Coronasångbloggen?! Vad ska det betyda? Nej, jag har inte fått hybris och snabbomskolat mig till epidemiolog. Så här ligger det till: den kommande månaden har jag en deal med mina elever. Jag har lovat komma med inlägg så ofta som möjligt som en del i att digitalisera undervisningen under den period som vi inte kan ses live. För dig som inte är elev hos mig (jag har till min glädje förstått att många givit tips om bloggen till t.ex. körkompisar) kan det kanske därför verka som om den i viss mån ändrat karaktär; från att varje inlägg haft ett tydligt tema rubriken.
Häromdagen hamnade jag i ett deppigt vakuum då jag insåg att det inte längre kändes bra att kuska fram och tillbaka med Värmdöbussen nästan varje dag. Varje resa hade börjat kännas som att röra sig över ett minfält. Stel som en pinne satt jag med mina plasthandskar och försökte bläddra i min bok samtidigt som jag inte tog in ett enda ord av texten eftersom jag var upptagen av att stirra misstänksamt på mina medpassagerare. Ve den som så mycket som harklade sig!
Alltså tog jag häromdagen beslutet att ställa in ordinarie undervisning under hela april. Visst kommer jag att sakna mina elever; jag älskar ju att undervisa! Men det går inte att förneka att den plötsliga friheten, att jag kan planera min dag precis som jag själv vill, öppnar för nya möjligheter. Jag har börjat planera för kommande workshops och konserter, börjat översätta texter, funderat på olika teman och koncept för framträdanden mm. Men mest av allt har jag plötsligt fått en massa tid att sjunga! Det gör jag visserligen annars med men inte alltid så mycket som jag skulle vilja. Alltså gick jag ut i övningshuset och började sjunga upp. Och det var magiskt. Inom 10 minuter hade deppigheten släppt. Jag koncentrerade mig på tonerna, tvingade mig att enbart fokusera på flödet i fraserna. Och självklart är jag väl medveten om att det är en gammal sanning, men den tål att upprepas: musik är medicin för själen. Och där är vi sångare lyckligt lottade: vi har alltid vårt instrument med oss och vi känner det rent fysiskt på ett överlägset sätt i jämförelse med alla övriga instrument. (Förlåt mig, alla underbara instrumentalister där ute.) Det kan vara svårt att övervinna sig själv när man känner sig nere. Nu var ju mitt eget fall en ren bagatell, men det finns ju verkliga, reella skäl att vara deppig, och då är det nästintill omöjligt att föreställa sig att man ska kunna få fram en ton. Då säger jag: det går. Jag lovar. Och framför allt lönar det sig! Kanske det inte löser dina problem eller trollar bort orsaken till att du är ledsen eller orolig. Men det lättar och det sätter dig i kontakt med din kropp, vilket får oss att må så mycket bättre. Därför har jag bestämt mig för att det är det jag ska fokusera på under den kommande månaden: att sjunga massor och njuta av att få känna mig så som sången får mig att känna!