Ring ut det gångna året…

…och låt oss aldrig mer prata om det, skulle jag nästan vilja tillägga. Det har ältats så mycket om “skitåret 2020” och jag är hjärtligt trött på mina egna försök att fatta katastrofen i ord. Jag skulle så gärna skriva en positiv, upplyftande och peppande text; full av kreativ lust och framtidstro. Tyvärr saknas energin just nu. Insikten kom plötsligt: orken är slut.

Jag fick nyligen en oväntad möjlighet att låna en stor lokal på Trettondagsafton och tog tillfället i akt att erbjuda ett antal elever som inte har fasta tider hos mig lektioner under så “Corona-säkra” omständigheter som bara möjligt. Tiderna bokades till min glädje upp på nolltid. Nyss fick jag dock ett återbud från en elev, som allra ödmjukast frågade om jag kunde skicka ut en förfrågan om någon skulle vilja överta lektionen; något som i vanliga fall är gjort i en handvändning. Men icke så denna gång. Blotta tanken på att börja rodda i schemat, fråga elever om de skulle kunna byta tid etc. föreföll fullständigt övermäktig. Jag svarade kort att det är okej, vi låter det bli en lucka i schemat.

Insikten kom plötsligt: orken är slut.

Visst blir även jag lite sliten ibland, men det här var nytt. Just nu orkar jag inte oroa mig mer. Inte för finanser. Inte för uteblivna konserter. Inte för säkerheten kring undervisningen. Inte för resorna dit och hem. Och då hör jag ändå till de s.k. “lyckligt lottade”, dvs. de konstnärer som inte gått under ännu. Men just idag tillåter jag mig lite självömkan. Helst av allt skulle jag, stick i stäv med min egen bloggpost, vilja gå i ide en stund. Bara några veckor för att ladda batterierna…

Taggig sångpedagog i välbehövlig vintersömn.

God jul!

Jag har det stora privilegiet att ha en outsägligt trofast elevstam. Ni har den gångna terminen stått ut med alla tvära kast, schemaändringar, inställda och flyttade lektioner, digitala sångpass, plexiglas och tejpgränser på golvet. Kära, inspirerande och utmanande elever: ni är ovärderliga!

Vill ni göra mig sällskap under Midnattsmässan i Boo kyrka kl.23 så är ni hjärtligt välkomna!

Jag önskar er alla av hela mitt hjärta en fridsam och ljus jul, oavsett hur ni tillbringar den. Vill ni göra mig sällskap under Midnattsmässan i Boo kyrka kl.23 så är ni hjärtligt välkomna!

Da’n före da’n…

Det blir en jul som ingen annan.

Jag summerar så sakteliga detta märkliga år. Inga passionskonserter. Inget Juloratorium. Inga julkonserter. Inte ens julbön. Inga av de tillfällen jag och så många frilansmusiker med mig är vana vid att göra den här tiden på året. Konserter och gudstjänster många av oss bara tagit för givet. Nu vet vi bättre. Jag är oerhört tacksam över det fåtal tillfällen jag ändå fått möta en publik i år. Jag hann sjunga en Trettondagskonsert. Fick göra två sommarkonserter. Kunde genomföra en romanskonsert under hösten och hann till och med sjunga på Allhelgonaafton. Men så försvinnande lite i jämförelse med hur ett normalt år ser ut.

Nu kan det bara bli bättre, eller hur? Det MÅSTE bli bättre. Vintersolståndet har redan ägt rum…

Den vackra julkrubban i Boo kyrka i väntan.

Hej tomtegubbar…

Ibland när jag någon sällsynt gång inte kan somna ligger jag ofta och tänker på olika intervaller… Hur nördig kan man bli? Ganska nördig, men det är ju ingen nyhet! Det kan börja med att jag hör en melodi i huvudet; det kan verkligen vara allt mellan himmel och jord: introt till en tv-serie, en barnvisa, en operaaria. Allt. I natt var det, inte helt osökt, “Hej tomtegubbar”, den där sången som för många av oss främst är en snapsvisa. Jag började visualisera den: kvart ner, stor sekund upp, stor sekund ner…

Så ett av mina sista tips det här sångåret blir att öva en nubbevisa!

Innan jag visste ordet av insåg jag att den är en perfekt egaliseringsövning! Lite oortodoxt måhända, men helt perfekt att öva utjämning av rösten med; den rör sig mycket upp och ner, har ett relativt stort omfång och dessutom den genialiska textraden: “En liten tid vi leva här”, alltså både e, i och ä att använda om man vill sjunga endast på ordens vokaler för att öva en rund och fin munform utan att bli “bredkäftad”. Så ett av mina sista tips det här sångåret blir att öva en nubbevisa! Vad gör man inte för att behålla sina elevers uppmärksamhet? Skål!

Ett fönster mot framtiden

Snart blir det ljusare…

Det är verkligen inte lätt att hela tiden tänka positivt. Vissa dagar är helt enkelt trögare än andra. Jag kan bara åter rekommendera att sjunga en stund när det känns som tyngst. Jag är väldigt medveten om att det låter paradoxalt eftersom det sista man brukar känna för i trötta stunder är att “ta itu”; i synnerhet med något så aktivt som att öva.

Min första instinkt var att bara sätta mig på soffan med (ännu) en lussebulle…

Jag upplevde dock själv hur upplyftande det kan vara i förmiddags, efter att precis ha fått veta att helgens repetitioner ställts in. Det var årets sista av de ytterst få repetitioner som över huvudtaget gått att ha och jag hade verkligen sett fram emot att musicera med min ensemble. Min första instinkt vara att bara sätta mig på soffan med (ännu) en lussebulle. Då kom jag på att jag fått några intressanta barocksånger av en kollega, skrivna av en relativt okänd italiensk kompositör. De har blivit liggande i brist på tid men nu plockade jag fram dem och började öva in. Det var verkligen en lisa för själen! Men det behöver självklart inte vara någon obskyr sång du tar itu med; det är bara jag som är extremt nördig. Välj en klassisk låt (varför inte med jultema) och kör lite sångterapi i mörkret. Det hjälper!

Förinspelad jul

I förrgår var det julafton. Åtminstone för mig, en organist, en präst och en ljudtekniker. Vi tillbringade ett antal timmar i en vackert julsmyckad kyrka för att spela in den traditionella midnattsmässan. Tio dagar innan jul.

Prästen Alexandra och ljudteknikern Karolina förbereder sig.

Sedan millennieskiftet, dvs. direkt efter min sista examen, har jag jobbat på julafton. Ibland har det varit julbönen (då har familjen hängt med och sedan har vi åkt hem och firat jul efteråt) eller så har det varit midnattsmässan. Då har man klarat av både julmiddag och klapputdelning innan man sätter sig i bilen och kör iväg i beckmörkret. Jag har alltid älskat att sjunga just då; det är en så högtidlig, förväntansfull stämning i kyrkan. Man känner sig så priviligierad när man står uppe på orgelläktaren och kikar ner på församlingen. Jag har gjort det så många gånger att det blivit en lika självklar del av julfirandet som allt det andra.

Organist och allt-i-allo.

Därför är det med blandade känslor jag ser fram emot en julafton när jag för första gången inte behöver åka iväg, vare sig innan eller efter julmiddagen. Mässan är redan inspelad och kommer att sändas ut kl.23 när den skulle ha ägt rum om vi gjort den live. En vän sa något i stil med att “det måste kännas så skönt att för en gångs skull bara få vara hemma på julafton”. Jag vet faktiskt inte. Visst är jag glad över att vi har den här möjligheten att över huvud taget göra en midnattsmässa den här julen. Men en riktig ersättning är det inte. För det behövs mötet mellan människor på riktigt. Inte bara virtuellt.

Behövs ännu en tagning av Lukasevangeliet?

Vikten av att läsa noter, del 2

Förträfflig litteratur.

I förra inlägget på detta tema berättade jag om mina egna erfarenheter under studietiden. Som jag konstaterade skiljer sig kraven på hur väl man faktiskt bör kunna läsa noter för professionella musiker och amatörer. Men det är ändå så att man har en klar fördel av jobba på sin notläsningsförmåga oavsett vilken kategori man tillhör.

Låt oss jämföra med att lära sig bokstäver för att därigenom få tillgång till en värld av litteratur. Man startar knappast med “På spaning efter den tid som flytt”. Det är mer sannolikt att man stavar sig igenom “Totte badar”. Det är verkligen en förträfflig bok när man är fem-sex år, men kanske inte när man är 47… Exakt samma sak gäller notläsningen! Du kommer till en viss punkt när det inte räcker att kunna C-durskalan hjälpligt.

Det är mer sannolikt att man stavar sig igenom “Totte badar”.

Men kan man inte bara lära sig utantill, då? Jo visst, men det blir ju väldigt begränsat, eller hur? Jag har lärt mig åtskilliga konsertprogram utantill i mina dagar, men fråga mig hur mycket jag kommer ihåg en månad efter konserten! Tack och lov är det bara att plocka fram noterna ur biblioteket och friska upp minnet igen. För den som inte läser noter blir det till att lära sig varje låt utantill. Igen. Och inte bara det: du kan inte göra det självständigt eftersom du behöver någon som hjälper dig att studera in musiken igen. Eftersom du inte läser noter kan du inte bara sätta dig vid pianot och klinka igenom melodierna. Någon måste göra det åt dig. För att inte tala om hur mycket tid som går åt! Visst kan du lyssna dig till kunskaper genom att låta en sång gå på repeat men nackdelen med det är att det blir svårt att skapa sig en egen, personlig version av någon låt. Du lyssnar ju inte bara på låten utan på någon annans tolkning av låten. Låt säga att du vill lära dig “Santa tell me”: det är lättare sagt än gjort att bortse från alla utsmyckningar som en wail-drottning à la Mariah Carey gör under en låt. Det blir oftast att man efterapar snarare än lär sig en låt från grunden.

… varje minut man tillbringar med teorin är en bombsäker investering.

Så hur ska jag motivera mig att “plugga” noter, då? Det är ju så tråkigt… eller? Nej, det behöver det verkligen inte vara. Har man det minsta studieteknik är det inte tråkigt alls. Hör man inte till den kategorin kanske det tar emot lite, men då får man hitta motivationen i hur mycket underbar musik man så småningom kommer att kunna ta del av tack vare de nyförvärvade notläsningskunskaperna. Älskar man att sjunga och vill erövra ny repertoar är det inget snack om saken: varje minut man tillbringar med teorin är en bombsäker investering. Avkastningen är helt enkelt skyhög!

Glad Lucia!

Jag hade ynnesten att faktiskt ha ett uppdrag idag. På Lucia och tredje advent befann jag mig i Näsbyparks kyrka under några stämningsfulla timmar tillsammans med en präst, min organistkollega och ett varierande antal besökare som kom till kyrkan för att tända ett ljus eller bara sitta i kyrkan ett slag. Konceptet Öppen kyrka är oerhört värdefullt för många i dessa tider. Åttapersonersregeln gäller som förut, men fördelen är att man kan sitta ett tag och sedan upplåta sin plats till någon annan.

Roland och J.S. Bach. I bakgrunden fina eleven Anna, som ad hoc ställde upp och sjöng andrastämman på “Gläns över sjö och strand”.

Kultur och klass

“…med tanke på att aktiemarknaderna slagit alla rekord som finns i år, så finns ändå pengar någonstans.” Vad blir kvar av människors livsverk efter pandemin? Läs Jenny Nordbergs träffsäkra krönika i dagens SvD. Vill vi verkligen ha ett samhälle utan utövande konstnärer därför att ingen längre vågar ta de risker och göra de uppoffringar som yrkesvalet kräver? Vi är på väg dit. I rasande fart.

…där det nu har inpräntats i en hel generation att ambition och risk kan leda till katastrof. Att det hade varit bättre att stanna hemma och göra det som föräldrarna rekommenderade.”

Glad Lucia.

“Vi kopplar bort dressinen…”

Sångundervisning vintern 2020 känns på något vis som att vara med i “På spåret”…

Just nu är det viktigt och se på livet med humor i den mån det går. Har redan undervisat bakom min plastsköld i veckor men kan inte riktigt vänja mig! Ändå är jag så klart tacksam över att jag, just tack vare den, fortfarande har möjlighet att ta emot ett litet antal elever live. Plexiglaset i kombination med min Youtube-kanal, med vilken jag kommunicerar med resten av eleverna, är just nu mina trogna bundsförvanter!

Förr eller senare blir vi utsläppta ur dressinen, kan hålla lektioner där eleverna faktiskt är närvarande och slipper fejka jul en vecka i förväg…

Alldeles nyss fick jag besked om att Midnattsmässan som jag brukar sjunga på julafton varje år ska förinspelas för att kunna sedan sändas ut den 24:e december… Håhåjaja, det är bara att go-with-the-flow. Förr eller senare blir vi utsläppta ur dressinen, kan hålla lektioner där eleverna faktiskt är närvarande och slipper fejka jul en vecka i förväg… Håll ut!