Ett år till mig själv

Den som följt bloggen den senaste tiden kanske har anat mellan raderna att något är i görningen. Corona-våren 2020 har för mig, precis som för många andra, inneburit en möjlighet (om än påtvingad sådan) till reflektion. Jag lämnade inte vår ö på en och en halv månad; träffade inga andra än min man och son (och grannarna på avstånd) och mådde… egentligen ganska bra! Jag hade framför allt TID. Något jag annars alltid upplever att det är brist på. Jag hann sitta och bara tänka, gå långa skogspromenader och fortsätta fundera.

Under de sex veckor då jag endast undervisade digitalt (se Coronasångbloggen) kom jag igång med att öva själv, både regelbundet och mycket, för första gången på flera år. Jag började skriva på en föreställning. Lärde mig saker utantill. Kort och gott: hade åter tid för mig själv som utövande sångerska, något jag insåg att jag faktiskt saknat en hel del men bara inte haft tid till. De sista åren har det mest blivit riktad och tidsbegränsad “intensivövning” inför ett speciellt projekt. Så fort konserten var över upphörde övandet. Långsamt utkristalliserade sig dock en plan…

2021 blir ett sabbatsår för mig som sångpedagog. Det har nog inte undgått någon att jag brinner för att undervisa men vill man vara en bra, engagerad pedagog som verkligen finns där för eleverna är det många, många timmar per vecka av förberedelser utöver själva lektionstiden. Man ska leta repertoar, analysera hållna lektioner, förbereda kommande lektioner, kommunicera med eleverna. Det blir sällan tid till korta pass av egenövning. “Sabbatsår” är egentligen inte en riktig beskrivning, eftersom det antyder att man är ledig. Jag har tvärtom tänkt skala ner på pedagogtiden för att kunna genomföra mina egna musikaliska projekt och förhoppningsvis få möjlighet till nya, roliga samarbeten. Fortsättning följer. Idéerna poppar just nu upp som svampar ur jorden och jag måste sålla lite!

Men jag tänker så här: en sångares livslängd som utövande är ju tyvärr begränsad, medan man som pedagog ju i princip kan fortsätta att arbeta så länge man orkar och vill. Jag behöver inte själv sjunga vackert längre för att lära en begåvad elev att sjunga. Just nu funderar jag på hur jag kan göra för att mina underbara elever inte ska känna sig lämnade vind för våg nästa år… Det är naturligtvis baksidan av detta nya, spännande äventyr. Jag har inget färdigt svar ännu men hoppas kanske få inspiration av Corona-våren 2020: det visade sig ju faktiskt vara möjligt att hålla sången igång trots att jag inte kunde möta mina elever IRL.

Som jag skrev i mitt förra inlägg måste man våga ta risker ibland. Annars stagnerar man. Det blir säkerligen fler inlägg på temat eftersom detta är en process…