Den underbara Trappan!

Ni som följt bloggen vet att att jag regelbundet kommer tillbaka till begreppet “Trappan”. Igår hade jag en underbar lektion med en av de elever jag undervisat allra längst! Det var en sån där aha-upplevelse som man bara upplever sällan men som är så härlig… Det var elevens första lektion efter sommaren. Hon har under åren varit en flitig sångerska; sjungit regelbundet i flera körer och mindre ensembler, deltagit på otaliga workshops och grupplektioner och framför allt övat disciplinerat och tålmodigt. Även i de perioder när det kanske inte gått så bra. Det sistnämnda är naturligtvis en stor del av nyckeln till att det stadigt gått framåt. Hon har helt enkelt aldrig givit upp! Varit frustrerad, visst, men aldrig (vågar jag påstå) övervägt att sluta och hela tiden varit intresserad av att hitta nya vägar och strategier för att hitta nästa steg.

Under sommaren hade hon, Coronarestriktioner till trots, hittat både körsångsmöjligheter och en amatöropera-workshop för att få sjunga även under de annars “sångfria” semestermånaderna. Hon var alltså inte ett dugg ringrostig när hon kom tillbaka, vilket annars är det vanliga. (De allra flesta elever kommer tillbaka efter ledigheten utan att ha sjungit på många, många veckor.) Men inte bara det: hon hade, helt på egen hand, tagit ett gigantiskt kliv i Trappan! Diktionen satt konsekvent långt fram, legatot funkade bättre än någonsin och (efter lite “gnäll” från Fröken) registerskarvarna var i princip utsuddade!

Ett under? Nja, inte helt. När man studerat sång under flera år och varit någorlunda konsekvent och flitig så får man naturligtvis, precis som en professionell sångare, en massa rutin. Man känner sin röst, man vet vad ens egna styrkor och svagheter är och man har en gedigen verktygslåda för att ta itu med det mesta vad gäller sången. Jag brukar ofta poängtera att en normallång professionell sångutbildning är minst 7-8 år och då talar vi bara om den tid man tillbringar på skolor. Därefter följer ofta år av learning-by-doing och de flesta sångare känner sig nog aldrig helt fullärda. De har oftast en pedagog eller en coach som de tenderar att återkomma till under hela karriären. Bara för att få en check-up; en påminnelse om de viktiga sakerna. Själv kan jag inte föreställa mig mitt sångarliv utan input från Svein eller Jill… Eller från alla duktiga kollegor som bidrar med inspiration när jag har förmånen att få jobba med dem. Man lär så länge man sjunger!

Leave a Reply

Your email address will not be published.