Är det konstnärlig kreativitet att kämpa för ekonomisk överlevnad?

För alla frilansande kulturarbetare har det gångna året varit en stor utmaning. För många har den varit alltför stor och det har jag redan berört i tidigare inlägg. För resten har det varit en utmaning som vi försökt bemästra så gott vi kunnat. Men bara för att ett hinder inte är helt oöverstigligt betyder det inte nödvändigtvis att det är en välkommen utmaning…

Det är viktigt att alla samhällsmedborgare, men i synnerhet våra politiker, förstår att dessa desperata strävanden efter att få månadsekonomin att gå ihop inte är underbara exempel på konstnärlig kreativitet!

På sista tiden har jag allt oftare, både i medier men även privat, stött på uttalanden i stil med: “Vi får inte glömma den enorma kreativitet som väckts det gångna året. Det finns otaliga exempel på kulturarbetare som hittat fantastiska vägar till överlevnad; sätt de kanske aldrig ens tänkt på om det inte vore för krisen!” Dessa påståenden uttalas säkerligen i all välmening, men i princip undantagslöst av människor som inte själva är kulturarbetare. För vill vi verkligen att kulturutövande främst ska bygga på entreprenörskap? Vill vi ha konstnärer som helt tvingas anpassa sin verksamhet till vad som är lönsamt? Det blir resultatet om vi börjar förflytta gränserna och acceptera t.ex. streamad scenkonst som likställd framföranden som görs live..

Dessa “positiva påhejanden” genomsyras av en enorm okunskap av vad det innebär att utöva ett konstnärligt yrke. Jag rekommenderar alla att läsa Kristina Lindquists klockrena analys ur DN från juni förra året. En digital teaterpjäs, konsert eller dansföreställning kan aldrig bli jämbördig den livs levande varianten. Att undervisa sina elever medelst förinspelade videor är inte ett fullgott alternativ till normal undervisning. Kulturutövande lever och frodas av den ständiga interaktionen. Utan publik, utan utbyte med “den andra sidan”, är den endimensionell. Vem vill, i ärlighetens namn, sitta och se en tretimmars teaterföreställning på datorskärmen? Utan stolsgrannens andetag och godispappersprassel, utan viskningar och samtal i pausen? Då kan man lika gärna se en serie på valfri streamingtjänst. Den är dessutom anpassad för mediet…

Vem vill, i ärlighetens namn, sitta och se en tretimmars teaterföreställning på datorskärmen?

Det är viktigt att alla samhällsmedborgare, men i synnerhet våra politiker, förstår att dessa desperata strävanden efter att få månadsekonomin att gå ihop inte är underbara exempel på konstnärlig kreativitet! Visst, jag tar gärna en klapp på axeln för att jag orkar fortsätta och för att jag (än så länge) övar inför framföranden jag inte vet om de kommer äga rum, fortsätter att spela in lektioner till mina elever, skriver blogginlägg, interagerar digitalt för att förklara och svara på frågor. Men tro inte för ett ögonblick att jag gör det en sekund längre än nödvändigt! Det jag sysslar med just nu är inte kulturutövande. Det är ett sätt att fördriva tiden i väntan på den riktiga konsten.