Sångerska på vift

Med mig själv i lurarna…

Idag har vi haft absolut ljuvligt väder! Vi är ju snart i (vårmånaden) mars och det känns. Solen lyste och skogen liksom bad om att jag skulle ge mig ut på långpromenad… Samtidigt tvekade jag eftersom jag behövde öva inför ett par timmars “Öppen Kyrka”-sjungning med passionstema imorgon (halleluja!). Dessutom ska nästa videolektion till mina flitiga digitalelever vara färdig att släppas på måndag och den behövde eventuellt revideras.

Vad göra? Jag har ju skrivit om sångpromenader förut och idag gjorde jag en som hette duga: först lyssnade jag igenom hela den nyinspelade lektionen för att se att allt var okej och att inga konstigheter smugit sig in; allt medan jag njöt av den strålande solen. Därefter gick jag längs mjuka skogsstigar och sjöng (ganska starkt, måste jag erkänna) igenom några av de arior jag tänkt sjunga imorgon, med mig själv som playback. Som tur var mötte jag ingen förrän jag stötte på mina grannar och då var jag nästan hemma igen och hade dessutom slutat skråla…

Jag var så nöjd när jag kom hem och kunde bocka av både övning, lektioner och skogspromenad: tre flugor i en smäll!

Gammal skåpmat

Det är alltid en bra idé att med jämna mellanrum damma av gammal repertoar. Alltså att gå igenom sin sångpärm (som logiskt nog är tjockare ju längre man sjungit) och ta upp saker på nytt. Det är en ovärderlig måttstock på hur man ligger till i sin utveckling och i 99 fall av 100 går det bättre att sjunga ett stycke som man studerade för ett par månader eller till och med år sedan när man gör det på nytt. Idag hade jag och eleven I. en sådan upplevelse. Hon var egentligen helstressad och kom ångande in i sista sekund. Hon hade redan aviserat att hon dessutom var tvungen att gå 10 minuter tidigare p.g.a. ett viktigt möte. Alltså inga strålande förutsättningar för en bra lektion, kan tyckas.

Men som hon sjöng! Vi hade valt ut två engelska barockstycken som hon sjöng för flera år sedan för att se hur de “låg till” efter trädan. Det var så inspirerande och roligt att märka hur mycket hon utvecklats på den här tiden. Allt från frasering och och tonbildning till ornament satt som en smäck! Jag vill lova att pedagogen var lika nöjd som eleven själv. Jag kan verkligen rekommendera den här metoden för att skaffa sig en bild av var man står.

Med det sagt så är det lika viktigt att göra motsvarande åt andra hållet: märker man att en aria eller lied är alltför tuff eller komplicerad för närvarande så gör man klokt i att lägga den åt sidan ett tag. Får du inte alls till den trots idoga försök är det troligen inte dags ännu. Det är oerhört viktigt att lägga ribban på rätt nivå. Dels för att inte tappa sugen (det är ju inte roligt att harva med något man inte känner att man klarar av) men även för att det kan var skadligt att “pressa” rösten längre än den för närvarande klarar av på ett säkert sätt. Allt har sin tid.

Sommarkonsert?

Varför inte en liten sångstund i det gröna? Har du ingen trädgård så låna någon annans!

Jag får en del mejlar om motivation från elever just nu. Några har triggats av de senaste inläggen om disciplin och rutiner och jag läser mellan raderna att de tycker jag är lite “sträng” i mina texter. Jag håller med. Jag håller en ganska tuff ton och det med rätta: det är jättesvårt att bli bra på att sjunga och det kräver insats. Så enkelt är det. Jag tycker det är underbart att så många vill sjunga och det är upp till var och en att lägga ribban. Vissa elever har inget uttalat mål att bli “bättre” utan vill enbart sjunga för att det är roligt, lite som friskvård. Det är helt okej i min bok och gör det också tydligt för mig som pedagog hur jag ska jobba på dessa lektioner. Eftersom jag har ganska begränsat med platser så utgör dessa elever dock en minoritet och de flesta när ändå ambitionen att utvecklas vokaltekniskt så långt det bara går; vissa har redan en mycket hög nivå och vill om möjligt uppnå en professionell standard. Då finns det inga genvägar och det är det jag velat belysa i mina texter om övningsrutiner.

Jag håller en ganska tuff ton och det med rätta.

Men hur gör man då för att behålla motivationen att öva så strukturerat och noga som krävs? Ja, varför inte planera en liten sommarkonsert? Det behöver inte vara något avancerat; det skulle till och med kunna vara ute i det gröna! Eller kanske fråga i din lokala kyrka om du får låna rummet en timme? Slå dig ihop med ett par sångkompisar och sjung några sånger för varandra. Känner ni någon som spelar piano habilt eller kan en av er kompa de andra? Vad som helst! Huvudsaken är att ha fokus framåt och hoppas på det bästa. Kanske blir det möjligt att framföra musik för andra, åtminstone i mindre skala, i juli eller augusti. Då vill du vara förberedd!

Din personliga rutin

Häromdagen skrev jag om rutiner och vill gärna fortsätta på samma tema. Jag kan nämligen inte nog understryka hur viktiga de är. “Jamen, hur ser då en bra rutin ut?” frågar sig den ordentliga eleven. Det är det som är det kluriga: det finns inte en rutin. Du måste själv bygga din egen verktygslåda. Din sånglärare hjälper dig i det att hen gör otaliga övningar med dig. Ju mer ni tillsammans lär känna din röst, ju mer individanpassas dina sånglektioner. Pedagogen ringar in dina utmaningar och försöker hitta en bra väg framåt. Du märker efter hand vad som funkar och det är där ditt eget ansvar tar vid: du måste börja samla på favoritövningar.

Om du har ambitioner med din sång behöver du skapa egna sångrutiner baserade på det som fungerar bäst för dig.

Ett sätt som många av mina elever tycker om är att ha en liten “sångbok”. Där kan man dels skriva ner tankar och reflektioner om den lektion man just haft (minnesanteckningar) men framför allt kan man skriva ner övningar som fungerat bra och som man vill kunna upprepa själv hemma. Det här är är jätteviktigt! Sångläraren är ansvarig för att ge dig maximalt med inspiration under den tid du har sånglektion, men den lilla tiden är en bråkdel av din vokala träning. Redan efter några månader bör du börja kunna sätta ihop en liten övningsrutin baserat på det du gjort med din lärare på lektionen. Kort och gott: om du har ambitioner med din sång behöver du skapa egna sångrutiner baserade på det som fungerar bäst för dig.

Tjata, tjata, tjata!

Som jag redan skrivit om i flera inlägg föregår den största delen av undervisningen på distans just nu. Eleverna mottar digitala “paket” med dels övningar och dels en liten instuderingsuppgift. För att det ska bli någorlunda varierat försöker jag bygga upp varje paket kring ett speciellt tema: andning, rörlighet, projektion osv.

Oavsett vad man vill bli bra på så krävs rutiner.

Inför den senaste inspelningen gick jag igenom ett par av de tidigare lektionerna för att se hur jag bäst kunde komplettera. Då slog det mig hur otroligt tjatig jag är! Jag menar det bokstavligt: jag upprepar samma tekniska käpphästar om och om igen, närmast som ett mantra. Först blev jag nästan full i skratt men ju mer jag tänkte på saken insåg jag att det är så de pedagoger som hjälpt mig mest under min sångutbildning har arbetat. Som lärare måste du ju tro på din metod och dina övningar. Du måste vara övertygad om att du har verktyg som kan hjälpa dina elever att utvecklas. Det är egentligen inget hokus pokus. Man har ett antal ben att stå på som man vill att även ens elever ska få och lära sig använda. Visst kan man försöka hitta olika infallsvinklar och beskriva saker på så många olika sätt man förmår, men i slutänden kokar det ner till att man har en vision om vilka övningar som fungerar.

Det är just därför det kan vara roligt och lärorikt för elever att av och till ta en lektion för någon annan lärare. (Jag skrev en bloggpost om detta för ett och ett halvt år sen.) Alla bra pedagoger vill ju sina elevers bästa och de flesta har nog en liknande syn på vad som är sund sångteknik. Vägen dit kan dock se olika ut och en elev som jobbat med sin fasta lärare länge med ett visst problem kan få en aha-upplevelse när en annan pedagog uttrycker sig lite annorlunda för att förklara samma sak. Plötsligt trillar polletten ner!

Själv har jag gjort samma andningsserie (som nu även mina elever också gör) de senaste 25 åren! Det är inte bara det att jag tycker det är ett effektivt sätt att “väcka kroppen” inför ett sångpass; oavsett vad man vill bli bra på så krävs rutiner. Att göra samma saker om och om igen. Dels för att stärka musklerna och träna koordinationen, men kanske främst för att göra saker till en självklarhet så att de sker automatiskt utan att man behöver tänka på det. Det blir som ett slags meditation. När jag gör min andningsserie på morgonen släpper jag tankarna på allt annat och går in i “sångmodus”. Fortsättning följer.

…som att borsta tänderna!

Att öva är ibland ungefär lika kul som att borsta tänderna…

Eftersom jag bara har begränsad tillgång till en enda undervisningslokal (som är stor nog att kännas Corona-säker) kan jag just nu bara ge ett fåtal live lektioner per vecka. Resten av eleverna går på “digital-paket” likt förra vårvintern. Vem hade trott att vi skulle hålla på likadant ett år senare…?

Hur som helst: jag gör så klart mitt bästa för att variera mina videolektioner och försöker hitta lite olika infallsvinklar och “problemområden” att belysa; allt för att det inte ska bli alltför långtråkigt med den envägskommunikation som digitalundervisningen ändå måste sägas vara. Visserligen kommunicerar jag med flera av eleverna via mejl och telefon och försöker lösa problem de stöter på, men det är ju inte det samma som att ha sin lärare framför sig i samma rum. Varken jag eller eleven kan reagera direkt på varandra och det är en stor nackdel såklart. Men vi gör det bästa av situationen och häromdagen skickade jag därför ut ett extra “kortprogram”; 10 minuter med basövningar helt utan kommentarer. Detta för att eleverna av och till bara snabbt ska kunna göra sina övningar de dagar de kanske har ont om tid eller bara saknar inspiration att göra ett 45 minuters program. Då har man ändå “gjort” någonting vokalt och kan så att säga bocka av sin dagliga röstvård. En sångares vardag är ju inte alltid ett konstnärligt klimax; framför allt övandet kan (ofta) vara både slitigt, frustrerande och enformigt. Men jobbet ska göras och ju fortare man kan hjälpa en elev till den nödvändiga regelbundenheten ju bättre. Att öva ska helst vara lika självklart som att borsta tänderna.

Jag passade på att skicka kortprogrammet även till de elever som har liveundervisning eftersom jag tänkte att de också kanske saknar ork och tid ibland. Att döma av visningsstatistiken är det många som använt sig av programmet flera gånger om, vilket verkligen gläder mig. Men jag hoppas ju så klart att man allt som oftast hittar både lugnet, tiden och inspirationen att verkligen grotta ner sig i musiken; i allt från de tekniska till de konstnärliga aspekterna. Det ena utesluter ju inte det andra.