Ingen människa är en ö

Inläggen har varit lite svajiga på sistone ska erkännas! Även en i grunden positivt sinnad sångerska och pedagog präglas av de tider vi just nu lever i. Det har fått mig att reflektera över andra aspekter av undervisningssituationen än de rent sångtekniska. Inte för att jag inte redan förstått det, men det har blivit ännu tydligare hur viktigt det här med utbyte människor emellan är. Jag vet inte hur ofta en elev efter avslutad lektion förvånat utbrustit (någonting i stil med): “Gud, jag var sååå trött innan lektionen att jag inte trodde jag skulle orka sjunga över huvud taget. Och nu är jag så full av energi!” Det känns alltid underbart att höra för mig som sånglärare och det är med ett leende på läpparna jag stänger dörren efter eleven.

Men det är inte ett envägsfenomen. Det senaste halvåret har jag till fullo insett hur mycket energi jag också får av eleverna! Häromdagen, en av de första riktiga höstdagarna med regn, rusk och blåst, undrade jag när jag satt i bussen hur jag skulle orka hela dagen! Det kändes som om jag inte hade en enda vettig pedagogisk tanke på lager och tyckte redan synd om de elever som skulle få möta en så extremt oinspirerande pedagog… Så knackade den första eleven på dörren. Hon fyrade av ett stort leende medan hon virade av sig den tjocka halsduken och utbrast: “Åh, vad jag har sett fram emot detta! Hela veckan har varit så jobbig och nu ska det bli så HÄRLIGT att få sjunga!” Vem kan motstå något sådant? Inom loppet av några minuter var vi redan djupt engagerade i en Mozart-aria och all trötthet var som bortblåst. Det är magi. Jag vet inte vad man annars ska kalla det! Och det är något som bara kan ske i utbytet mellan människor. Det är ingenting vi kan skapa helt på egen hand.

Eftersom jag tillåter mig själv att vara lite spretig just nu så avslutar jag med en annan liten episod från en lektion häromdagen. Min kanske allra mest avancerade elev arbetade med ett Purcell-stycke och sjöng så fint att jag faktiskt glömde bort var jag var ett kort tag! Det var så vackert, så fulländat, att jag verkligen inte hade något mer att säga. Det kändes snarare som en ynnest att få sitta bakom pianot och ta del av musiken och så att säga “vara med”. Det är i de här situationerna jag alltid undrar vad vissa kollegor menar när de säger att de “hellre gör musik än undervisar”. (Jag har verkligen en kollega som uttryckte sig ordagrant så!) För mig är det i högsta grad att “göra musik” att utforma ett stycke i samspel med en elev. Visst har inte alla den nivå som ovan nämnda elev, men det är i grunden inte det avgörande. Även med en komplett nybörjare kan känslan infinna sig. Det handlar om entusiasmen över att lära sig; att behärska något nytt och att utstråla glädjen över detta. Det smittar av sig. Slutsatsen jag drar är att vi verkligen behöver varandra just nu. Det är viktigt att inte låta sig dras ner; att inte stanna under “den våta filten” om man har en dålig dag. Vi kommer att komma ut på andra sidan men i mellantiden måste vi hålla varandra uppe och ge varandra energi.

Och återigen: i tider som dessa behövs kulturen mer än någonsin och kulturen behöver sin publik. Ett samhälle utan sång, musik, dans, teater och bildkonst är ett samhälle utan själ. Över hela landet kämpar högutbildade frilansare inom alla konstformer för sin ekonomiska överlevnad. Stöd utövande konstnärer och boka din biljett redan idag! Det spelar ingen roll till vad.