Att hitta sin identitet på scenen- det finns plats för alla sorter!

I lördags spann jag vidare på temat “Interpretation” i vloggavsnittet som skulle komma ut om några dagar (läs: idag). Det jag skulle vilja lägga till är att det krävs att man förhåller sig en del till sig själv och sin personlighet som uttolkare på en scen. Det är så komplext, men på något plan behöver man känna sig själv. Det är en utbredd missuppfattning att man måste vara extremt utåtriktad för att vara scenkonstnär. Gudskelov är det inte fallet! Det finns plats även för mer inåtvända och blyga personligheter. Det gäller att “slå mynt av” sin styrka, för att sätta ting på sin spets. Är man av naturen utåtriktad är det inte mycket att orda om. Ofta tar en sådan sångare den plats hen behöver på scenen. Hör man snarare till den andra änden av skalan får man kanske tänka ett varv till för att hitta sin scenpersonlighet. Det kan bli ett väldigt intressant och lite mer hemlighetsfullt uttryck, som jag var inne på i förrgår.

Det är heller ingenting som säger att utåtriktade personligheter är bättre på scenen. Visst kan det vara underbart med en sångare som “bjuder på sig själv” men det kan också vara ganska påfrestande för publiken om det går över gränsen, dvs. den privata personligheten tar över. Som åskådare och åhörare vill man få det där utrymmet att uppleva musiken “genom” en tolkning snarare än direkt filtrerad genom Sångare X.

Däremot är det en klar fördel om man känner sig själv relativt väl och är medveten om ungefär var på skalan man hamnar, så att man känner sig trygg och bekväm i sin roll som sångare inför publik. Det gäller att lita på sig själv och att se på sig själv med kärleksfulla ögon; att inte tillåta sig själv negativa eller självdestruktiva tankar som kan hamna i vägen för det du vill uttrycka. Själv är jag väldigt hjälpt av att fokusera på den musik jag ska till att framföra och att även påminna mig själv om att det som händer mellan mig och publiken är något vi skapar tillsammans. Min mamma, som nyligen gick bort, hade ett uttryck som jag tycker illustrerar det ganska bra. När hon bjudit in till fest med många gäster brukade hon alltid öppna med att välkomna alla och sedan säga: “Jag är helt övertygad om att vi kommer att få en fantastisk kväll här tillsammans- jag har ju bara bjudit in fantastiska människor!” Precis den känslan vill jag ha när jag står där och sjunger; övertygelsen om alla som är där vill varandra väl och ser fram emot att dela fantastisk musik med varandra; vare sig man är utövare eller publik.

Vad är en bra tolkning?

Spoiler: jag kommer inte att kunna besvara frågan i nedanstående text.

Som jag nämnde i gårdagens bloggpost så är temat för det sista Sångpedagogsamtalet “Interpretation”. Vi gör egentligen bara punktuella nerslag i detta omfattande ämne och jag kände, när vi vloggat klart, att jag hade kunnat prata om så många fler saker! Under kvällen poppade än det ena, än det andra upp. Immo pratade under inspelningen om “viljan att uttrycka sig”. Det kan verka självklart, men det är det inte. Vilja och förmåga är inte samma sak och även om man verkligen önskar att uttrycka sig i t.ex. en romans av Stenhammar, så finns det så mycket som kan sätta krokben för en. Nervositet och tekniska problem, förstås. Men ännu mer bristande självförtroende. Enligt min mening är det omöjligt att leverera en trovärdig tolkning utan att även skicka med en liten del av sig själv. Det betyder inte alls att man ska kunna läsas som en öppen bok för att vara en bra sångare (det är snarare en nackdel) men man kan enligt mig inte beröra människor med en allt igenom “teoretisk” tolkning. Någonting mer än bara text, melodi och perfektion krävs. Men vad? Det är det som är så svårt att sätta fingret på.

Jag skrev just att det inte är önskvärt att vara som en öppen bok. En sångare som är så transparent att hen blir “privat” är i mina ögon inte så intressant. (Som vän har jag gärna en sådan person, men inte som objekt när jag själv är publik!) För mig är den mest intressanta performern, alla kategorier, den som lyckas förmedla något personligt utan att verka privat. Det bästa jag vet som åskådare är när jag får känslan av att den som står på scenen har en hemlighet som jag inte kommer åt. Det skapar en känsla av “hit-men-inte-längre” som i alla fall jag själv uppskattar enormt. Sångaren (i vårt fall) förblir hela tiden intressant för oss. Jag hade en kursare på Operahögskolan som alltid tyst för sig själv mumlade “du bär på en hemlighet” likt ett mantra innan han gick upp på scenen. Jag tror det här är en av grunderna till att en av mina stora idoler alltid varit mezzon Ann-Sofie von Otter. Förutom alla hennes övriga kvaliteter (ljuvligt timbre, fantastisk teknik, enorm musikalitet, fingertoppskänsla när det gäller att välja repertoar, musikalisk nyfikenhet och nytänkande) så har hon för mig alltid präglats av en enorm integritet som jag verkligen beundrar. Hon kan framstå som djupt personlig i sina tolkningar men hon står alltid i musikens tjänst; hon är aldrig en diva. Hennes Carmen är t.ex. en av de mest intressanta tolkningar av rollen jag upplevt! Helt annorlunda än vad man är van vid (ni vet vilka klichéer jag talar om); mycket mer sparsam och “intellektuell”. Men också mycket mer spännande och intressant. Jag satt hela tiden och undrade vad det var för hemligheter den där tobaksarbeterskan gick och bar på. Less is more, brukar man väl kalla det.

Att sjunga “outside the box”

Inspirationen till det här inlägget fick jag dels av en triolektion jag höll i förrgår (jag tjuvstartade den fysiska undervisningen med ett par elever som kommer ut till mig för sina lektioner: underbart!) och dels av mitt eget inlägg igår. Jag skrev då att “stor opera” ju inte är min huvudgenre som barocksångerska och att jag därför ibland har svårigheter att riktigt uppskatta den typen av sång. För någon som håller på mycket med tidig musik kan det ibland kännas våldsamt med ett sådant fokus på styrka och det stora vibrato som (väldigt ofta) är resultatet av det enorma trycket. Det innebär ju inte att det är något “fel” på hela genren; att bära över stor orkester är ett hästjobb och du måste verkligen skapa volym för att göra det! Däremot kan det fortfarande vara så att det inte är just det man föredrar. Precis som andra kan tycka att tidig musik med dess fokus på förhållningar, ornament, klarhet och agilitet blir alltför “smått”. Allt ligger i örat på åhöraren, så att säga.

Det samma gäller din egen röst. Som jag skrev ovanför hade jag en lektion igår med en trio jag regelbundet coachar. Det är tre mycket duktiga ensemblesångare och var och en för sig har de också en fin solistisk nivå. Eftersom alla tre hamnar i facket alt/mezzo som solister, måste de anpassa sig något när de sjunger trio eftersom de flesta intressanta tersetter är uppbyggda med sopran, mezzo, alt. En av de tre måste alltså nödtvunget sjunga “outside the box”, dvs. utanför sitt eget stämfack. Oftast faller lotten på L, som är den ljusaste. Hon tar sig an uppgiften med bravur och tycker också att det är en spännande utmaning. Men… hon har svårt att acceptera den ljusa klangen i sin egen röst. I åratal har hon identifierat sig som alt. Det har hon garanterat aldrig varit i egentlig mening, men det är den stämma hon alltid haft som korist. (Detta med “körstämfack” ska jag skriva ett särskilt inlägg om imorgon.) Alltså klingar den höga delen av rösten fortfarande ovant och hon är inte riktigt där, att hon kan tycka det låter fint.

Det är ingen lätt uppgift att omfamna sin egen röst och speciellt inte när man upplever att den inte står att känna igen! Likaväl måste vi våga tänja på gränserna för att utvecklas. Visst är det sant att det lönar sig att successivt leta sig fram till den repertoar och det stämläge där din röst kommer allra bäst till sin rätt! Jag skulle heller aldrig försöka tvinga L att byta till sopran i kören. Men här handlar det om att utveckla hennes soloröst så att hennes möjligheter att välja blir större. Utbudet blir genast mycket bredare för en “alt” som bekvämt kan ta ett tvåstruket f, en ton som för många amatör-altar verkligen är på gränsen. Oftast kommer sångaren så småningom till en punkt där hen faktiskt kan uppskatta sin egen röst i det nya läget. Det kan dock vara svårt mitt under själva arbetsprocessen och då är det viktigt att lära sig “känna igen” rent muskulärt vad som är riktigt i det nya registret. Annars är risken att man så fort man möter motstånd eller tycker det känns obekvämt slutar av rädsla att skada rösten. Självklart ska det inte göra ont att sjunga och du ska heller inte bli hes! Men det förhindrar (förhoppningsvis) en erfaren sångpedagog. Däremot är det som känns obekvämt inte alltid fel. Att det känns så kan mycket väl bero på ovanan, och den i sig är inte farlig.

Är jag den enda…?

  • Jag får så dåligt samvete eftersom jag har känslan att jag är den enda som inte tycker det är lätt att jobba självständigt?
  • För mig blir det för abstrakt och jag tappar fort sugen.
  • Jag slutar så fort jag tycker det låter fult, när ingen är där och “tvingar” mig att fortsätta…”
  • Jag har egentligen tid men har inte ro eller tålamod att öva regelbundet när ingen kontrollerar resultatet.

Det här är ett par elevkommentarer jag fått under Corona-pausen. Så nej, kära elev, som du märker är du inte den enda som tycker det är svårt med sång på distans. Visst har jag de senaste veckorna framhållit hur förvånad jag är att det ändå gått så pass bra och jag har verkligen mottagit mycket positiv feedback från er. Men detta är ju inte att förväxla med att det går lika bra att stå framför en skärm som framför en livs levande lärare. Och tur är väl det; annars skulle jag ju lika gärna kunna förlägga all undervisning till datorn, vilken naturligtvis är fullkomligt befängt! Att jag fokuserat på det positiva är ju för att vi alla ska orka; att vi ska gå framåt trots att vi inte ses live och inte totalt tappa sugen.

Men det går inte att förneka att just tvåvägskommunikationen är det som gör en sånglektion dynamisk. Att man som elev kan ställa frågor direkt och reagera på det sin lärare säger där och då. För mig är ju en av de viktigaste sakerna att kunna se den jag arbetar med på så nära håll att jag kan se hur stödet verkar funka, om det uppstår spänningar i käke eller nacke, den generella kroppspositionen etc. Det är ju ingenting som går att återskapa om inte båda befinner sig i samma rum. Jag försöker dock hålla fokus på att det går att göra något. Den här bloggen och era digitala lektioner är tänkta som ett smörgåsbord, där man tar så mycket man vill och orkar. Vissa är väldigt “små i maten” just nu och det är okej. Så istället för att klandra dig själv för att du “borde” göra mer med din röst just nu: gör det lilla du känner är möjligt. Kanske lyssna igenom en aria du vill lära dig så småningom. Läs bloggen sporadiskt när andan faller på. Sjung några toner när du är ute med hunden.

Sången springer inte ifrån dig. Det kan på sin höjd hända att du är lite ringrostig när vi sätter igång igen, men sådant tar du snabbt igen. Jag har skrivit det i tidigare inlägg och jag brukar säga det till elever med jämna mellanrum: sången ska inte jaga dig och skapa stress. Den ska vara en inspiration som tillför energi.

Musikpolisen

Det blir ett tredje inlägg på temat Nervositet. Det är helt enkelt ett nästintill outtömligt ämne och så relevant för alla som i sitt yrke eller på fritiden befinner sig i situationer där de måste “presentera sig” för andra människor. Det kan vara genom att hålla tal, göra en presentation, eller att sjunga.

När jag gick på Operahögskolan i Oslo använde vi studenter ordet “Musikkpolitiet”, musikpolisen. Det var en benämning på folk i publiken som såg extra kritiska ut, uttalade sig vidlyftigt negativt redan i pausen och generellt spred en negativ vibe. Kort och gott: varje scenkonstnärs mardröm. Min underbara, tålmodiga och kloka professor, Svein Björköy, inpräntade i mig att “du synger ikke for musikkpolitiet“, och det är något jag burit med mig genom alla år. Det är så sant och så viktigt. Det fåtal individer i publiken som av någon anledning inte går på konsert med välvillig inställning och i syfte att njuta av vacker sång och musik är inte värda att slösa en sekunds tankeverksamhet på. De är dessutom i försvinnande mindretal.

Till och med i perioder när jag inte varit så nöjd med min egen sång, eller rentav haft vokala problem, har jag alltid funnit tröst och trygghet i den där frasen: jag sjunger inte för musikpolisen. Jag sjunger för mig själv och för alla andra. Och det är något oerhört viktigt: 99% av alla som lyssnar, vare sig det är en körkonsert, en solorecital eller en elevafton, är vänligt inställda. De vill dig väl och de ser fram emot att lyssna. De önskar uppleva något vackert och de lyssnar med snälla öron.

Ett tips till sist; detta gäller naturligtvis även oss själva när vi är åhörare: ju mer generösa i tanke och omdöme gentemot andra vi klarar av att vara, ju tryggare blir vi som utövare. Den som själv letar efter det positiva i andra människors prestation tar per automatik för givet att andra gör det samma. Det är en härlig känsla! Detta är en stor anledning till att jag regelbundet håller grupplektioner. Att få den där möjligheten att för en vänligt sinnad och samtidigt kunnig publik utmana sig själv är en svåröverträffad ego boost.

Att se på sig själv med andras ögon

En överskrift som innebär en paradox. Och om det ens är något vi bör sträva efter, är frågan. Det beror lite på vad man lägger i begreppet.

Jag spinner vidare lite på gårdagens inlägg om nervositeten. Mycket av vår nervositet inför att uppträda är ju tätt sammankopplad med hur vi tror att andra kan uppfatta oss. Dels hur de tycker att vi sjunger (är det vackert? svagt? starkt? orent? etc. etc.) men även hur vi tar oss ut när vi står “där framme”. Ser vi nervösa eller rädda eller rentav fåniga ut med andras blick? Jag tror en viktig sak att komma ihåg är att vi aldrig någonsin kan förändra hur andra ser på oss utifrån. Med det menar jag inte att det är meningslöst att jobba med sig själv och sina förutsättningar; förkovran är alltid något positivt. Jag menar snarare att du aldrig kan förhindra att en annan människa tänker en viss tanke. Att hen uppfattar dig på ett visst sätt eller tycker vad hen tycker om det du gör på scenen. Du kan, så att säga, inte jobba med andras bild av dig. Däremot kan du göra en hel del med din egen bild av dig själv. Det är otroligt hur en god självbild (inom rimliga gränser) kan fortplanta sig och även verka positivt på omgivningen.

Jag pläderar ju för att öva så mycket som möjligt framför spegeln, men det är ju framför allt för att du snabbt ska kunna korrigera dig själv i övningssituationen. För att få en uppfattning om hur du tar dig ut som “offentlig utövare” behöver du kunna betrakta dig själv retrospektivt. Enklast är att slå två flugor i en smäll och filma dig själv med mobilkameran när du jobbar med utantillutmaningen. Då får du mycket snabbt ett ganska realistiskt intryck av alltifrån hållning till ofrivilliga tics och uttrycksstyrka. Ta gärna en paus mellan att du spelar in och att du sätter dig ner i ro och tittar. Det är lättare att vara objektiv om man fått lite andrum. Skriv gärna ner några stödord medan du tittar och lyssnar. De är bara till för dig själv och din egen förståelse av dig själv som sångare. Något som kanske blivit tydligt för er nu under dessa veckor med undervisning på distans är att jag lägger enormt stor vikt vid att ta sig själv på allvar i sången, oavsett vilken nivå man befinner sig på. Helt enkelt för att musik är allvar och ni förtjänar att bli tagna på allvar, inte bara av er lärare och eventuella åhörare, men av er själva. Att alltför ofta mata sig själv med fraser som “jag gör bara detta för mitt eget höga nöjes skull” eller “det är ändå bara en hobby” är en förståelig strategi för att avdramatisera läskiga situationer, som t.ex. en grupplektion eller elevafton. Men även om utsagan är sann så blir den kontraproduktiv om den hindrar dig från att verkligen satsa på att bli så bra du bara kan.

Efter ett par dagar kan du upprepa inspelningen. Använd samma stycke som gången innan och gör dina iakttagelser när du återigen tittar på dig själv. Lägger du märke till några förändringar? Ta hjälp av dina stödord för att minnas vad du la märke till sist. Gör nya stödord och jämför sedan dina samlade intryck. Hittar du saker som upprepar sig? Då har du ett bra ställe att börja på. Se bara till att du inte enbart fokuserar på negativa detaljer. Tvinga dig själv att skriva ner minst ett par positiva tendenser du ser hos dig själv. Vore oerhört spännande att få ta del av era erfarenheter efter hand…

Det nya normala

Så börjar ännu en vecka utan att jag möter eleverna face-to-face. Det som i början var en tanke som kändes helt absurd har blivit det nya normala. Med videolektioner, diskuterande samtal i vloggform mellan mig och maken (också sångare och pedagog) samt flitig aktivitet här på bloggen försöker jag skapa någorlunda struktur för mina underbara, ambitiösa elever. Det är självklart inte detsamma som att mötas ansikte mot ansikte; att kunna ställa frågor i realtid och försöka lösa tekniska problem på plats. Men märkligt nog går det mycket bättre än jag befarat. Några skriver att de faktiskt övar mer nu än en normal vecka. Det kan naturligtvis bero på att de flesta av oss generellt har mer tid till övers. Men jag tror också på att de mer eller mindre påtvingade ritualerna skapar ganska bra förutsättningar för lärande om man är lagt åt det hållet. En elev berättar via mejl hur hon varje morgon gör andningsserien följd av en av lektionsvideorna (vi är ju inne på vecka 3 så det börjar finnas ett litet urval) innan hon “går till jobbet”, vilket betyder att sätta sig vid sin laptop i ett angränsande rum. Att göra det till en del av den dagliga rutinen, ungefär som att borsta tänderna, har sina fördelar. När man har “riktiga” lektioner upplever man ju i regel något enormt dynamiskt, energikrävande och belönande. Därför kan det ibland bli så att man känner att “det räcker” för några dagar framåt och vips!, så har ännu en vecka gått och det är dags för ny lektion. Utan att man hunnit göra så värst mycket däremellan. Jag skulle självklart ändå välja fysisk undervisning alla dagar i veckan, men det är ändå inspirerande att uppleva hur kreativa vi blir när vi inte har något val.

Detsamma gäller kommentarer och reaktioner jag får på de teman vi tar upp i vloggen Sångpedagogsamtalet. Det är helt underbart! Både det avsnitt som släpps idag och det vi har planerat för kommande vecka har inspirerats av ämnen som en eller flera elever har önskat sig att höra mer om. Det är helt uppenbart att många tagit sig tid att tänka på sång och formulera frågor och funderingar. När vi en dag har detta bakom oss tror jag faktiskt att vi vunnit något på det; tillfört något nytt till vårt sätt att vara musiker, oavsett om vi är amatörer eller proffs.

Jag vill bara ge uttryck för hur imponerad jag är av er alla! Jag vet hur svårt det är att hålla motivationen uppe. Jag skrev om det i inlägget “Att hitta motivationen- och behålla den!” . Och jo, jag vet att jag länkade till samma post alldeles nyligen, men kan inte släppa den eftersom det var nästan ett år sedan jag skrev. Då, när vi fortfarande levde i det gamla normala…

Att ta sig själv på allvar

Jag fick ett mejl av en elev igår. Hon hade läst inlägget om Sångdagboken och kände sig rådvill. Inte av innehållet utan av sin egen reaktion på det. Ungefär så här uttryckte hon sig: “I arbetslivet är jag ju [hennes yrke] och där kan jag strukturera mig. Inga problem att jobba hemifrån; genomföra telefonmöten, videokonferenser och att hålla deadlines. Men med sången är det så svårt…”

Hon fortsatte att berätta om att hela familjen just nu sitter i hemmakarantän, men att man är priviligierade nog att ha varsitt eget rum att dra sig tillbaka i. Man har dessutom en källare som i princip är ljudisolerad och ändå är det något som tar emot. Det känns nästan fånigt, skriver hon, att dra sig tillbaka “bara för att sjunga” som om det vore något viktigt i paritet med ovan nämnda yrkesuppgifter. Hon har anmält sig till den digitala undervisningen men undrar redan nu om hon kommer att kunna våga ta sig själv och sin egen sång på ett sånt allvar att lektionerna blir genomförda regelbundet. Det känns på något sätt förmätet att hålla på och slösa tid på “självförverkligande” i tider som dessa. Som om det inte fanns viktigare saker att ägna tiden åt…

Jag både förstår och inte förstår. Pedagogen i mig förstår självklart att sången är en hobby och att den för en amatörsångare inte kan ha samma viktighetsgrad som ett “civilt” arbete. Men sångerskan i mig, som faktiskt lever i och med sången, tänker att den ändå måste få ta plats även om den inte är det allra viktigaste. Sången är viktig. Särskilt i “tider som dessa”. Och den måste få vara det även om det inte är det du förtjänar ditt levebröd på. Sången är magisk på det sätt att den utan undantag får en att känna sig bättre än innan man tog dagens första ton. Jag skrev tillbaka till min elev att jag tyckte hon faktiskt skulle “tvinga” sig själv att följa sångrutinen de första dagarna. Jag är nämligen övertygad om att det är en fråga om att komma in i den precis som allt annat vi behövt vänja oss vid under de gångna veckorna. Dessutom är jag övertygad om att den rutinen kommer att vara till stor hjälp för hur hon känner inför resten av den här nya vardagen. Den blir helt enkelt ett verktyg som hjälper en att hålla ut eftersom den gör en glad och tillför energi. Banalt? Who cares… Lycka till med ditt sångpass!

Ingen av oss har svaret

Igår var det härligt vårväder. Jag gick en lång promenad och tänkte för mig själv att det ju inte är hela världen att “jobba hemifrån” någon månad. Idag är det gråmulet, blåsigt och ruskigt. Lite mer glaset-halvtomt, så att säga. Nu sitter jag och funderar över hur det vore att som musiker behöva jobba hemifrån två månader. Eller tre. Eller… Problemet är ju att vi inte vet, eller hur? Konsertavbokningar har blivit vardagsmat för mig och jag tar det (oftast) med jämnmod. “Det finns folk som har det värre”, liksom. I början var det saker som skulle ske i direkt närtid som avbokades. Sedan började det bli längre fram. Nu börjar konserter i månadsskiftet maj/juni avbokas. Det ger en lite perspektiv på hur länge det här kan tänkas pågå. Kanske inte fullskaligt, så som just nu. Men kanske fortsatt med vissa inskränkningar.

Jag är en person som inte kan leva utan strategier och just nu känner jag att jag behöver dem mer än någonsin. Igår pratade jag om struktur i form av Sångdagboken. Idag inser jag att jag även behöver en strategi för att faktiskt använda dagboken dagligen; att fortsätta arbeta även dagar som idag, när läget inte känns så inspirerande. Jag tror min enkla strategi får bli att göra upp ett schema ungefär som om jag vore i min studio och inte hemma. För dig som har sången som en, visserligen viktig men alltjämt, hobby blir det naturligtvis lite annorlunda. Kanske kan du ha nytta av det här gamla inlägget om att behålla motivationen. Jag borde nog också läsa det igen!

Att sjunga är att leva en smula

Coronasångbloggen?! Vad ska det betyda? Nej, jag har inte fått hybris och snabbomskolat mig till epidemiolog. Så här ligger det till: den kommande månaden har jag en deal med mina elever. Jag har lovat komma med inlägg så ofta som möjligt som en del i att digitalisera undervisningen under den period som vi inte kan ses live. För dig som inte är elev hos mig (jag har till min glädje förstått att många givit tips om bloggen till t.ex. körkompisar) kan det kanske därför verka som om den i viss mån ändrat karaktär; från att varje inlägg haft ett tydligt tema rubriken.

Häromdagen hamnade jag i ett deppigt vakuum då jag insåg att det inte längre kändes bra att kuska fram och tillbaka med Värmdöbussen nästan varje dag. Varje resa hade börjat kännas som att röra sig över ett minfält. Stel som en pinne satt jag med mina plasthandskar och försökte bläddra i min bok samtidigt som jag inte tog in ett enda ord av texten eftersom jag var upptagen av att stirra misstänksamt på mina medpassagerare. Ve den som så mycket som harklade sig!

Alltså tog jag häromdagen beslutet att ställa in ordinarie undervisning under hela april. Visst kommer jag att sakna mina elever; jag älskar ju att undervisa! Men det går inte att förneka att den plötsliga friheten, att jag kan planera min dag precis som jag själv vill, öppnar för nya möjligheter. Jag har börjat planera för kommande workshops och konserter, börjat översätta texter, funderat på olika teman och koncept för framträdanden mm. Men mest av allt har jag plötsligt fått en massa tid att sjunga! Det gör jag visserligen annars med men inte alltid så mycket som jag skulle vilja. Alltså gick jag ut i övningshuset och började sjunga upp. Och det var magiskt. Inom 10 minuter hade deppigheten släppt. Jag koncentrerade mig på tonerna, tvingade mig att enbart fokusera på flödet i fraserna. Och självklart är jag väl medveten om att det är en gammal sanning, men den tål att upprepas: musik är medicin för själen. Och där är vi sångare lyckligt lottade: vi har alltid vårt instrument med oss och vi känner det rent fysiskt på ett överlägset sätt i jämförelse med alla övriga instrument. (Förlåt mig, alla underbara instrumentalister där ute.) Det kan vara svårt att övervinna sig själv när man känner sig nere. Nu var ju mitt eget fall en ren bagatell, men det finns ju verkliga, reella skäl att vara deppig, och då är det nästintill omöjligt att föreställa sig att man ska kunna få fram en ton. Då säger jag: det går. Jag lovar. Och framför allt lönar det sig! Kanske det inte löser dina problem eller trollar bort orsaken till att du är ledsen eller orolig. Men det lättar och det sätter dig i kontakt med din kropp, vilket får oss att må så mycket bättre. Därför har jag bestämt mig för att det är det jag ska fokusera på under den kommande månaden: att sjunga massor och njuta av att få känna mig så som sången får mig att känna!