Self-digging

Jag har ett par elever som har den avundsvärda och ack, så viktiga egenskapen att de kan glädjas över sin egen röst. Men det kan väl alla? undrar ni kanske. Nej, det är ovanligare än ni anar! De flesta klarar på sin höjd att glädjas när de just tagit ett nytt kliv i Trappan och det faktiskt är uppenbart att de gör något bra. Några kanske kan njuta ett kort ögonblick när de just bemästrat ett svårt stycke för första gången. Men de allra flesta är oerhört stränga mot sig själva. Och då menar jag ALLTFÖR stränga. Att ständigt hacka på sig själv och aldrig tillåta sig att vila i processen är kontraproduktivt, det inser alla, men det är lättare sagt än gjort att sluta.

Det är inte bara att trycka på en knapp med texten “nu-ska-jag-vara-lite-snällare-mot-mig-själv” (jag önskar verkligen att den fanns) men det finns knep för att lära sig ge sig själv lite mer svängrum. För att återkoppla till det där fåtalet elever jag nämnde i början så är det de gör ganska enkelt: de tillåter sig själv att känna glädje när de klarar ett litet moment; det kan vara en fras, en hög ton, ett svårt rytmiskt ställe, och de vilar länge nog i det momentet för att det ska hinna fungera som en boost. Felet de flesta gör är att kräva alltför mycket av sig själva. Istället för att fokusera på de små byggstenarna ser de endast helheten (som innehåller många delar som kanske inte fungerar ännu). Det är det klassiska “glaset-halvfullt-eller-halvtomt”. Självklart får man dåligt självförtroende om man kräver av sig själv att kunna sjunga ett stycke perfekt från början till slut! Varför inte starta med de bitar du faktiskt får till och fokusera på dem? Det är mycket mer konstruktivt och min övertygelse är att du i slutänden utvecklas mycket fortare om du har en i grunden positiv sånglig självbild i motsats till en evigt kritisk blick som bara fokuserar på de saker du inte kan.

Som pedagog utgår jag ifrån det jag upplever hjälpte mig mest när jag själv studerade. Nu utbildade jag mig till yrkesmusiker på högskolan men jag gör i grunden ingen skillnad på mig själv och amatörsångare i det hänseendet. Det absolut viktigaste för mig var alltid en positiv atmosfär. Det innebär inte att inte vara en kritisk eller krävande lärare, men det innebär att alltid fokusera på det positiva, det eleven faktiskt kan! Självklart ska man utmana sig själv och försöka lära sig nya saker men det kan man enligt mig göra parallellt med att man ser sina egna styrkor. Några exempel:

  • Välj inte repertoar som är för svår. Genom att sjunga sånger som svårighets- och omfångsmässigt passar din röst så väl som möjligt förstärker du de kvaliteter du redan har och skapar självförtroende att ge dig i kast med dem du ännu inte har.
  • Acceptera ditt stämfack. Självklart ska vi jobba på att utöka vårt omfång men det gör vi bäst i rena övningar. När vi lämnat uppsjungningen bakom oss och börjar med det stycke vi för tillfället jobbar med bör det vara väl anpassat för din röst, på den nivå där du är för tillfället befinner dig. Att ständigt välja stycken som är lite för höga eller svåra är att be om en ständig känsla av otillräcklighet. Då vet du ju från början att du inte har en chans att bli nöjd när du sjunger igenom sången!
  • Jämför dig inte hela tiden med andra. Varje sångare, proffs som amatör, har sin egen utvecklingskurva. Vissa utvecklas med stormsteg i början för att sedan plana ut, andra har en lång startsträcka för att sedan lyfta medan åter andra tar små men jämna steg hela tiden. Om du klarar att se dina egna kvaliteter blir det ointressant hur fort eller långsamt andra utvecklas.
  • Ha en realistisk målbild. I grunden är jag ett stort fan av ambition! Jag ser ingen anledning att inte ta sångutbildningen på allvar bara för att man inte tänkt bli yrkessångare och ingenting gör mig så glad som flitiga elever. MEN: samtidigt som du övar flitigt hemma mellan lektionerna, sjunger i ensemble eller kör på hög nivå och kanske till och med får små soli i dessa sammanhang, är det livsviktigt att inte glömma varför du sjunger! Det är ju förhoppningsvis för att du inte kan låta bli och för att musik och sång är livsviktigt för dig?
  • Var stolt över att du sjunger på den nivå du gör… trots att du kanske har en lång högskoleutbildning bakom dig, kanske en chefsposition eller ett mycket krävande jobb, flera barn hemma, en massa plikter som kräver din närvaro och ditt engagemang. Jag tror inte ni förstår hur mycket jag beundrar det mina elever får till trots allt ovanstående! Så ge dig själv en klapp på axeln och tillåt dig själv en liten stund med self-digging av och till. Det tjänar alla på.

Mer bekräftelse, tack!

Behovet av uppmuntran har ingen ålder. Det slog jag och eleven X fast idag! Hon hade haft en liten provsjungning för sin körledare och jag frågade hur det gått. Egentligen var det ingen provsjungning i traditionell mening. Snarare en liten informell session som ett sätt för körledaren att ta tempen på sina körsångare. Många körledare gör något liknande någon gång per år; träffar sina sångare en och en eller i små grupper för att testa omfång, gehör etc.

Min elevs lilla utvärdering gick helt okej, tyckte hon. Kanske inte tipp-topp men helt acceptabelt. Hon var lite nervös men körledaren var i stort sett positiv. Frid och fröjd alltså… Likaväl var det något som skavde för henne. Körledaren hade varit vänlig men inte precis översvallande. “Herregud, jag är drygt femtio år och behöver ändå så mycket bekräftelse!” sa hon självkritiskt. Som om bekräftelsebehovet var något som upphör att existera vid en viss ålder! Det finns ingenting så mänskligt som att behöva bekräftelse från vår omvärld. Speciellt från dem vi upplever som auktoriteter på olika områden. Det är nog någonting vi alla bör vara medvetna om.

När jag började undervisa för många år sedan insåg jag snabbt att sättet på vilket man  säger saker och tajmingen man har, kan vara helt avgörande för en elevs utveckling. Jag vågar påstå att nio av tio elever svarar bättre på positiv feedback än på negativt hackande. Att ständigt få sina svaga sidor påpekade kan snarare verka förstärkande och bli en självuppfyllande profetia. En av mina favoritsituationer som lärare är när jag håller grupplektioner. Det blir alltid en alldeles speciell dynamik och jag upphör inte att förvånas och glädjas över den enorma positivitet och goda stämning som uppstår mellan eleverna. Alla är så att säga “i samma båt” (nervösa inför att ställa sig upp inför sina kollegor och bli undervisad offentligt och den sårbarhet  det innebär). Det är fantastiskt att få uppleva hur eleverna stöttar varandra, ger positiv respons och hjälper varandra att utvecklas vidare. Man vinner på att vara generös, helt enkelt. Vi blir aldrig för gamla för bekräftelse!

Here’s looking at you, kid… or not?

Häromdagen kom en elev in genom dörren med bekymrat ansiktsuttryck. Som många av mina elever sjunger hon i ett flertal körer och ensembler. Hon berättade om gårdagens körrep; dirigenten hade varit på urdåligt humör och slängt ur sig ett antal beska kommentarer om körens prestationer. Framför allt, hade körledaren framhållit, hade det låtit illa om elevens stämgrupp och hon var övertygad om att han tittat extra strängt just på henne medan han uttalat detta…

Jag vill stanna vid det här en stund för det är en så typisk situation. Jag vet inte hur ofta jag tänkt på just detta: att vi alla, oavsett om vi är yrkessångare eller amatörer, alltid är övertygade om att folk vi står i underordnad ställning till (dirigenter, regissörer, managers) menar just oss så fort de klagar över något! Även om de säger “damstämmorna” eller “basarna” känner vi oss personligt träffade. Missförstå mig rätt: det är jätteviktigt att vara reflekterad och förhålla sig konstruktivt kritisk till sig själv och det man gör. Men: det är också viktigt att inte låta den inre, kritiska rösten ta överhanden så att man blir hämmad. När t ex en körledare ger en viss stämgrupp en instruktion eller tillrättavisning så är det i 95% av fallen just stämgruppen han menar, inte dig som individ. Problemet när 10 av 10 sopraner i en kör känner sig personligt träffade av en kommentar i stil med: “Sopraner, ni är för starka!” är att 10 av 10 sopraner kollektivt börjar spänna sig och sjunga med pipstämma, varpå hela stämman får en knappt hörbar, ansträngd klang :).

Men ska man då ignorera all kritik? Nej, självklart inte. Men kanske kan man tillåta sig själv att tänka tanken att man inte själv är enkom ansvarig för en körstämmas klang eller intonation. Mitt tips är att fundera över vad som just sagts och försöka att inte överreagera. Man får inte “bli rädd för chefen”. Få sångare sjunger bra under press och stress.

Jag håller ibland workshops och coachar ensembler av olika storlek. Jag kan försäkra att det verkligen är ytterst sällan som jag försöker nå en enskild sångare när jag kommer med generella bemärkningar. Den typen av feedback kan man hellre ta i enrum. Du är till mycket större glädje för din kör om du vågar ta risker, vågar göra fel och litar på att du är en kugge i ett kollektiv. En viktig kugge. Men inte den enda…