Vi tar faktiskt hand om varandra…

Man läser ju just nu ofta i tidningar om s.k. oansvarigt beteende bland folk i allmänhet. “Folk” håller inte tillräckligt med avstånd och festar tydligen runt i tätt packade lokaler som om det inte fanns någon morgondag… Vad vet jag, kanske stämmer det, men mitt intryck är verkligen ett helt annat. Dels tycker jag att “folk” håller föredömligt avstånd på tunnelbanan och jag såg senast igår hur en mamma med två barn väntade in nästa buss då hon såg att den första som kom var lite väl full. Jag vill verkligen tro att vi gör vårt bästa. Vi anstränger oss för att gå varandra ur vägen när vi möts på trottoaren eller i affärens ingångsdörrar; inte sällan med ett glatt leende i samförstånd. De allra flesta av oss försöker faktiskt ta hand om varandra.

Har det här nu blivit en Corona-blogg? Nej, inte alls, men faktum är att det är svårt att helt bortse ifrån att vi lever i en pandemi, oavsett vad vi sysslar med till vardags. Min pedagogvardag tuffar på med skillnaden att eleverna lydigt spritar innan de kliver in, har med sig egen penna och står på behörigt avstånd från mig. Man är oerhört omtänksam och så sent som för ett par timmar sedan hörde en elev av sig och undrade hur jag ställde mig till att hennes man kände sig lite snuvig– skulle jag föredra att hon inte kom? Det kallar jag ansvarsfull försiktighet och som sagt: jag tycker jag möter den överallt. Hela tiden. Det är trösterikt, eller hur?

Vi befinner oss alla i samma båt och gemensamt gör vi vårt yttersta för att hålla kurs och inte låta båten ta in vatten. Men sjömän har i alla tider sjungit sina sånger för att hålla humöret uppe och skutan i kurs. Vi för traditionen oförtrutet vidare…