“Men det gick ju så bra hemma…”

Jag vet inte hur ofta jag får höra ovanstående när jag undervisar! Eleven som frustrerat utbrister att hon faktiskt klarade att ta den där höjdtonen eller höll den där frasen eller intonerade helt prickfritt så sent som i förmiddags. Och nu när vi befinner oss på sånglektionen så fungerar det inte alls… eller?

Faktum är att jag är övertygad om, hur mycket jag än respekterar att det kanske känns som om det går mycket bättre, att det i nio fall av tio inte är någon som helst skillnad. Däremot är det stor skillnad på att stå ensam i mjukisbyxor hemma i vardagsrummet och att stå framför en lärare som uppmärksamt följer varenda ton man tar från sin plats bakom pianot. Man blir oerhört mycket mer självkritisk när man är medveten om att någon annan hör på. Små misstag eller skönhetsfläckar som man låtit passera hemma får plötsligt sökljuset på sig. Hur komfortabel man än är med sin pedagog drabbas man av nervositet. Det blir tydligare vad som ännu inte fungerar optimalt. Det är ju därför man går till en sånglärare! Annars vore det ju inte meningsfullt.

Jag skulle verkligen vilja ge alla elever ett enkelt litet råd, och det är att gilla läget! Försök koppla bort tankarna på hur mycket bättre det gick innan (vilket troligen inte ens stämmer) och var i nuet. Acceptera din form som den är i detta nu och gör ditt bästa för att tillgodogöra dig lektionen och din lärares instruktioner. Din pedagog kan inte hjälpa dig i perfektum, så att säga. Vi kan bara förhålla oss till det vi har framför oss här och nu. Som sångare måste vi dessutom lära oss att inte “vippas av pinn” så fort någon lyssnar. Vi måste lära oss att göra exakt samma sak oavsett om det är 0 eller 150 i publiken. Det är där tekniken kommer in. Ju mer solid sångteknik, desto tryggare utövare. Att kunna luta sig mot välkända redskap är det mest värdefulla du kan lära dig.

Så tillåt dig inte att hamna i den lätt självömkande “jag-kan-mycket-bättre-bara-inte-här”-loopen. Var glad och nöjd med att du hade känslan av att det gick bra under förmiddagens övningspass, men rikta sedan blicken framåt. Oavsett vilken teknisk nivå du befinner dig på, oavsett vilken vokal målbild du har, så är det inte sannolikt att du kommer att sjunga särskilt många konserter hemma i ditt eget vardagsrum…

Tankar om intonation

Vad är det absolut viktigaste för en sångare? Många skulle säkert svara “en vacker röst” och då troligen syfta på en tilltalande klangfärg. Andra skulle kanske mena att det är att vara uttrycksfull. Båda dessa saker är självklart av stor vikt. Likaväl blir de helt meningslösa om man inte samtidigt sjunger rent. Att intonera väl är till stor del något som hänger samman med vårt gehör. Vissa föds med större förutsättningar men det är något som till delvis går att öva upp. En sångare som ofta ligger lite lågt har inte nödvändigtvis ett dåligt gehör. Det hänger ofta ihop med muskulära faktorer. Kanske man pressar ner struphuvudet lite för långt och skapar en “förmörkad” klang. (Jag sjöng själv konstant med nedpressat struphuvud som ung sångerska. Dels för att min första pedagog sa åt mig att göra det och dels för att jag inbillade mig att det skulle göra min röst mer dramatisk. Ingen höjdare, kan jag meddela, och det kostade mig några månader av rehabilitering när jag sjungit ner rösten så pass mycket att jag förlorade all flexibilitet.) Det enda som händer med en sådan “fejkad” klang är att övertonerna tenderar att försvinna och därmed också “övre halvan” av rösten. Utan övertoner låter en ton som egentligen placerats on pitch stum och lätt låg.

Intonation har att göra med en mängd faktorer men jag skulle påstå att en jämn luftström, ett naturligt flöde, är det som betyder mest. Ofta upplever jag att elever “punktmarkerar” enskilda toner i strävan efter att sjunga rent. I själva verket är det mycket lättare att sjunga en fras fullkomligt rent om vi tänker i större enheter. Det är lättare att hålla styr på rösten om den får flöda genom en hel fras än om vi ständigt ger den små muskulära impulser. Däremot hjälper det enormt att vara proaktiv i tanken. Vet du om att en svår ton (mycket hög, låg eller kanske tonartsfrämmande) kommer längre fram i en fras så försök höra tonen i huvudet redan när du startar frasen. Då har du mycket större chans att träffa rätt. Gäller det höjdtoner så handlar det också om muskelminne. Du måste helt enkelt lära dig exakt hur mycket rum du behöver för en viss höjdton och förbereda den redan vid frasens början. Väntar du med att anpassa klangutrymmet tills du redan kommit fram till höjdtonen kommer vi att uppfatta det som kvalitetsskillnad i klangen eftersom du mixtrar medan du sjunger. Muskelminnet kan inte underskattas. Har du sjungit, låt säga ett tvåstruket f, tillräckligt många gånger, kommer dina muskler att börja “känna igen” det utrymme som krävs för just den tonen. Dvs. hur mycket gomseglet behöver höjas och underkäken falla. Du får kanske inte plötsligt ett absolut gehör för tonen, men du kommer automatiskt att skapa rum nog.

Det finns så oerhört mycket att diskutera i det här ämnet. Vi kommer säkerligen att komma tillbaka till det…