Musikalisk salong: det självklara formatet i Corona-tider

“…man upplever att man “går på konsert” även om man lyssnar på distans och då blir det självklart att även då lösa biljett. “

Jacob Moscowicz repar.
Pianisten Pix repar innan konserten.

I tisdags var det premiär för de nya TisdagskonserternaSkeppar Karl’s Salong. Vårt allra första program var “Mozart möter Weber- en klassisk romans” med mig och pianisten Jacob “Pix” Moscowicz!

Sedan ett par månader hyr jag in mig i Skeppar Karl’s lokaler en gång per vecka för min undervisning och planen är att även försöka hålla en Corona-säker konsert per månad. Dvs. högst 20 besökare med minst en meter avstånd till närmaste stol. Den här kvällen var det 14 betalande gäster som satt utspridda i fåtöljer, soffor och på stolar. Samtidigt streamades konserten av duktiga Amanda Ames. Med små men effektiva medel skapade hon en intim ljus- och ljudbild så att även långväga vänner (många tyskar, såg jag i live-chatten) kunde vara med på distans.

Amazing Amanda Ames, värdinna och streaming wiz, back stage.

Många bidrog också med Swish för sin “digitala biljett”, vilket visar att synen på streamad konst börjar förändras: man upplever att man “går på konsert” även om man lyssnar på distans och då blir det självklart att även då lösa biljett. Det känns väldigt uppmuntrande!

Visst var det underbara nyheter att vi åter (åtminstone tills vidare) får samla en publik på upp till 300 personer så länge de sitter och nödvändigt avstånd kan hållas! Särskilt glädjande för alla Sveriges kyrkokörer och deras dirigenter som nu kan hålla mer normala julkonserter! MEN: vi får inte glömma att merparten av den publik som besöker klassiska konserter måste betecknas som seniorer och även om 70-plussarna nu teoretiskt får leva lite mer “normalt” så ska de ju fortfarande ta vara på sig och vara försiktiga, precis som vi alla. Är man över 70 och kanske har en krämpa eller två så har jag svårt att se att man genast kastar sig ut i Stockholms vimmel för att ta del av välbesökta kulturevenemang.

Min spaning är att våra sång- och musikintresserade seniorer i hög grad kommer att fortsätta vara försiktiga. En kvinna jag pratade med efter konsertens slut i tisdags sa att det var det första kulturevenemang hon och hennes man besökte sedan de i februari gick i självvald karantän. Hon sa att hon varit nervös över hur det skulle kännas; bara det att sitta i ett rum tillsammans med andra var ju en tröskel. Hon sa dock att hon känt sig helt trygg och avspänd och att hon var så tacksam över möjligheten att få höra musik i det lilla formatet. Jag tror det är något vi alla bör ha i bakhuvudet när vi nu jublar över att vi får ta in större publik igen.

Jag kommer i alla fall att fortsätta med kammarformatet de närmaste månaderna. Även för mig som utövare är det något fint och exklusivt att kunna utbyta några ord med de allra flesta som just hört mig sjunga. Kommunikationen blir så mycket mer personlig, både på scenen under konserten och i samtalet efteråt.

Leave a Reply

Your email address will not be published.