Förinspelad jul

I förrgår var det julafton. Åtminstone för mig, en organist, en präst och en ljudtekniker. Vi tillbringade ett antal timmar i en vackert julsmyckad kyrka för att spela in den traditionella midnattsmässan. Tio dagar innan jul.

Prästen Alexandra och ljudteknikern Karolina förbereder sig.

Sedan millennieskiftet, dvs. direkt efter min sista examen, har jag jobbat på julafton. Ibland har det varit julbönen (då har familjen hängt med och sedan har vi åkt hem och firat jul efteråt) eller så har det varit midnattsmässan. Då har man klarat av både julmiddag och klapputdelning innan man sätter sig i bilen och kör iväg i beckmörkret. Jag har alltid älskat att sjunga just då; det är en så högtidlig, förväntansfull stämning i kyrkan. Man känner sig så priviligierad när man står uppe på orgelläktaren och kikar ner på församlingen. Jag har gjort det så många gånger att det blivit en lika självklar del av julfirandet som allt det andra.

Organist och allt-i-allo.

Därför är det med blandade känslor jag ser fram emot en julafton när jag för första gången inte behöver åka iväg, vare sig innan eller efter julmiddagen. Mässan är redan inspelad och kommer att sändas ut kl.23 när den skulle ha ägt rum om vi gjort den live. En vän sa något i stil med att “det måste kännas så skönt att för en gångs skull bara få vara hemma på julafton”. Jag vet faktiskt inte. Visst är jag glad över att vi har den här möjligheten att över huvud taget göra en midnattsmässa den här julen. Men en riktig ersättning är det inte. För det behövs mötet mellan människor på riktigt. Inte bara virtuellt.

Behövs ännu en tagning av Lukasevangeliet?