alla. I maj i fjol var jag nog inte den enda som trodde att sommaren skulle “läka ut” pandemin. Jag tror det var ytterst få som förutsåg att vi nu, återigen i maj men ett helt år senare, fortfarande i högsta grad skulle befinna oss under belägring. Det är svårt att greppa. Nu gläds vi åt att nyligen ha fått vår första spruta eller åtminstone ha en tid bokad!

Som jag nämnt i tidigare inlägg hör jag inte till de hårdast drabbade kulturarbetarna. Jag hör till den äldre, någorlunda etablerade generationen, som tack vare erfarenhet och kontakter klarat oss hyfsat igenom pandemin. Dessutom har jag tack vare lika delar teknikens under som plexiglas och handsprit lyckats upprätthålla ett visst mått av sångundervisning så när som på några få veckor. Ja, jag är glad och tacksam.

Men visst går även jag i väntans tider. Först och främst på att vi ska få lov att ta emot en större publik än 8(!)… Men även att kunna medverka vid kör- och orkesterkonserter; något som just nu är omöjligt av uppenbara skäl!

Nu till Kristi Himmelfärd har jag ynnesten att ha rep med mina underbara kollegor i Canto Subito! i dagarna tre. Jag kan inte vänta! I slutet av augusti ska vår föreställning “Moralkakor!” ha premiär och allt annat än att vi kommer att kunna genomföra finns inte på kartan. Men visst är det en nervpress att inte veta helt säkert. Att vänta på nästa presskonferens med FHM och mejla oss emellan fram och tillbaka om huruvida vi kommer att kunna släppa in 50 personer… Just nu går vi bara och väntar, känns det som. Samtidigt är jag full av tillförsikt. Jag har aldrig någonsin glatt mig så åt något jobb som jag gläder mig åt de konserter jag har inbokade i höst!