Att återuppfinna sig själv

Igår hade jag en helt fantastisk lektion med eleven I. Inget speciellt med det egentligen; vi ses ju var fjortonde dag precis som jag gör med huvudparten av mina elever. Det speciella är att hon var den allra första privatelev jag fick efter det att jag återvänt till Sverige efter 20 år utomlands. Det innebär vi arbetat tillsammans i över åtta år och det hör verkligen inte till vanligheterna! Jag brukar till och med själv rekommendera elever att kanske våga sig på att vidga sina vyer efter några år, just för att de ska få ny input och inspiration. Jag känner helt enkelt ibland att jag “gjort mitt”.

Men ibland är det som att man kommer in i andra andningen. Man går igenom alla stadier och plötsligt landar man på den där nivån då man kan göra musik och bara njuta av allt som står en till buds! Det är en ynnest att få uppleva men det kräver en del av båda parter. Eleven måste fortsätta vara aktiv och nyfiken såklart. Men läraren måste verkligen tänka till och inte stelna i sin roll. Man måste återuppfinna sig själv från grunden som pedagog och hela tiden leta efter nya infallsvinklar. Och plötsligt hittar man dem och en ny fas tar sin början. Det är verkligen ett sådant privilegium att få följa en sångare under en så lång tid. Det är dagar som denna som jag är mer övertygad än någonsin om att jag har världens i särklass mest givande jobb!

Kulturens B-lag?

Nu ska agnarna sållas från vetet.

I samband med att Corona-viruset slog sina klor i vårt land blev epitetet “Samhällsbärande Yrkesgrupper” allt vanligare i debatten. Jag förstår självklart innebörden men tycker fortfarande att det finns något osmakligt i att kategorisera människor utifrån vilka som är viktiga och vilka som inte är det. Det kan ju faktiskt hända att det finns yrkesgrupper som är av betydelse även om de inte räddar liv eller släcker bränder. Kanske har de till och med en livsviktig funktion, men inte i den akuta fasen utan på längre sikt…? En vågad tanke.

det finns något osmakligt i att kategorisera människor utifrån vilka som är viktiga och vilka som inte är det.

Nu ska agnarna sållas från vetet även i kulturbranschen. Hisnande 680 miljoner finns att söka i nya stipendier från Kulturrådet. Inför denna omgång har Kulturrådet fått nya fördelningskriterier från regeringen. Man ska prioritera ”aktörer som är av central betydelse för respektive konstområde och som säkrar produktion, arbetstillfällen och bevarar kompetens inom sektorn”.

Det här innebär alltså att bara de som redan är etablerade, har stora kontaktnät och står i position att kunna anställa andra kommer i fråga för stödpengarna. Är det någon mer än jag som tvivlar på att det är dessa som är i störst behov av ekonomiskt stöd för sin överlevnad? Om någon med kulturpolitiskt inflytande mot förmodan skulle läsa detta så ska jag ge er lite inside information om hur frilansmarknaden inom musikområdet ser ut. Helt gratis.

  • De allra flesta professionella musiker som är utbildade på högskolenivå är faktiskt inte ett dugg kända.
  • De har inte fast anställning i en symfoniorkester eller sjunger på Kungliga Operan.
  • De syns heller inte på TV eller blir omskrivna i tidningarna.
  • Den stora merparten lever helt vanliga liv (i den mån det går som frilansmusiker) och arbetar på projektbasis.
  • De allra flesta är enskilda näringsidkare utan vare sig möjlighet eller behov av att anställa andra.

Till sist vill jag poängtera att jag inte skriver detta i självintresse. Jag är “gammal räv i branschen”, har ett brett kontaktnät och drabbas absolut inte hårdast. De som går under är de unga konstnärerna; de nyutexaminerade och de som inte hunnit etablera sig. De som inte uppfyller ovanstående listade kriterier med andra ord.

Återkom gärna med frågor. Med 25 års frilanstillvaro i bagaget och erfarenhet av att verka som sångerska och pedagog i många europeiska länder länder plockar man upp en och annan insikt.