Mer bekräftelse, tack!

Behovet av uppmuntran har ingen ålder. Det slog jag och eleven X fast idag! Hon hade haft en liten provsjungning för sin körledare och jag frågade hur det gått. Egentligen var det ingen provsjungning i traditionell mening. Snarare en liten informell session som ett sätt för körledaren att ta tempen på sina körsångare. Många körledare gör något liknande någon gång per år; träffar sina sångare en och en eller i små grupper för att testa omfång, gehör etc.

Min elevs lilla utvärdering gick helt okej, tyckte hon. Kanske inte tipp-topp men helt acceptabelt. Hon var lite nervös men körledaren var i stort sett positiv. Frid och fröjd alltså… Likaväl var det något som skavde för henne. Körledaren hade varit vänlig men inte precis översvallande. “Herregud, jag är drygt femtio år och behöver ändå så mycket bekräftelse!” sa hon självkritiskt. Som om bekräftelsebehovet var något som upphör att existera vid en viss ålder! Det finns ingenting så mänskligt som att behöva bekräftelse från vår omvärld. Speciellt från dem vi upplever som auktoriteter på olika områden. Det är nog någonting vi alla bör vara medvetna om.

När jag började undervisa för många år sedan insåg jag snabbt att sättet på vilket man  säger saker och tajmingen man har, kan vara helt avgörande för en elevs utveckling. Jag vågar påstå att nio av tio elever svarar bättre på positiv feedback än på negativt hackande. Att ständigt få sina svaga sidor påpekade kan snarare verka förstärkande och bli en självuppfyllande profetia. En av mina favoritsituationer som lärare är när jag håller grupplektioner. Det blir alltid en alldeles speciell dynamik och jag upphör inte att förvånas och glädjas över den enorma positivitet och goda stämning som uppstår mellan eleverna. Alla är så att säga “i samma båt” (nervösa inför att ställa sig upp inför sina kollegor och bli undervisad offentligt och den sårbarhet  det innebär). Det är fantastiskt att få uppleva hur eleverna stöttar varandra, ger positiv respons och hjälper varandra att utvecklas vidare. Man vinner på att vara generös, helt enkelt. Vi blir aldrig för gamla för bekräftelse!

Varför sjunger jag egentligen?

En kollega till mig berättade nyligen att en elev som han haft ett tag tilltagande hade börjat tvivla på sig och sin egen förmåga. Hon hade uppenbarligen gått och funderat en längre tid och inledde sin senaste lektion med att sätta ord på sitt självtvivel. Mycket kretsade kring tankar på hur pass lite hon övade och att hon hade så många intressen utöver musiken som “stal” tid. Hon avslutade med en fråga: “Hur bra kan jag egentligen bli på att sjunga?”

Det här är en fråga som jag tror de flesta pedagoger fått mer än en gång. Det är förståeligt att man som elev ställer den. Ändå är den helt omöjlig att svara på. Min kollega, en erfaren pedagog, svarade med att ge henne en hemläxa: först skulle hon skriva upp en 5-punktslista på vad det är hon tycker är roligt och härligt med att sjunga. Därefter skulle hon sätta upp ytterligare en 5-punktslista på orsaker till varför hon valt att inte bara sjunga själv eller gå med i en kör, utan ta sololektioner för en lärare. Slutligen skulle hon skriva ner en målbild med 5 saker hon hoppas uppnå med hjälp av undervisningen. Jag tycker det var supersmart! Hon skapade på detta sätt ett slags översikt som de tillsammans kunde gå igenom  och analysera. För det handlar till syvende och sist om dig och din ambition. Det finns lika många orsaker att ta lektioner som det finns elever. Medan någon kanske verkligen bara vill sjunga för sitt eget höga nöjes skull och aldrig skulle drömma om att sjunga solo offentligt, vill någon annan utvecklas tekniskt för att kanske få chansen att få ett solo i kören eller rent av sjunga en solokonsert med musicerande vänner. Vi möter som lärare hela spektret och det är det som är så spännande. Jag skulle aldrig någonsin säga till en elev att det “inte är någon idé” eftersom det ändå inte finns något utvecklingspotential. Det kan jag aldrig veta och det vore förmätet. Lika lite skulle jag “lova” en elev att vi kommer att uppnå ett visst resultat. Det kan jag inte heller veta. Det beror så mycket på varje enskild sångare hur mycket man är beredd och har möjlighet att lägga ner tid på sin sång. Vissa tar jättekliv fort medan andra tar myrsteg (se inlägget om “Trappan”) men alla gör någon form av framsteg. Det är dock upp till var och en att avgöra om det är nog eller ej. Det varken kan eller bör vara pedagogens uppgift.

Jack LiVigni om andning

Vad underbart! Jag blir så lycklig när någon kan förklara komplicerade saker på ett enkelt sätt. Ta er tid att lyssna och lär när den amerikanske tenoren Jack LiVigni pratar om förhållandet mellan andning och tonproduktion. Hans approach känns så tidsenlig och ett viktigt steg bort från föreställningen om att sång ska vara ett slags kraftprov där den som kan “hålla andan” längst vinner! En fras behöver inte till varje pris sjungas på en enda andning om det sker på bekostnad av tonen. Klangen måste alltid ha högst prioritet. Det är riktningen som är det väsentliga. Ta en kompositör som J.S. Bach, som skrev för sångare precis som om de vore blåsinstrument, dvs. kunde cirkelandas. I många av hans arior är förmågan att hämta luft när det passar på ett snabbt och effektivt sätt, utan att förlora riktningen på frasen, a och o. Personligen väljer jag alltid hellre att lägga in en extra andning om jag hyser minsta tvivel om att jag kommer att kunna slutföra frasen relativt avspänt. Det är helt enkelt inte värt att riskera att förstöra en vacker fras!