Vikten av att läsa noter, del 1

Jag har mycket att säga om det här. Så mycket att jag får dela upp det i flera bloggposter om jag önskar att någon ska orka läsa… Jag tror de flesta av de elever som gått hos mig ett tag fått sig en predikan till livs om notläsning, men det är självklart lite skillnad på de krav som ställs beroende på om man vill bli yrkesmusiker eller utövar för sitt eget höga nöjes skull.

Oläsligt?

När jag studerade i Haag hade jag den osannolika turen att bli närmast “adopterad” av ett gäng continuo-musiker (continuo är barockspråk för ackompanjerande musiker; i mitt fall var det cembalo, gamba, lirone och violone). Även om jag hade en färsk examen från Operahögskolan i Oslo var jag relativt grön vad gällde tidig musik. Visst lärde jag mig en del av min ansvariga sångpedagog där nere, men merparten lärde jag mig av mina medmusiker. Vi sångare blir ofta på gott och ont lite självupptagna; svårt att undvika då ju våra instrument sitter inuti oss. De blir därför lika med vår person på ett helt annat sätt än hos instrumentalister. Den negativa sidan av detta är att vi ibland blir lite dåliga på att ta hänsyn till våra medmusiker. Det finns rätt många “sångar-skämt” bland orkestermusiker och det är inte helt oförtjänt. Ingen annan instrumentkategori skulle t.ex. förvänta sig att de ackompanjerande kollegorna anpassar sig till deras tempi!

Det finns rätt många “sångar-skämt” bland orkestermusiker och det är inte helt oförtjänt.

Men åter till mitt underbara continuo på Kungliga Konservatoriet. Vi började spela tillsammans första månaden, första året och följdes sedan åt under de tre år jag spenderade på skolan. Hur kom det sig egentligen? Det är inte falsk blygsamhet när jag skriver att det definitivt inte var min fantastiska röst; det fanns både bättre och mer tidig-musikaliskt erfarna sångare att tillgå. Nej, det var inte det som avgjorde och vad det var blev jag varse när jag flankerad av mitt trogna gäng satt på puben och drack öl efter min första examen. Min cembalist sa att det som gjorde att han tyckte det var så roligt att samarbeta var att jag “faktiskt läste noter”! Han menade alltså att det för honom var ovant med en sångare som förhöll sig till noter likt de flesta andra instrumentalister, dvs. kunde tillgodogöra sig en relativt stor mängd ny musik under en och samma övningssession. Detta blev en ögonöppnare för mig!

Notera att jag inte menar att alla bör kunna läsa vad som helst perfekt vid första anblick! Det handlar om att öva sig på ad hoc-läsning därför att det i förlängningen gagnar förmågan att lära sig saker fortare och ta in en notbild effektivt.

Genom åren har jag fått detta bekräftat för mig av flera andra instrumentalister: de drar sig för att arbeta med sångare även om de egentligen älskar vokalmusik. Varför? De har helt enkelt inte tid! Inför en typisk frilanskonsert (där de medverkande kommer från olika håll och kanske aldrig arbetat tillsammans tidigare) har man ofta en eller ett par repetitioner. Det innebär mycket begränsat med tid; det måste gå undan att sätta ihop ett program! Om ett av instrumenten (läs: sångaren) har fullt upp med att sjunga rätt noter i rätt rytm och tempo finns ingen tid över till att tolka musiken.

Vad kan det då bero på att sångare i regel är så mycket sämre på notläsning? Det är jag faktiskt inte säker på men jag har tror en orsak är att vi ofta inte blir tvingade att fila på den teoretiska delen av vårt utövande på det sätt som våra instrumentalistkollegor. Vissa sångpedagoger går dock emot strömmen och jag tackar min lyckliga stjärna för att de lärare jag haft genom åren varit mycket noga med att öva prima vista-läsning.

Som pedagog är jag själv egentligen alltför “snäll” vad gäller notläsningsbiten. Samtidigt är mina elever övervägande amatörer och har på ett annat sätt rätt att välja på vilken nivå de själva vill lägga ribban. Som sagt: det finns mycket att skriva om i ämnet och jag återkommer garanterat till det.