Det blir inte alltid som man tänkt.

För bara en och en halv månad sedan skrev jag om vår kammarmusiksalong som var tänkt att bli den första i en konsertserie med månatliga konserter. Jag och maken har länge drömt om en lokal med lite mer plats än de undervisningsrum vi hittills förfogat över. Vi såg för oss inte bara kammarmusikkonserter, utan även en rad elevaktiviteter; workshops, elevsjungningar etc. En samlingssal och mötesplats för både professionella och amatörer. Visst var det en ekonomisk risk för två frilansare men det kändes som om det var nu eller aldrig. I september hade vi äntligen kontraktet i vår hand och äventyret kunde ta sin början. Trodde vi.

Under hösten har det i takt med restriktionerna blivit allt tuffare och för någon vecka sedan tvingades vi inse att det är slut innan det knappt hunnit börja. Inte nog med att det blev omöjligt att bjuda in en publik. Strax därefter försvann även möjligheten till några som helst elevaktiviteter med fler än en sångare i taget. Vår vision är inte realiserbar under brinnande pandemi och sällan har det slitna uttrycket “gilla läget” passat bättre… Snarare än att möta mina elever under spännande nya former i den nya, stora lokalen blir det till att återgå till videolektioner à la april och maj. För närvarande kan jag endast ta emot ett fåtal elever två gånger i veckan i min enda lokal. De lektionerna njuter jag å andra sidan av desto mera.

För någon vecka sedan tvingades vi inse att det är slut innan det knappt hunnit börja.

Jag läste just igenom ett inlägg från advent i fjol. Jag skriver obekymrat om hur staden är öde tidigt på morgonen så när som på alla svartklädda frilansmusiker som är på väg till sina otaliga uppdrag. Om man bara vetat… I år blir adventssjungningen hemmavid; med lite tur 3-stämmig och ackompanjerad av harmonium. Glaset är alltid halvfullt.

“I år blir adventssjungningen hemmavid; med lite tur 3-stämmig och ackompanjerad av harmonium.”

En liten solskenshistoria som avslutning. Jag hyr förutom ovan nämnda salong två mindre rum för undervisning. Det minsta av dem använder jag inte just nu då det är aningen för litet för att kunna Corona-säkra. Det var med tungt hjärta jag mejlade min hyresvärdinna för att säga upp det, eftersom jag är så förtjust i att arbeta där. Men vad händer? F., som själv är mamma till tre frilansande artister, skriver tillbaka att hon “självklart kommer att hålla rummet åt mig till dess det är möjligt att komma tillbaka och undervisa där.” Hyresfritt! Jag kan till och med låta e-piano, notställ och övriga pinaler stå kvar. Det här är alltså ingen klagosång utan mer ett konstaterande: det blir helt enkelt inte alltid som man tänkt.

Om vi givit upp drömmen om en multifunktionell sånglokal? Knappast! Den kommer att bli verklighet. Bara inte just nu…

Skål för tappra sångare!

Jag är så imponerad av alla elever som kämpar på! Antingen på plats (än så länge) eller hemifrån. Sedan någon vecka är undervisningen indelad i subgrupper; de som fortfarande har real life lektioner och de som övergått till att prenumerera på videolektioner. Den senare kategorin består av allt från seniorer och andra som tillhör riskgrupper till de som testat positivt för Corona.

Själv har jag ju visserligen haft sjukdomen och fått påvisat antikroppar men har enorm respekt för den och tar ingenting för givet. Således har jag monterat plexiglas vid pianot i den mindre av mina lokaler och vädrar så att de första minuterna av varje lektion genomförs i närmast arktisk kyla. Men hellre det, tänker jag… Både jag och eleverna spritar och spritar och vi är aldrig fler än två i lokalen. Otroligt vad som ändå är möjligt! Och för mig är alla dessa omsorgsfulla förberedelser och åtgärder hos bägge parter det ultimata beviset på vad vi är beredda att göra för att få fortsätta sjunga.

En av mina elever sa häromdagen att sånglektionen är det enda som över huvud taget står i hennes kalender just nu och att det därför är så oerhört värdefullt att kunna få fortsätta så länge det bara är möjligt. Resten av tiden arbetar hon hemifrån som frilans inom sitt yrkesområde och träffar ingen förutom sin familj. Jag misstänker att många av oss känner igen oss i den beskrivningen. Det är en märklig tid, men vi kommer att ta oss igenom den.

Till sist något som inte har något som helst att göra med sång eller kulturutövande, men som jag ändå vill dela: min make tenoren har som hobby att brygga öl och har med åren blivit enormt skicklig. Hans mörka öl håller europeisk toppstandard, och då ska ni komma ihåg att jag bott många år i BeNeLux… Vad hans senaste IPA heter ser ni nedan. Är det inte underbart?

En etikett att trösta sig med.

Salve regina…

Ibland måste man stanna upp ett slag och bara reflektera över vad som är viktigt för en.

Den gångna helgen har jag tillbringat med två kollegor (som synes nedan på behörigt avstånd) för att repetera. Högar med underbar fransk och tysk barock gicks igenom. Utan att veta när vi kommer att ha möjlighet att framföra musiken tog vi oss an uppgiften med stor glädje och inspiration.

Gambist och lutenist i koncentrerat samspel. Pure joy!

Ibland måste man stanna upp ett slag och bara reflektera över vad som är viktigt för en. I dessa på så många sätt oroliga tider är det avgörande för både kropp och knopp. Det har varit en tuff vecka av många skäl men efter den här injektionen av härligt musicerande i godan ro känner jag mig redo att ta mig an ännu en vecka… Salve regina!

Sluta gnäll, krögare!

Sångfröken är arg. Nej, inte arg: rosenrasande! Det får vara nog med gnäll från krogbranschen nu. Medan en stor del av landets kulturarbetare knappt kunnat utöva sina yrken över huvud taget har ni kunnat bedriva er verksamhet nästan som vanligt. Medan så många av mina kollegor suttit i timmar med obegripligt krångliga ansökningshandlingar för att få uppskov med momsinbetalningen eller andra “underlättande åtgärder”, har ni kunnat arbeta och tjäna pengar. I dagens SvD rasar en krögare över det enligt honom orimliga beslutet att förbjuda alkoholservering efter 22. Han menar att krögarna blir “utpekade som bovar”. Som om det vore en mänsklig rättighet att servera och beställa alkohol under dygnets alla timmar, oavsett om en pandemi rasar eller ej. Och framför allt som om krögarna vore ett exceptionellt utsatt skrå. Skrattretande!

Medan en stor del av landets kulturarbetare knappt kunnat utöva sina yrken över huvud taget har ni kunnat bedriva er verksamhet nästan som vanligt.

Jag vill även gärna rikta några ord till Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni, som i går kom med ett opportunistiskt utspel om att “det inte är ledarskap att vidta smittskyddsåtgärder som drabbar enskild bransch och sen inte presentera hur den ska ersättas…” Menar du verkligen allvar?! Medan kulturen gått på knäna i princip sedan pandemin startade har inte hörts så mycket som flasklock från dig och ditt parti! Nu plötsligt försöker du plocka billiga poänger på de “stackars krögarna” som inte får servera alkohol efter 22.

Medan kulturen gått på knäna i princip sedan pandemin startade har inte hörts så mycket som flasklock från dig och ditt parti!

Det är dags att inse att vi lever i en pandemi. Alla måste anpassa sig och göra uppoffringar. Extra samhällsfarliga är tydligen kulturarbetarna, men det är en annan bloggpost…

Gå inte i dvala!

Liten Anton i dvala.

Jag läste precis igenom mina inlägg i Corona-sångbloggen. Det var intressant att få en bild av hur det kändes då, mitt under “isoleringen” i skogen tillsammans med min man och son. På ett sätt var det mer som ett litet äventyr. Det var egentligen ganska mysigt, om än stundtals lite småtrist. Man hade ju ändå ett slags föreställning om att det snart skulle vara över…

Nu har det visat sig att det inte gått så fort som vi trodde och det nya är att vi inte mer har en klar föreställning om när pandemin kommer att vara över. Och är det någonting de allra flesta av oss tycker är jobbigt så är det att leva i ovisshet. Det är svårt att inte kunna göra upp konkreta planer; att inte veta när saker kommer att vara genomförbara.

Den ekonomiska aspekten av hur tufft det är för många konstnärer (och frilansare över lag) har jag redan skrivit om så det räcker. Nu intresserar jag mig för den konstnärliga aspekten. Hur man hindrar sig själv från att gå i dvala. Med andra ord: hur motiverar man sig själv att fortsätta jobba på? För egen del handlar om att utmana mig själv och sätta upp mål. Nu när en stor av undervisningen omöjliggjorts har jag mer tid till förfogande. Likt i våras har jag börjat titta på ny repertoar. Jag sätter samman potentiella konsertprogram och försöker att tänka i strikt konstnärliga termer. Inga tankar i stil med: “När kommer det att vara möjligt att framföra det här?” eller “Är det ens någon idé om man inte får ta in publik?” är tillåtna.

Jag har skrivit om struktur tidigare, t.ex. hur man kan kan föra Sångdagbok. Det är verkligen ett av mina bättre tips! Speciellt om man är amatörsångare med ett arbete vid sidan av. När kören och kanske till och med de enskilda lektionerna blir inställda kan det kännas näst intill oöverstigligt att motivera sig till egenövning. Har du då din egen lilla chore list och en övningsplan att hålla dig till blir det definitivt enklare. För mig som yrkesutövande sångare är det självklart lättare att fortsätta se till att hålla rösten i trim och planera för en (om än oviss) sånglig framtid. För dig som amatörsångare gäller dock detsamma: du vill ju hålla fast vid den nivå du uppnått och inte börja på ruta ett den dagen dina musikaliska aktiviteter startar upp igen.

Gå alltså inte i musikalisk vintersömn!

Gå alltså inte i musikalisk vintersömn! Håll sångfanan högt och försök peppa dig själv hur tungt det än är. Har du en eller ett par extra bra körkompisar? Utbyt små tips på hur ni håller igång; kanske till och med små filmklipp där ni gör en övning ni tycker är bra. Eller varför inte när ni sjunger igenom en sång ni just lärt er! Att inte känna sig isolerad i musiken är a och o. Därför bombarderar jag just nu flera kära kollegor med repertoarförslag och idéer om kommande gemensamma projekt… Trevlig sånghelg!