Snön lyser vit på taken- endast musikern är vaken…

Igår morse tassade jag med tekoppen i högsta hugg, och på så lätta fötter jag kunde, ut till vår lilla övingsstuga. Jag ville försöka få liv i rösten och eftersom klockan var strax efter sex försökte jag undvika att väcka familjen på söndagsmorgonen. Ute var det beckmörkt och just där och då kändes det som om jag var den enda som var vaken på det här halvklotet…

Väl på bussen in till stan insåg jag att det inte var helt sant. Det Svarta Gardet hade redan börjat röra på sig och min snabbscannande blick räknade till i all fall tre andra passagerare som hamnade i kategorin “misstänkta”. Kollegan som kånkade sitt enorma kontrabasfodral till platsen avsedd för barnvagnar stod liksom utom varje rimligt tvivel! Det gjorde mig på så gott humör att föreställa mig hur alla stadens musiker redan rörde sig kors och tvärs över länet för att vara i tid till diverse musikevenemang på fjärde advent- vissa redan kl.11 till adventsgudstjänsten.

På Centralen steg jag sedan på ett tåg till Uppsala och där fick jag bl. a. sällskap av en fyrklöver unga kvinnor som av samtalet att döma var på väg till ett körframträdande någonstans. När jag först börjat lägga märke till det kändes det som om hela tåget var fullt av oss! En helt underbar tanke och jag log fortfarande när jag kom ut på Uppsala Centralstation och möttes av en snäll kollega som kommit för att skjutsa mig vidare till kyrkan.

Visst är det obekväma arbetstider ibland och visst kan det bli lite knöligt att pressa in en avspänd julmiddag mellan sjungingen klockan fem och Midnattsmässan på julafton! Men det är världens bästa jobb och jag känner mig så lyckligt lottad som får lov att sjunga. Med det vill jag önska alla fantastiska elever en riktigt god jul!

Till sist en liten uppmaning: skulle ni besöka en julotta på juldagens morgon så kan ni ju roa er med att ägna den tappre tenoren på orgelläktaren en extra ömsint tanke när han för kung och fosterland tar den högsta tonen i “O, helga natt”: han var troligen vaken klockan fyra för att värma upp…

Att få ihop sång och yrkesliv

Som jag nämnt tidigare är de flesta av mina elever även korister; många är med i flera körer och ensembler parallellt. Ibland blir det för mycket av det goda och det blir svårt att hinna med allt. Nästan samtliga har ju även ett krävande yrkes- eller studieliv som ska skötas.

En av mina läkarelever (det är verkligen en starkt representerad yrkeskår bland duktiga amatörmusiker!) kom nyligen till en lektion och bad tusen gånger om ursäkt för att hon inte alls övat på sin aria så mycket som planerat. Det hade varit “lite mycket” på sista tiden och hon hade inte lyckats få till de övningspass hon hade planerat. Det visade sig att “lite mycket” bl.a. innebar en komplicerad operation som behövde uppföljning samt kollegor som behövde tröst efter att ha blivit varslade i kölvattnet av den enorma omstrukturering som sjukvården i Stockholms län just nu genomgår… Jag kunde inte låta bli att bli att småle. Dels av beundran för den arbetskapacitet som min elev bevisligen har, men också för det allvar som hon tar sången på. Trots att det är uppenbart viktiga och pressande uppgifter hon måste utföra funderar hon ändå på hur hon ska försöka få in de övningsminuter hon planerat. Så viktig är sången i hennes liv!

Som yrkesmusiker kan jag absolut relatera till tidsbristen, även om den naturligtvis ser lite annorlunda ut hos oss. En motsvarande situation i min värld skulle kunna vara att ha en begravningssjungning på förmiddagen och därför inte hinna förbereda eftermiddagens lektioner så väl som man skulle önska, och väl på lektionen vara disträ därför att man har ett rep till en konsert direkt efter sista eleven…

Gemensamt för båda situationerna är att man måste prioritera. Jag skulle vilja påstå att det är något man blir bättre på med åren. I de perioder jag har många uppdrag vid sidan av undervisningen sätter jag alltid upp en prioriteringslista för att inte förlora mig i detaljer och fokusera på fel saker. Jag ställer mig själv frågor av typen: Vad är svårast rent tekniskt=behöver jag öva mycket på? Vad kan jag i princip göra utan förberedelse (har man t.ex. ett bröllop där man redan sjungit alla önskade sånger många gånger hamnar det längre ner på listan)? Under perioder som traditionellt är arbetstyngda för sångare (tiden fram till till jul och påsk) gör jag upp övningsplaner över ett antal veckor så att jag inte övar på absolut allt parallellt. (Har jag en sjungning första advent prioroterar jag den fram tills den är avverkad och ger mig först då i kast med repertoaren jag ska sjunga fjärde adventssöndagen.) Det låter som common sense men det är lätt att man blir fartblind och börjar öva allt i en enda röra. Det är tidsödande och ineffektivt.

I grunden uppmuntrar jag mina elever att göra något liknande som det jag just beskrev, men inom ramen för deras liv, där sången är superviktig men inte det enda de har att förhålla sig till eftersom de även har “civila karriärer”. För att återknyta till ovan nämnda läkarsopran så är min diagnos kort och gott att den gångna veckan helt enkelt inte lämnade något spelrum för övande och att det är helt okej! Visst ska man ha höga ambitioner och ta sången på allvar för att bli bättre, men för att lektionerna inte ska börja “jaga en” så måste man ibland gilla läget. Sången ska ju vara avspänning och en ventil i en annars stressig vardag. Blir den ytterligare ett stressmoment i en redan hektisk tillvaro så har den förlorat sin poäng!