“Välsignade alla ni kära…”

Favoritkollegan: en samhällsbärare?

Idag hade jag privilegiet att få hålla konsert med levande publik. Enligt min organist en av de få konserter som över huvud taget hölls i Uppsala på Alla helgons dag. C:a 20 personer trotsade regnet och sökte sig till Eriksbergskyrkan för att tända ett ljus, lyssna på musik och tänka på nära och kära.

Jag njuter verkligen alltid när jag får sjunga; om det är högmässa, stor konsert med orkester eller kammarmusik spelar egentligen ingen större roll. Men idag kändes det extra speciellt. Det är så märkliga tider och det är lätt att känna sig överväldigad av allt det mörka. Att det samtidigt blivit kallt och ruggigt ute hjälper inte precis… Därför var det så trösterikt att få stå där och göra musik som jag älskar med en favoritkollega och dessutom dela den med andra.

Nu sitter jag i den nästan tomma Uppsalapendeln och småler åt funderingen över om jag borde sitta här alls. Jag är ju knappast “samhällsbärande”, som det så fint heter. Nej, förvisso inte, men musiken är det definitivt! Ett samhälle utan kultur är ett dött samhälle…

Vi tar faktiskt hand om varandra…

Man läser ju just nu ofta i tidningar om s.k. oansvarigt beteende bland folk i allmänhet. “Folk” håller inte tillräckligt med avstånd och festar tydligen runt i tätt packade lokaler som om det inte fanns någon morgondag… Vad vet jag, kanske stämmer det, men mitt intryck är verkligen ett helt annat. Dels tycker jag att “folk” håller föredömligt avstånd på tunnelbanan och jag såg senast igår hur en mamma med två barn väntade in nästa buss då hon såg att den första som kom var lite väl full. Jag vill verkligen tro att vi gör vårt bästa. Vi anstränger oss för att gå varandra ur vägen när vi möts på trottoaren eller i affärens ingångsdörrar; inte sällan med ett glatt leende i samförstånd. De allra flesta av oss försöker faktiskt ta hand om varandra.

Har det här nu blivit en Corona-blogg? Nej, inte alls, men faktum är att det är svårt att helt bortse ifrån att vi lever i en pandemi, oavsett vad vi sysslar med till vardags. Min pedagogvardag tuffar på med skillnaden att eleverna lydigt spritar innan de kliver in, har med sig egen penna och står på behörigt avstånd från mig. Man är oerhört omtänksam och så sent som för ett par timmar sedan hörde en elev av sig och undrade hur jag ställde mig till att hennes man kände sig lite snuvig– skulle jag föredra att hon inte kom? Det kallar jag ansvarsfull försiktighet och som sagt: jag tycker jag möter den överallt. Hela tiden. Det är trösterikt, eller hur?

Vi befinner oss alla i samma båt och gemensamt gör vi vårt yttersta för att hålla kurs och inte låta båten ta in vatten. Men sjömän har i alla tider sjungit sina sånger för att hålla humöret uppe och skutan i kurs. Vi för traditionen oförtrutet vidare…

Musikalisk salong: det självklara formatet i Corona-tider

“…man upplever att man “går på konsert” även om man lyssnar på distans och då blir det självklart att även då lösa biljett. “

Jacob Moscowicz repar.
Pianisten Pix repar innan konserten.

I tisdags var det premiär för de nya TisdagskonserternaSkeppar Karl’s Salong. Vårt allra första program var “Mozart möter Weber- en klassisk romans” med mig och pianisten Jacob “Pix” Moscowicz!

Sedan ett par månader hyr jag in mig i Skeppar Karl’s lokaler en gång per vecka för min undervisning och planen är att även försöka hålla en Corona-säker konsert per månad. Dvs. högst 20 besökare med minst en meter avstånd till närmaste stol. Den här kvällen var det 14 betalande gäster som satt utspridda i fåtöljer, soffor och på stolar. Samtidigt streamades konserten av duktiga Amanda Ames. Med små men effektiva medel skapade hon en intim ljus- och ljudbild så att även långväga vänner (många tyskar, såg jag i live-chatten) kunde vara med på distans.

Amazing Amanda Ames, värdinna och streaming wiz, back stage.

Många bidrog också med Swish för sin “digitala biljett”, vilket visar att synen på streamad konst börjar förändras: man upplever att man “går på konsert” även om man lyssnar på distans och då blir det självklart att även då lösa biljett. Det känns väldigt uppmuntrande!

Visst var det underbara nyheter att vi åter (åtminstone tills vidare) får samla en publik på upp till 300 personer så länge de sitter och nödvändigt avstånd kan hållas! Särskilt glädjande för alla Sveriges kyrkokörer och deras dirigenter som nu kan hålla mer normala julkonserter! MEN: vi får inte glömma att merparten av den publik som besöker klassiska konserter måste betecknas som seniorer och även om 70-plussarna nu teoretiskt får leva lite mer “normalt” så ska de ju fortfarande ta vara på sig och vara försiktiga, precis som vi alla. Är man över 70 och kanske har en krämpa eller två så har jag svårt att se att man genast kastar sig ut i Stockholms vimmel för att ta del av välbesökta kulturevenemang.

Min spaning är att våra sång- och musikintresserade seniorer i hög grad kommer att fortsätta vara försiktiga. En kvinna jag pratade med efter konsertens slut i tisdags sa att det var det första kulturevenemang hon och hennes man besökte sedan de i februari gick i självvald karantän. Hon sa att hon varit nervös över hur det skulle kännas; bara det att sitta i ett rum tillsammans med andra var ju en tröskel. Hon sa dock att hon känt sig helt trygg och avspänd och att hon var så tacksam över möjligheten att få höra musik i det lilla formatet. Jag tror det är något vi alla bör ha i bakhuvudet när vi nu jublar över att vi får ta in större publik igen.

Jag kommer i alla fall att fortsätta med kammarformatet de närmaste månaderna. Även för mig som utövare är det något fint och exklusivt att kunna utbyta några ord med de allra flesta som just hört mig sjunga. Kommunikationen blir så mycket mer personlig, både på scenen under konserten och i samtalet efteråt.

Ingen människa är en ö

Inläggen har varit lite svajiga på sistone ska erkännas! Även en i grunden positivt sinnad sångerska och pedagog präglas av de tider vi just nu lever i. Det har fått mig att reflektera över andra aspekter av undervisningssituationen än de rent sångtekniska. Inte för att jag inte redan förstått det, men det har blivit ännu tydligare hur viktigt det här med utbyte människor emellan är. Jag vet inte hur ofta en elev efter avslutad lektion förvånat utbrustit (någonting i stil med): “Gud, jag var sååå trött innan lektionen att jag inte trodde jag skulle orka sjunga över huvud taget. Och nu är jag så full av energi!” Det känns alltid underbart att höra för mig som sånglärare och det är med ett leende på läpparna jag stänger dörren efter eleven.

Men det är inte ett envägsfenomen. Det senaste halvåret har jag till fullo insett hur mycket energi jag också får av eleverna! Häromdagen, en av de första riktiga höstdagarna med regn, rusk och blåst, undrade jag när jag satt i bussen hur jag skulle orka hela dagen! Det kändes som om jag inte hade en enda vettig pedagogisk tanke på lager och tyckte redan synd om de elever som skulle få möta en så extremt oinspirerande pedagog… Så knackade den första eleven på dörren. Hon fyrade av ett stort leende medan hon virade av sig den tjocka halsduken och utbrast: “Åh, vad jag har sett fram emot detta! Hela veckan har varit så jobbig och nu ska det bli så HÄRLIGT att få sjunga!” Vem kan motstå något sådant? Inom loppet av några minuter var vi redan djupt engagerade i en Mozart-aria och all trötthet var som bortblåst. Det är magi. Jag vet inte vad man annars ska kalla det! Och det är något som bara kan ske i utbytet mellan människor. Det är ingenting vi kan skapa helt på egen hand.

Eftersom jag tillåter mig själv att vara lite spretig just nu så avslutar jag med en annan liten episod från en lektion häromdagen. Min kanske allra mest avancerade elev arbetade med ett Purcell-stycke och sjöng så fint att jag faktiskt glömde bort var jag var ett kort tag! Det var så vackert, så fulländat, att jag verkligen inte hade något mer att säga. Det kändes snarare som en ynnest att få sitta bakom pianot och ta del av musiken och så att säga “vara med”. Det är i de här situationerna jag alltid undrar vad vissa kollegor menar när de säger att de “hellre gör musik än undervisar”. (Jag har verkligen en kollega som uttryckte sig ordagrant så!) För mig är det i högsta grad att “göra musik” att utforma ett stycke i samspel med en elev. Visst har inte alla den nivå som ovan nämnda elev, men det är i grunden inte det avgörande. Även med en komplett nybörjare kan känslan infinna sig. Det handlar om entusiasmen över att lära sig; att behärska något nytt och att utstråla glädjen över detta. Det smittar av sig. Slutsatsen jag drar är att vi verkligen behöver varandra just nu. Det är viktigt att inte låta sig dras ner; att inte stanna under “den våta filten” om man har en dålig dag. Vi kommer att komma ut på andra sidan men i mellantiden måste vi hålla varandra uppe och ge varandra energi.

Och återigen: i tider som dessa behövs kulturen mer än någonsin och kulturen behöver sin publik. Ett samhälle utan sång, musik, dans, teater och bildkonst är ett samhälle utan själ. Över hela landet kämpar högutbildade frilansare inom alla konstformer för sin ekonomiska överlevnad. Stöd utövande konstnärer och boka din biljett redan idag! Det spelar ingen roll till vad.

Att kämpa på…

Vilken annorlunda höst detta är! Vissa dagar känner jag mig full av entreprenörsanda, redo att tänka ut nya, smarta sätt att ändå nå ut med sången. Jag mejlar med kollegor, diskuterar möjliga program, bokar små, små scener och känner mig full av tillförsikt. Andra dagar känns den våta filten ogenomtränglig… Om vi inte ens kan trumma ihop 20 personer till ett event, hur ska vi då överleva, liksom? Men åt sådana tankar får man absolut inte hänfalla! Visst är det fantastiskt att få möta en stor publik, men även en kammarmusiksalong med 16 åhörare är en konsert och den intima atmosfären oerhört värdefull då den ger möjlighet att jobba med små medel. Alltså kämpar vi oförtrutet vidare och envisas med att få möta publiken, även om den är liten. (Och jag förstår ju att folk är rädda! Det går ju inte att lova att en konsertlokal är 100% Corona-säker, hur mycket man än preppar. Någon kan ändå gå dit utan att veta att hen är smittad och så är det igång. Det finns ingen heltäckande försäkring.)

Så det är bara att kämpa på. Som jag skrev så mycket om när jag försökte peppa eleverna under våren så är det livsviktigt med rutiner! Även jag behöver planera in mina övningspass och inte tillåta mig själv att göra avsteg, även om det vissa dagar är svårt med motivationen. Som vi konstaterat tidigare sker ju allt möjligt i kroppen när vi sjunger och de där endorfinerna vill man ju åt…

Hur ska en stackars sångelev orka?

Länge levde vi i illusionen om att det ännu var sommar; september var så ovanligt mild och solig. Smittotal i avklingande. Kurvor som samstämmigt pekade åt rätt håll. Ett slags försiktig optimism låg i luften. Nu börjar verkligheten långsamt komma ikapp oss. Medan temperaturen stadigt klättrar neråt har de berömda Kurvorna börjat gå i motsatt riktning…

Vad har detta med sången att göra? Jo, det är i regel detsamma varje år: en viss hösttrötthet står att märka hos de flesta elever en bit in på terminen. Återhämtningen från semestern är förbrukad och man har inte riktigt samma energi. Inte sällan kommer en elev inhasande i sångstudion, fullständigt slut efter en jobbig arbetsdag. Men efter några minuters uppsjungning är det som om man satt in ett extra batteri. Sång kräver 100% koncentration och det finns absolut inte plats för en enda annan tanke. Det är något meditativt över det och det kan vara otroligt välgörande när man är utpumpad. Att för en stund få slippa ifrån alla tankar och måsten som svirrar runt i huvudet är en stor befrielse. Visst är det arbete, men det är en annan sorts arbete. Ett arbete som återställer energinivån.

Det jag upplever under många av lektionerna sedan någon vecka tillbaka, är att det inte bara den vanliga hösttröttheten som kickat in. Den känner jag igen, för det är samma sak varje år. Det här är mer. Det är som en våt filt av kollektiv oro har lagts över oss. Jag märker en tydlig skillnad. Det är svårt att sätta fingret på det, men det känns på lektionerna. Missförstå mig inte: det är inte enbart en dålig skillnad. Ur sångsynpunkt är den fantastisk, eftersom mina redan så dedikerade elever verkar njuta ännu mer av sin sång och vissa som inte riktigt haft en övningsrutin tidigare har blivit riktiga arbetsmyror! Jag kan bara tolka det som att sången har blivit viktigare än någonsin. För många amatörsångare är sånglektionen den där lilla guldkanten på tillvaron; för vissa kanske den enda timmen i veckan då de får lov att koncentrera sig enbart på sig själva. Otaliga gånger har jag läst och hört i medier saker i still med att “det kommer alltid att finnas ett före och ett efter Coronan”. Jag intresserar mig för den konstnärliga aspekten av det.

Om professionella musiker har det redan skrivits ganska mycket, men jag undrar hur det går för alla amatörmusiker och sångare. Det är ju illa nog att under decimerade former försöka sjunga i kör eller ensemble utan att ens veta om det kan bli någon Allhelgonakonsert eller Julsjungning. Är man i riskgrupp kan man ju inte ens ta sig till sin enskilda sånglektion. Vad händer med en sångare som inte får sjunga? Där tror jag inte det är någon större skillnad på om man proffs eller amatör. Utom att det möjligen är ännu värre för amatören eftersom hen kanske bara har ett eller ett par tillfällen i veckan att verkligen få utlopp för sin musikalitet. Mer räcker inte tiden till. En tillfälligt arbetslös musiker kan åtminstone öva några timmar och på så sätt ändå leva i musiken ett tag.

Jag ser vid genomläsning att det blev ett högst fragmentariskt inlägg. En ganska korrekt återspegling av hur det ser ut i huvudet på Sångfröken för närvarande… Forza e coraggio, alla fantastiska amatörsångare!