Det blir inte alltid som man tänkt.

För bara en och en halv månad sedan skrev jag om vår kammarmusiksalong som var tänkt att bli den första i en konsertserie med månatliga konserter. Jag och maken har länge drömt om en lokal med lite mer plats än de undervisningsrum vi hittills förfogat över. Vi såg för oss inte bara kammarmusikkonserter, utan även en rad elevaktiviteter; workshops, elevsjungningar etc. En samlingssal och mötesplats för både professionella och amatörer. Visst var det en ekonomisk risk för två frilansare men det kändes som om det var nu eller aldrig. I september hade vi äntligen kontraktet i vår hand och äventyret kunde ta sin början. Trodde vi.

Under hösten har det i takt med restriktionerna blivit allt tuffare och för någon vecka sedan tvingades vi inse att det är slut innan det knappt hunnit börja. Inte nog med att det blev omöjligt att bjuda in en publik. Strax därefter försvann även möjligheten till några som helst elevaktiviteter med fler än en sångare i taget. Vår vision är inte realiserbar under brinnande pandemi och sällan har det slitna uttrycket “gilla läget” passat bättre… Snarare än att möta mina elever under spännande nya former i den nya, stora lokalen blir det till att återgå till videolektioner à la april och maj. För närvarande kan jag endast ta emot ett fåtal elever två gånger i veckan i min enda lokal. De lektionerna njuter jag å andra sidan av desto mera.

För någon vecka sedan tvingades vi inse att det är slut innan det knappt hunnit börja.

Jag läste just igenom ett inlägg från advent i fjol. Jag skriver obekymrat om hur staden är öde tidigt på morgonen så när som på alla svartklädda frilansmusiker som är på väg till sina otaliga uppdrag. Om man bara vetat… I år blir adventssjungningen hemmavid; med lite tur 3-stämmig och ackompanjerad av harmonium. Glaset är alltid halvfullt.

“I år blir adventssjungningen hemmavid; med lite tur 3-stämmig och ackompanjerad av harmonium.”

En liten solskenshistoria som avslutning. Jag hyr förutom ovan nämnda salong två mindre rum för undervisning. Det minsta av dem använder jag inte just nu då det är aningen för litet för att kunna Corona-säkra. Det var med tungt hjärta jag mejlade min hyresvärdinna för att säga upp det, eftersom jag är så förtjust i att arbeta där. Men vad händer? F., som själv är mamma till tre frilansande artister, skriver tillbaka att hon “självklart kommer att hålla rummet åt mig till dess det är möjligt att komma tillbaka och undervisa där.” Hyresfritt! Jag kan till och med låta e-piano, notställ och övriga pinaler stå kvar. Det här är alltså ingen klagosång utan mer ett konstaterande: det blir helt enkelt inte alltid som man tänkt.

Om vi givit upp drömmen om en multifunktionell sånglokal? Knappast! Den kommer att bli verklighet. Bara inte just nu…