Posted on

Att våga ta risker

I dessa ovissa tider är det lätt att stagnera, har jag märkt. Man är obenägen att ta risker eftersom allting är så osäkert. Framtiden är oviss. Hur länge kommer vi att ha den här situationen i samhället? Hur länge kommer kulturen att sättas på undantag? Hur många av alla tappra kulturarbetare kommer, trots idogt kämpande, inte att kunna resa sig igen när vi äntligen kan återgå till en mer normal vardag…? Ingen vet.

Själv är jag ju bland de lyckligt lottade som haft möjlighet att i stort sett fortsätta arbeta genom pandemin. Mycket beroende på att jag inte är 25 längre och har hunnit skaffa mig ett brett musikaliskt skyddsnät. Men även jag hamnar i tvivel. Oroar mig för hur det ska gå och vilka vägar jag ska välja.

Just för att jag inte vill sitta och oroa mig har jag försökt tänka kreativt. OM vi nu tvingas leva i den här situationen länge; dvs. att vi inte tillåts möta vår publik mer än i mycket begränsad skala, så måste vi hitta vägar att ändå nå ut. En nyckel tror jag är att skapa bra förutsättningar för att ge konserter i mindre skala; med andra ord hitta små sceniska rum som rymmer färre. Dels för att det håller sig inom det tillåtna publikantalet, men framför allt för att publiken (förhoppningsvis!) vågar sig dit!

Sagt och gjort: jag har mot bättre vetande hyrt in mig i en lokal centralt i Stockholm, där jag disponerar ett större rum med flygel och plats för 30(max) åhörare. Självklart ska jag främst undervisa där men jag ser även andra möjligheter: jag hoppas av och till att kunna bjuda in till Musikalisk Salong! En underbar möjlighet för både mig och tenormaken att hålla kreativiteten igång och få prova ut program inför en liten publik. Eleverna kan även, om de har lite drive, ordna workshops och elevaftnar om de vill. Det är egentligen en galen timing att ta ekonomiska risker som denna just nu men just därför gör jag det.

Kulturen ska överleva och det står smärtsamt klart att det inte är politikerna som kommer att rädda den! Jag vill sjunga inför publik. Jag har faktiskt saker att berätta och musik att dela. Därför gör jag detta just nu.

Posted on

Den underbara Trappan!

Ni som följt bloggen vet att att jag regelbundet kommer tillbaka till begreppet “Trappan”. Igår hade jag en underbar lektion med en av de elever jag undervisat allra längst! Det var en sån där aha-upplevelse som man bara upplever sällan men som är så härlig… Det var elevens första lektion efter sommaren. Hon har under åren varit en flitig sångerska; sjungit regelbundet i flera körer och mindre ensembler, deltagit på otaliga workshops och grupplektioner och framför allt övat disciplinerat och tålmodigt. Även i de perioder när det kanske inte gått så bra. Det sistnämnda är naturligtvis en stor del av nyckeln till att det stadigt gått framåt. Hon har helt enkelt aldrig givit upp! Varit frustrerad, visst, men aldrig (vågar jag påstå) övervägt att sluta och hela tiden varit intresserad av att hitta nya vägar och strategier för att hitta nästa steg.

Under sommaren hade hon, Coronarestriktioner till trots, hittat både körsångsmöjligheter och en amatöropera-workshop för att få sjunga även under de annars “sångfria” semestermånaderna. Hon var alltså inte ett dugg ringrostig när hon kom tillbaka, vilket annars är det vanliga. (De allra flesta elever kommer tillbaka efter ledigheten utan att ha sjungit på många, många veckor.) Men inte bara det: hon hade, helt på egen hand, tagit ett gigantiskt kliv i Trappan! Diktionen satt konsekvent långt fram, legatot funkade bättre än någonsin och (efter lite “gnäll” från Fröken) registerskarvarna var i princip utsuddade!

Ett under? Nja, inte helt. När man studerat sång under flera år och varit någorlunda konsekvent och flitig så får man naturligtvis, precis som en professionell sångare, en massa rutin. Man känner sin röst, man vet vad ens egna styrkor och svagheter är och man har en gedigen verktygslåda för att ta itu med det mesta vad gäller sången. Jag brukar ofta poängtera att en normallång professionell sångutbildning är minst 7-8 år och då talar vi bara om den tid man tillbringar på skolor. Därefter följer ofta år av learning-by-doing och de flesta sångare känner sig nog aldrig helt fullärda. De har oftast en pedagog eller en coach som de tenderar att återkomma till under hela karriären. Bara för att få en check-up; en påminnelse om de viktiga sakerna. Själv kan jag inte föreställa mig mitt sångarliv utan input från Svein eller Jill… Eller från alla duktiga kollegor som bidrar med inspiration när jag har förmånen att få jobba med dem. Man lär så länge man sjunger!

Posted on

Live is life!

I förrgår hade jag ynnesten att få möta en livs levande publik igen. Det var magiskt! Även om kyrkan bara tog in tillåtna 50 personer och lokalen säkerligen skulle kunna ta det tiodubbla kändes det inte tomt. Det var som om vi alla, musiker som åhörare, var medvetna om att vi verkligen måste ta vara på den här stunden. Jag tror aldrig jag har upplevt en konsert där INGEN hostat under en hel timme- helt otroligt! Och sällan har jag som denna kväll upplevt en sådan koncentration hos publiken; när min parhäst Lars-Erik avslutat sitt lutsolo hade man kunnat höra en knappnål falla… Det är som det gamla ordspråket (översatt): “Man vet inte vad man har förrän man förlorat det.” Medvetenheten om att det numera är något speciellt varje gång vi får träffas på ett organiserat sätt i det offentliga rummet gör att vi tar vara på tillfället på ett nytt sätt, upplever jag.

Det samma gäller undervisningen. För varje elev som kommer tillbaka för att ha sin första lektion för terminen får jag en liten glädjekick! Dels för att det naturligtvis är trevligt att se dem igen, men kanske framför allt för att jag inte vet om det kommer att kunna rulla på som vanligt fram till jul. Jag tror och hoppas det, men vem vet? Om jag nu skulle jag bli tvungen att stänga ner och börja spela in övningsvideor igen så vill jag verkligen veta att jag har njutit av varenda lektion som jag givit i verkliga livet. Live is life, som de gamla pudelrockarna Opus sjöng!

Posted on

Inspirerande workshop!

Den gångna helgen hade jag förmånen att som inbjuden lärare få leda en liten workshop initierad av ett antal elever. Ett par av dem hade jag aldrig förut träffat. De hade ordnat en underbar stor och ljus lokal i ett kulturcentrum i Vasastan och engagerat en fantastisk ackompanjatör. Jag behövde så att säga bara segla in och wave my wand. Otroligt lyxigt.

Att jag inte kände alla från början var bara en fördel. Första gången man hör en röst är man så extremt på alerten för att inte missa något. Det smittar av sig när man sedan undervisar elever som redan gått hos en ett tag. Repertoaren var skiftande men eftersom jag har rykte om mig att vara tidig-musik-nörd så hade alla lydigt med sig åtminstone något stycke från en tidigare epok.

Jag skrev ju i mitt förra inlägg att jag kände mig som en otåligt sågspånsskrapande cirkushäst. Nu, mina damer och herrar, är hästen utsläppt på grönbete och hon njuter så enormt! Imorgon bär det av ut till Täby och en (visserligen enbart streamad) sommarkonsert. Redan dagen efter får jag lov att spela in sånger jag älskar tillsammans med en otrolig pianist. Kommande vecka väntar ytterligare en konsert samt ett kärt återseende med mina fasta elever som då har sina första lektioner efter sommarlovet. Mot bakgrund av det gångna halvårets utmaningar känns det som en ynnest att långsamt närma sig något som liknar normalitet…

Jag är dock en smula pragmatiskt lagd och även om det inte går att förbereda sig helt för en möjlig “andra våg” så finns den vedervärdiga risken för detta ändå i bakhuvudet. I mitten av mars skrev jag ett slags upprop till stöd för frilansande musiker. Många kommenterade och delade inlägget och det är jag enormt tacksam för. Jag vill precisera att jag inte skrev till förmån för mig själv. Jag är “gammal i gamet” och har flera ben att stå på. Jag och min man har (hittills) klarat oss jämförelsevis bra trots att ingen av oss är fast anställd. De största förlorarna är våra unga kollegor, kanske båda frilansande; om möjligt även med små barn. Är man ung och inte har hunnit bygga upp ett kontaktnät av arbetsgivare och elever är det tungt. Många har det verkligen, verkligen tufft. Jag vill därför avsluta detta något spretiga inlägg med en uppmaning: om ni tycker kulturen är viktig, och sången och musiken i synnerhet, så försök att stödja den fria konsten på alla sätt ni kommer på. Gå på konserter och föreställningar. Är ni inte i riskgrupp är det verkligen säkert just nu. Ingen släpper in fler än 50 besökare och är det fråga om kyrkokonserter är det lätt som en plätt att få en helt egen bänkrad. Jag hoppas så klart vi ses på mina konserter, men jag hoppas kanske ännu mer att mina yngre kollegor får se era glada ansikten när de äntrar scenen framöver!