Ta chansen att skapa nya sångrutiner!

Ett nytt år för med sig många möjligheter; även ett år som detta, som i mångt och mycket känns så osäkert. Ett nytt årtal och en blank kalender är ett ypperligt tillfälle att skapa nya rutiner! Jag har ju skrivit flera inlägg om detta tidigare, men just nu har du en jättechans att göra upp en plan för dig och din sång och hålla dig till den! Jag tänker framför allt på övningsrutiner, men även på repertoarkännedom. Det senare betyder helt enkelt att lära sig mer om olika epoker, lyssna en massa på olika genrer och kanske skapa en tydligare bild för dig själv av vad du allra helst vill sjunga.

De flesta sångare, amatörer såväl som proffs, har en fallenhet för viss repertoar. Visst kan man vara mångsidig och behärska flera tekniker men de allra flesta av oss märker efter ett tag att viss repertoar passar oss bättre. Det är inte sällan även den musik vi tycker mest om att lyssna till…

Jag har sagt det ofta och jag säger det igen: motivation kommer inte gratis.

Starta med en grovskiss för halvår 1, januari till juni. Gör en kortfattad lista med dina mål:

  • Hur många minuter per vecka vecka skulle du vilja hinna öva?
  • Vilken typ av repertoar är du framförallt sugen på att ta dig an?
  • Hur många stycken vill du ha som mål att öva in?

Därefter bryter du ner punkterna i mindre beståndsdelar:

  • Hur vill du fördela övningsmängden du bestämt dig för; hur många pass och hur länge? Vill du öva varannan dag, var tredje? Är det t.o.m. en idé att “schemalägga” övningstiden till bestämda veckodagar?
  • Vill du grotta ner dig i en speciell epok hela första halvåret eller tvärtom sjunga en sång från varje epok från medeltid till senromantik innan juni månads utgång? Vill du sjunga på något speciellt språk?
  • Vill du ta dig an tre stycken och öva in minutiöst; lära dig utantill, eller snarare känna på många olika sånger?
  • Vill du sätta ihop ett litet program (även om du i nuläget inte kan föreställa sig var eller hur det skulle kunna framföras kan man alltid tänka längre framåt) med ett antal sånger du verkligen lärt dig behärska?

Jag har sagt det ofta och jag säger det igen: motivation kommer inte gratis. Och speciellt inte just nu när inga körer är aktiva och i princip alla musikaliska gruppaktiviteter är inställda. Då är det guld värt att öva för en fiktiv romansafton, förbereda sig på en låtsasprovsjungning eller bara testa sin förmåga att lära sig fem sånger utantill på tid. Se också till att följa upp det du kommit överens med dig själv om. Då är det mindre risk att det rinner ut i sanden. Det är t.ex. ingen katastrof om du missar ett övningspass. Men då kanske du istället över ett par minuter längre vid nästa tillfälle. Var lagom hård mot dig själv men se till att uppfinna små morötter. Just nu måste du vara din egen allt-i-allo: körledare, ensemblecoach, sånglärare, stämkollega, pianist…

LYCKA TILL!

Ring ut det gångna året…

…och låt oss aldrig mer prata om det, skulle jag nästan vilja tillägga. Det har ältats så mycket om “skitåret 2020” och jag är hjärtligt trött på mina egna försök att fatta katastrofen i ord. Jag skulle så gärna skriva en positiv, upplyftande och peppande text; full av kreativ lust och framtidstro. Tyvärr saknas energin just nu. Insikten kom plötsligt: orken är slut.

Jag fick nyligen en oväntad möjlighet att låna en stor lokal på Trettondagsafton och tog tillfället i akt att erbjuda ett antal elever som inte har fasta tider hos mig lektioner under så “Corona-säkra” omständigheter som bara möjligt. Tiderna bokades till min glädje upp på nolltid. Nyss fick jag dock ett återbud från en elev, som allra ödmjukast frågade om jag kunde skicka ut en förfrågan om någon skulle vilja överta lektionen; något som i vanliga fall är gjort i en handvändning. Men icke så denna gång. Blotta tanken på att börja rodda i schemat, fråga elever om de skulle kunna byta tid etc. föreföll fullständigt övermäktig. Jag svarade kort att det är okej, vi låter det bli en lucka i schemat.

Insikten kom plötsligt: orken är slut.

Visst blir även jag lite sliten ibland, men det här var nytt. Just nu orkar jag inte oroa mig mer. Inte för finanser. Inte för uteblivna konserter. Inte för säkerheten kring undervisningen. Inte för resorna dit och hem. Och då hör jag ändå till de s.k. “lyckligt lottade”, dvs. de konstnärer som inte gått under ännu. Men just idag tillåter jag mig lite självömkan. Helst av allt skulle jag, stick i stäv med min egen bloggpost, vilja gå i ide en stund. Bara några veckor för att ladda batterierna…

Taggig sångpedagog i välbehövlig vintersömn.

Vad driver en musiker?

Eller för den delen: vad driver kreativ människa, oavsett kategori? Det här är någonting jag funderat mycket över de gångna veckorna. I takt med att möjligheterna till möten med publik fallit bort en efter en har jag tvingats ställa mig frågan hur jag ska motivera mig, och i förlängningen hur jag ska motivera mina elever. Som jag diskuterade med några av dem senast igår så måste den främsta drivkraften just nu, när inga kör- eller ensemblekonserter eller ens gudstjänster äger rum, vara det egna välmåendet. Vi mår helt enkelt bättre av att sjunga. När regn och mörker lägger sig som en heltäckande filt över hela tillvaron kan det dock vara ganska svårt att tvinga sig in i övningsrummet… Mitt råd är: gör det även om det tar emot. Om så bara för att göra Julsångsövningen i 10 minuter.

Men det gäller att ha lite is i magen och gilla läget.

Själv hade jag ju för bara några månader sedan helt andra planer för mitt sångarliv; jag ville skala ner på undervisningen för att få lite mer tid för själva utövandet. Planerna var redan ganska långt framskridna. Men liksom så många andra får jag faktiskt acceptera att vi inte alltid kan planera framtiden i detalj. Och ibland blir det inte alls som man tänkt sig. Men det gäller att ha lite is i magen och gilla läget. Det är svårt att inte veta vad som komma skall men det är bara att inse att det är så det är.

Jag insåg igår, under en härligt petig session med en av de elever jag haft allra längst, att jag är så lyckligt lottad att jag har något mer än mitt eget utövande som jag brinner för! Så kanske inte 2021 blir det år jag planerade från början, men det kan ändå bli utmanande och intressant. Jag får helt enkelt lägga mer krut på mina inspirerande elever. Inte fy skam, det heller!

Skål för tappra sångare!

Jag är så imponerad av alla elever som kämpar på! Antingen på plats (än så länge) eller hemifrån. Sedan någon vecka är undervisningen indelad i subgrupper; de som fortfarande har real life lektioner och de som övergått till att prenumerera på videolektioner. Den senare kategorin består av allt från seniorer och andra som tillhör riskgrupper till de som testat positivt för Corona.

Själv har jag ju visserligen haft sjukdomen och fått påvisat antikroppar men har enorm respekt för den och tar ingenting för givet. Således har jag monterat plexiglas vid pianot i den mindre av mina lokaler och vädrar så att de första minuterna av varje lektion genomförs i närmast arktisk kyla. Men hellre det, tänker jag… Både jag och eleverna spritar och spritar och vi är aldrig fler än två i lokalen. Otroligt vad som ändå är möjligt! Och för mig är alla dessa omsorgsfulla förberedelser och åtgärder hos bägge parter det ultimata beviset på vad vi är beredda att göra för att få fortsätta sjunga.

En av mina elever sa häromdagen att sånglektionen är det enda som över huvud taget står i hennes kalender just nu och att det därför är så oerhört värdefullt att kunna få fortsätta så länge det bara är möjligt. Resten av tiden arbetar hon hemifrån som frilans inom sitt yrkesområde och träffar ingen förutom sin familj. Jag misstänker att många av oss känner igen oss i den beskrivningen. Det är en märklig tid, men vi kommer att ta oss igenom den.

Till sist något som inte har något som helst att göra med sång eller kulturutövande, men som jag ändå vill dela: min make tenoren har som hobby att brygga öl och har med åren blivit enormt skicklig. Hans mörka öl håller europeisk toppstandard, och då ska ni komma ihåg att jag bott många år i BeNeLux… Vad hans senaste IPA heter ser ni nedan. Är det inte underbart?

En etikett att trösta sig med.

Salve regina…

Ibland måste man stanna upp ett slag och bara reflektera över vad som är viktigt för en.

Den gångna helgen har jag tillbringat med två kollegor (som synes nedan på behörigt avstånd) för att repetera. Högar med underbar fransk och tysk barock gicks igenom. Utan att veta när vi kommer att ha möjlighet att framföra musiken tog vi oss an uppgiften med stor glädje och inspiration.

Gambist och lutenist i koncentrerat samspel. Pure joy!

Ibland måste man stanna upp ett slag och bara reflektera över vad som är viktigt för en. I dessa på så många sätt oroliga tider är det avgörande för både kropp och knopp. Det har varit en tuff vecka av många skäl men efter den här injektionen av härligt musicerande i godan ro känner jag mig redo att ta mig an ännu en vecka… Salve regina!

Gå inte i dvala!

Liten Anton i dvala.

Jag läste precis igenom mina inlägg i Corona-sångbloggen. Det var intressant att få en bild av hur det kändes då, mitt under “isoleringen” i skogen tillsammans med min man och son. På ett sätt var det mer som ett litet äventyr. Det var egentligen ganska mysigt, om än stundtals lite småtrist. Man hade ju ändå ett slags föreställning om att det snart skulle vara över…

Nu har det visat sig att det inte gått så fort som vi trodde och det nya är att vi inte mer har en klar föreställning om när pandemin kommer att vara över. Och är det någonting de allra flesta av oss tycker är jobbigt så är det att leva i ovisshet. Det är svårt att inte kunna göra upp konkreta planer; att inte veta när saker kommer att vara genomförbara.

Den ekonomiska aspekten av hur tufft det är för många konstnärer (och frilansare över lag) har jag redan skrivit om så det räcker. Nu intresserar jag mig för den konstnärliga aspekten. Hur man hindrar sig själv från att gå i dvala. Med andra ord: hur motiverar man sig själv att fortsätta jobba på? För egen del handlar om att utmana mig själv och sätta upp mål. Nu när en stor av undervisningen omöjliggjorts har jag mer tid till förfogande. Likt i våras har jag börjat titta på ny repertoar. Jag sätter samman potentiella konsertprogram och försöker att tänka i strikt konstnärliga termer. Inga tankar i stil med: “När kommer det att vara möjligt att framföra det här?” eller “Är det ens någon idé om man inte får ta in publik?” är tillåtna.

Jag har skrivit om struktur tidigare, t.ex. hur man kan kan föra Sångdagbok. Det är verkligen ett av mina bättre tips! Speciellt om man är amatörsångare med ett arbete vid sidan av. När kören och kanske till och med de enskilda lektionerna blir inställda kan det kännas näst intill oöverstigligt att motivera sig till egenövning. Har du då din egen lilla chore list och en övningsplan att hålla dig till blir det definitivt enklare. För mig som yrkesutövande sångare är det självklart lättare att fortsätta se till att hålla rösten i trim och planera för en (om än oviss) sånglig framtid. För dig som amatörsångare gäller dock detsamma: du vill ju hålla fast vid den nivå du uppnått och inte börja på ruta ett den dagen dina musikaliska aktiviteter startar upp igen.

Gå alltså inte i musikalisk vintersömn!

Gå alltså inte i musikalisk vintersömn! Håll sångfanan högt och försök peppa dig själv hur tungt det än är. Har du en eller ett par extra bra körkompisar? Utbyt små tips på hur ni håller igång; kanske till och med små filmklipp där ni gör en övning ni tycker är bra. Eller varför inte när ni sjunger igenom en sång ni just lärt er! Att inte känna sig isolerad i musiken är a och o. Därför bombarderar jag just nu flera kära kollegor med repertoarförslag och idéer om kommande gemensamma projekt… Trevlig sånghelg!

“Välsignade alla ni kära…”

Favoritkollegan: en samhällsbärare?

Idag hade jag privilegiet att få hålla konsert med levande publik. Enligt min organist en av de få konserter som över huvud taget hölls i Uppsala på Alla helgons dag. C:a 20 personer trotsade regnet och sökte sig till Eriksbergskyrkan för att tända ett ljus, lyssna på musik och tänka på nära och kära.

Jag njuter verkligen alltid när jag får sjunga; om det är högmässa, stor konsert med orkester eller kammarmusik spelar egentligen ingen större roll. Men idag kändes det extra speciellt. Det är så märkliga tider och det är lätt att känna sig överväldigad av allt det mörka. Att det samtidigt blivit kallt och ruggigt ute hjälper inte precis… Därför var det så trösterikt att få stå där och göra musik som jag älskar med en favoritkollega och dessutom dela den med andra.

Nu sitter jag i den nästan tomma Uppsalapendeln och småler åt funderingen över om jag borde sitta här alls. Jag är ju knappast “samhällsbärande”, som det så fint heter. Nej, förvisso inte, men musiken är det definitivt! Ett samhälle utan kultur är ett dött samhälle…

Ingen människa är en ö

Inläggen har varit lite svajiga på sistone ska erkännas! Även en i grunden positivt sinnad sångerska och pedagog präglas av de tider vi just nu lever i. Det har fått mig att reflektera över andra aspekter av undervisningssituationen än de rent sångtekniska. Inte för att jag inte redan förstått det, men det har blivit ännu tydligare hur viktigt det här med utbyte människor emellan är. Jag vet inte hur ofta en elev efter avslutad lektion förvånat utbrustit (någonting i stil med): “Gud, jag var sååå trött innan lektionen att jag inte trodde jag skulle orka sjunga över huvud taget. Och nu är jag så full av energi!” Det känns alltid underbart att höra för mig som sånglärare och det är med ett leende på läpparna jag stänger dörren efter eleven.

Men det är inte ett envägsfenomen. Det senaste halvåret har jag till fullo insett hur mycket energi jag också får av eleverna! Häromdagen, en av de första riktiga höstdagarna med regn, rusk och blåst, undrade jag när jag satt i bussen hur jag skulle orka hela dagen! Det kändes som om jag inte hade en enda vettig pedagogisk tanke på lager och tyckte redan synd om de elever som skulle få möta en så extremt oinspirerande pedagog… Så knackade den första eleven på dörren. Hon fyrade av ett stort leende medan hon virade av sig den tjocka halsduken och utbrast: “Åh, vad jag har sett fram emot detta! Hela veckan har varit så jobbig och nu ska det bli så HÄRLIGT att få sjunga!” Vem kan motstå något sådant? Inom loppet av några minuter var vi redan djupt engagerade i en Mozart-aria och all trötthet var som bortblåst. Det är magi. Jag vet inte vad man annars ska kalla det! Och det är något som bara kan ske i utbytet mellan människor. Det är ingenting vi kan skapa helt på egen hand.

Eftersom jag tillåter mig själv att vara lite spretig just nu så avslutar jag med en annan liten episod från en lektion häromdagen. Min kanske allra mest avancerade elev arbetade med ett Purcell-stycke och sjöng så fint att jag faktiskt glömde bort var jag var ett kort tag! Det var så vackert, så fulländat, att jag verkligen inte hade något mer att säga. Det kändes snarare som en ynnest att få sitta bakom pianot och ta del av musiken och så att säga “vara med”. Det är i de här situationerna jag alltid undrar vad vissa kollegor menar när de säger att de “hellre gör musik än undervisar”. (Jag har verkligen en kollega som uttryckte sig ordagrant så!) För mig är det i högsta grad att “göra musik” att utforma ett stycke i samspel med en elev. Visst har inte alla den nivå som ovan nämnda elev, men det är i grunden inte det avgörande. Även med en komplett nybörjare kan känslan infinna sig. Det handlar om entusiasmen över att lära sig; att behärska något nytt och att utstråla glädjen över detta. Det smittar av sig. Slutsatsen jag drar är att vi verkligen behöver varandra just nu. Det är viktigt att inte låta sig dras ner; att inte stanna under “den våta filten” om man har en dålig dag. Vi kommer att komma ut på andra sidan men i mellantiden måste vi hålla varandra uppe och ge varandra energi.

Och återigen: i tider som dessa behövs kulturen mer än någonsin och kulturen behöver sin publik. Ett samhälle utan sång, musik, dans, teater och bildkonst är ett samhälle utan själ. Över hela landet kämpar högutbildade frilansare inom alla konstformer för sin ekonomiska överlevnad. Stöd utövande konstnärer och boka din biljett redan idag! Det spelar ingen roll till vad.

Att kämpa på…

Vilken annorlunda höst detta är! Vissa dagar känner jag mig full av entreprenörsanda, redo att tänka ut nya, smarta sätt att ändå nå ut med sången. Jag mejlar med kollegor, diskuterar möjliga program, bokar små, små scener och känner mig full av tillförsikt. Andra dagar känns den våta filten ogenomtränglig… Om vi inte ens kan trumma ihop 20 personer till ett event, hur ska vi då överleva, liksom? Men åt sådana tankar får man absolut inte hänfalla! Visst är det fantastiskt att få möta en stor publik, men även en kammarmusiksalong med 16 åhörare är en konsert och den intima atmosfären oerhört värdefull då den ger möjlighet att jobba med små medel. Alltså kämpar vi oförtrutet vidare och envisas med att få möta publiken, även om den är liten. (Och jag förstår ju att folk är rädda! Det går ju inte att lova att en konsertlokal är 100% Corona-säker, hur mycket man än preppar. Någon kan ändå gå dit utan att veta att hen är smittad och så är det igång. Det finns ingen heltäckande försäkring.)

Så det är bara att kämpa på. Som jag skrev så mycket om när jag försökte peppa eleverna under våren så är det livsviktigt med rutiner! Även jag behöver planera in mina övningspass och inte tillåta mig själv att göra avsteg, även om det vissa dagar är svårt med motivationen. Som vi konstaterat tidigare sker ju allt möjligt i kroppen när vi sjunger och de där endorfinerna vill man ju åt…

Hur ska en stackars sångelev orka?

Länge levde vi i illusionen om att det ännu var sommar; september var så ovanligt mild och solig. Smittotal i avklingande. Kurvor som samstämmigt pekade åt rätt håll. Ett slags försiktig optimism låg i luften. Nu börjar verkligheten långsamt komma ikapp oss. Medan temperaturen stadigt klättrar neråt har de berömda Kurvorna börjat gå i motsatt riktning…

Vad har detta med sången att göra? Jo, det är i regel detsamma varje år: en viss hösttrötthet står att märka hos de flesta elever en bit in på terminen. Återhämtningen från semestern är förbrukad och man har inte riktigt samma energi. Inte sällan kommer en elev inhasande i sångstudion, fullständigt slut efter en jobbig arbetsdag. Men efter några minuters uppsjungning är det som om man satt in ett extra batteri. Sång kräver 100% koncentration och det finns absolut inte plats för en enda annan tanke. Det är något meditativt över det och det kan vara otroligt välgörande när man är utpumpad. Att för en stund få slippa ifrån alla tankar och måsten som svirrar runt i huvudet är en stor befrielse. Visst är det arbete, men det är en annan sorts arbete. Ett arbete som återställer energinivån.

Det jag upplever under många av lektionerna sedan någon vecka tillbaka, är att det inte bara den vanliga hösttröttheten som kickat in. Den känner jag igen, för det är samma sak varje år. Det här är mer. Det är som en våt filt av kollektiv oro har lagts över oss. Jag märker en tydlig skillnad. Det är svårt att sätta fingret på det, men det känns på lektionerna. Missförstå mig inte: det är inte enbart en dålig skillnad. Ur sångsynpunkt är den fantastisk, eftersom mina redan så dedikerade elever verkar njuta ännu mer av sin sång och vissa som inte riktigt haft en övningsrutin tidigare har blivit riktiga arbetsmyror! Jag kan bara tolka det som att sången har blivit viktigare än någonsin. För många amatörsångare är sånglektionen den där lilla guldkanten på tillvaron; för vissa kanske den enda timmen i veckan då de får lov att koncentrera sig enbart på sig själva. Otaliga gånger har jag läst och hört i medier saker i still med att “det kommer alltid att finnas ett före och ett efter Coronan”. Jag intresserar mig för den konstnärliga aspekten av det.

Om professionella musiker har det redan skrivits ganska mycket, men jag undrar hur det går för alla amatörmusiker och sångare. Det är ju illa nog att under decimerade former försöka sjunga i kör eller ensemble utan att ens veta om det kan bli någon Allhelgonakonsert eller Julsjungning. Är man i riskgrupp kan man ju inte ens ta sig till sin enskilda sånglektion. Vad händer med en sångare som inte får sjunga? Där tror jag inte det är någon större skillnad på om man proffs eller amatör. Utom att det möjligen är ännu värre för amatören eftersom hen kanske bara har ett eller ett par tillfällen i veckan att verkligen få utlopp för sin musikalitet. Mer räcker inte tiden till. En tillfälligt arbetslös musiker kan åtminstone öva några timmar och på så sätt ändå leva i musiken ett tag.

Jag ser vid genomläsning att det blev ett högst fragmentariskt inlägg. En ganska korrekt återspegling av hur det ser ut i huvudet på Sångfröken för närvarande… Forza e coraggio, alla fantastiska amatörsångare!