“Välsignade alla ni kära…”

Favoritkollegan: en samhällsbärare?

Idag hade jag privilegiet att få hålla konsert med levande publik. Enligt min organist en av de få konserter som över huvud taget hölls i Uppsala på Alla helgons dag. C:a 20 personer trotsade regnet och sökte sig till Eriksbergskyrkan för att tända ett ljus, lyssna på musik och tänka på nära och kära.

Jag njuter verkligen alltid när jag får sjunga; om det är högmässa, stor konsert med orkester eller kammarmusik spelar egentligen ingen större roll. Men idag kändes det extra speciellt. Det är så märkliga tider och det är lätt att känna sig överväldigad av allt det mörka. Att det samtidigt blivit kallt och ruggigt ute hjälper inte precis… Därför var det så trösterikt att få stå där och göra musik som jag älskar med en favoritkollega och dessutom dela den med andra.

Nu sitter jag i den nästan tomma Uppsalapendeln och småler åt funderingen över om jag borde sitta här alls. Jag är ju knappast “samhällsbärande”, som det så fint heter. Nej, förvisso inte, men musiken är det definitivt! Ett samhälle utan kultur är ett dött samhälle…