Uäaueueuuuu…

En av mina härliga elever hade terminens näst sista lektion igår och jag frågade om hon ville gå igenom ett nytt stycke under kommande lektion för att ha något att bita i under julledigheten. Hon skruvade på sig. Nej, egentligen skulle hon faktiskt helst vilja sjunga lite julsånger. Om jag inte hade något emot det förstås… As if! Hon menade att det troligen är enda tillfället att få sjunga de gamla välbekanta julpsalmerna och sångerna eftersom alla advents- och julkonserter är inställda. Jag är inte den som missar ett tillfälle att få sjunga julsånger så jag tänkte ge er ett litet tips på ett sätt att förena nytta med nöje.

Nej, egentligen skulle hon faktiskt helst vilja sjunga lite julsånger.

Närmare bestämt en kombinationsövning; registerutjämning, vokalutjämning och julsång i ett! Jag har valt “Nu tändas tusen juleljus” för att den har flera verser med många olika vokalkombinationer samt den nyttiga stora sexten i starten. Flera av våra mest älskade julsånger har dock liknande egenskaper; vill man t.ex. använda “Gläns över sjö och strand” går det utmärkt! Jag utgår alltså ifrån att övningen är det första du gör i passet; dvs. att du är helt ouppsjungen när du startar.

  • Nynna igenom melodin ett par gånger på valfri klingande konsonant (m, n, ng, v, eller z)
  • Sjung igenom sången med endast vokalerna i texten (se den här postens titel=första frasen i “Nu tändas”)
  • Sjung minst två olika verser så att du kan känna efter och jämföra vad som sker i övergången mellan olika vokaler. Du kommer att känna att vissa vokalkombinationer är svårare än andra.
  • Sjung texten som den står och se hur långt fram du kan placera konsonanterna; helst ska du ha känslan av att de uttalas utanför munnen, “framför framtänderna”.

Nu är du redo att ta dig an vilket stycke det än är du vill jobba med. Kanske fler julsånger…?

Den underbara Trappan!

Ni som följt bloggen vet att att jag regelbundet kommer tillbaka till begreppet “Trappan”. Igår hade jag en underbar lektion med en av de elever jag undervisat allra längst! Det var en sån där aha-upplevelse som man bara upplever sällan men som är så härlig… Det var elevens första lektion efter sommaren. Hon har under åren varit en flitig sångerska; sjungit regelbundet i flera körer och mindre ensembler, deltagit på otaliga workshops och grupplektioner och framför allt övat disciplinerat och tålmodigt. Även i de perioder när det kanske inte gått så bra. Det sistnämnda är naturligtvis en stor del av nyckeln till att det stadigt gått framåt. Hon har helt enkelt aldrig givit upp! Varit frustrerad, visst, men aldrig (vågar jag påstå) övervägt att sluta och hela tiden varit intresserad av att hitta nya vägar och strategier för att hitta nästa steg.

Under sommaren hade hon, Coronarestriktioner till trots, hittat både körsångsmöjligheter och en amatöropera-workshop för att få sjunga även under de annars “sångfria” semestermånaderna. Hon var alltså inte ett dugg ringrostig när hon kom tillbaka, vilket annars är det vanliga. (De allra flesta elever kommer tillbaka efter ledigheten utan att ha sjungit på många, många veckor.) Men inte bara det: hon hade, helt på egen hand, tagit ett gigantiskt kliv i Trappan! Diktionen satt konsekvent långt fram, legatot funkade bättre än någonsin och (efter lite “gnäll” från Fröken) registerskarvarna var i princip utsuddade!

Ett under? Nja, inte helt. När man studerat sång under flera år och varit någorlunda konsekvent och flitig så får man naturligtvis, precis som en professionell sångare, en massa rutin. Man känner sin röst, man vet vad ens egna styrkor och svagheter är och man har en gedigen verktygslåda för att ta itu med det mesta vad gäller sången. Jag brukar ofta poängtera att en normallång professionell sångutbildning är minst 7-8 år och då talar vi bara om den tid man tillbringar på skolor. Därefter följer ofta år av learning-by-doing och de flesta sångare känner sig nog aldrig helt fullärda. De har oftast en pedagog eller en coach som de tenderar att återkomma till under hela karriären. Bara för att få en check-up; en påminnelse om de viktiga sakerna. Själv kan jag inte föreställa mig mitt sångarliv utan input från Svein eller Jill… Eller från alla duktiga kollegor som bidrar med inspiration när jag har förmånen att få jobba med dem. Man lär så länge man sjunger!

Det finns inga riktiga altar!

Ha, ha, vad gör man inte för lite uppmärksamhet? Jag anade att en sådan överskrift skulle dra blickarna till sig! Det är naturligtvis en överdrift av enorma mått men med en liten gnutta sanning. Nu talar jag i första hand om amatörsångare och i synnerhet körsångare. För att hårdra det: i en normal svensk kyrkokör består minst hälften av sångerskorna i altstämman av röster som egentligen är minst sopran 2, ibland även sopran 1. Men alla som någon gång lett en kör vet att det inte bara är omfånget som betingar vem som sjunger “inte sopran”. Inget ont om den översta stämman, men i den kan man placera sångare utan större notläsningsförmåga eller musikalisk erfarenhet, så länge de har en relativ höjd. Detta eftersom sopranen tämligen ofta har “melodin” och i de fall det inte finns en tydlig sådan ligger den ändå högst och är därför enklast att definiera och lyssna in sig på. Det blir ofta alltså inte främst omfånget som avgör om en kandidat hamnar i altstämman, utan om hen läser noter okej, har tidigare erfarenhet av att sjunga harmonistämmor i ensembler eller spelar ett instrument. Det säger sig självt att det då inte blir enbart röster med låg tecitura som placeras där. Man behöver sångare som klarar att hålla en stämma även om en annan stämma ligger över den och som klarar att tänka i termer av harmonisering. Då tar man som körledare ofta mer hänsyn till om vederbörande uppfyller ovanstående krav snarare än vilket omfång de råkar ha… Det sitter alltså en massa mer eller mindre höga röster och sjunger i ett stämfack som egentligen inte är deras! År ut och år in.

Kanske är det för att jag själv är mezzosopran, jag vet inte, men jag får en hel del mezzi som elever. Många av dem kallar sig visserligen altar när de kommer eftersom det är vad de sjungit i kör hela livet. Deras egentliga stämfack brukar kunna slås fast under första lektionens uppsjungning. Missförstå mig inte: urvalsprincipen i körer går i princip inte att ändra på om man vill ha en fungerande blandad kör. Det är också helt okej och merparten av altarna i en kör brukar vara nöjda med det och tycka det är roligt med utmaningen det innebär att just harmonisera. Men: desto viktigare är det att öva det “egentliga omfånget” när man får chansen. Som t.ex. på sina sånglektioner, vilket jag skrev om igår. För problemet är rätt och slätt att man förlorar sitt omfång om man aldrig utnyttjar det till fullo. En köralt som enbart sjunger i kör och endast övar körrepertoar kommer successivt att förlora toner i båda ändar av sin röst. Den muskulatur vi använder då vi sjunger behöver, precis som de muskler vi använder för att t.ex. jogga eller köra ett styrkepass, tränas regelbundet. För att utvecklas behöver vi gå det där pyttelilla steget över gränsen så att vi långsamt vinner i smidighet och omfång. Och för att återknyta till min provokativa överskrift: det är faktiskt så att det är väldigt ovanligt med renodlade altar idag. De flesta lägre kvinnoröster är snarare mezzosopraner med en typiskt ljusare timbre, svagare bröströst och mer höjd.

Att sjunga “outside the box”

Inspirationen till det här inlägget fick jag dels av en triolektion jag höll i förrgår (jag tjuvstartade den fysiska undervisningen med ett par elever som kommer ut till mig för sina lektioner: underbart!) och dels av mitt eget inlägg igår. Jag skrev då att “stor opera” ju inte är min huvudgenre som barocksångerska och att jag därför ibland har svårigheter att riktigt uppskatta den typen av sång. För någon som håller på mycket med tidig musik kan det ibland kännas våldsamt med ett sådant fokus på styrka och det stora vibrato som (väldigt ofta) är resultatet av det enorma trycket. Det innebär ju inte att det är något “fel” på hela genren; att bära över stor orkester är ett hästjobb och du måste verkligen skapa volym för att göra det! Däremot kan det fortfarande vara så att det inte är just det man föredrar. Precis som andra kan tycka att tidig musik med dess fokus på förhållningar, ornament, klarhet och agilitet blir alltför “smått”. Allt ligger i örat på åhöraren, så att säga.

Det samma gäller din egen röst. Som jag skrev ovanför hade jag en lektion igår med en trio jag regelbundet coachar. Det är tre mycket duktiga ensemblesångare och var och en för sig har de också en fin solistisk nivå. Eftersom alla tre hamnar i facket alt/mezzo som solister, måste de anpassa sig något när de sjunger trio eftersom de flesta intressanta tersetter är uppbyggda med sopran, mezzo, alt. En av de tre måste alltså nödtvunget sjunga “outside the box”, dvs. utanför sitt eget stämfack. Oftast faller lotten på L, som är den ljusaste. Hon tar sig an uppgiften med bravur och tycker också att det är en spännande utmaning. Men… hon har svårt att acceptera den ljusa klangen i sin egen röst. I åratal har hon identifierat sig som alt. Det har hon garanterat aldrig varit i egentlig mening, men det är den stämma hon alltid haft som korist. (Detta med “körstämfack” ska jag skriva ett särskilt inlägg om imorgon.) Alltså klingar den höga delen av rösten fortfarande ovant och hon är inte riktigt där, att hon kan tycka det låter fint.

Det är ingen lätt uppgift att omfamna sin egen röst och speciellt inte när man upplever att den inte står att känna igen! Likaväl måste vi våga tänja på gränserna för att utvecklas. Visst är det sant att det lönar sig att successivt leta sig fram till den repertoar och det stämläge där din röst kommer allra bäst till sin rätt! Jag skulle heller aldrig försöka tvinga L att byta till sopran i kören. Men här handlar det om att utveckla hennes soloröst så att hennes möjligheter att välja blir större. Utbudet blir genast mycket bredare för en “alt” som bekvämt kan ta ett tvåstruket f, en ton som för många amatör-altar verkligen är på gränsen. Oftast kommer sångaren så småningom till en punkt där hen faktiskt kan uppskatta sin egen röst i det nya läget. Det kan dock vara svårt mitt under själva arbetsprocessen och då är det viktigt att lära sig “känna igen” rent muskulärt vad som är riktigt i det nya registret. Annars är risken att man så fort man möter motstånd eller tycker det känns obekvämt slutar av rädsla att skada rösten. Självklart ska det inte göra ont att sjunga och du ska heller inte bli hes! Men det förhindrar (förhoppningsvis) en erfaren sångpedagog. Däremot är det som känns obekvämt inte alltid fel. Att det känns så kan mycket väl bero på ovanan, och den i sig är inte farlig.

“The sound contains the breath.”

Det var ett tag sedan nu, så jag tyckte det var på tiden med några visdomsord från Maestro LiVigni! Huvudsakligen handlar klippet om struphuvudets position och vikten av att inte “pressa ner” larynx utan tänka “lätt” ju djupare man sjunger. För mig blir det av och till lite våldsamt när han visar och det är inte nödvändigtvis den estetik jag är helt förtjust i, men det har ju att göra med att detta handlar om opera, och framför allt romantisk sådan. Det är helt enkelt inte den genre jag främst vurmar för, men det förändrar inte det faktum att nästan allt denne amerikansk-italienske tenor säger är så klokt! Återigen är han inne på detta att en tät, välplacerad ton “feeds the breath”. Som jag tolkar det, och som jag varit inne på i tidigare inlägg, betyder det att rösten och luftströmmen är symbiotiska och att de ömsesidigt är beroende av varandra för att fungera väl. Utan tät klang, ingen fungerande luftström. Utan flow, ingen bärig klang.

Att bära är inte detsamma som att ha en gigantisk röst…

En elev skrev häromdagen att hon gärna skulle vilja veta mer om detta att “höras”. Detta med röstens bärighet är ett närmast outtömligt ämne och oerhört komplext. Kanske återkommer jag om det här i ett bonusklipp inom ramen för digitalundervisningen, då övningar kan vara svåra att fånga i text. Men så mycket kan sägas, att det är många element som spelar in. Eftersom merparten av mina elever är sopraner och altar utgår jag ifrån kvinnorösten. Generellt kan man säga att de flesta, oavsett röstfack, brukar tycka det är allra svårast att nå fram i det nedre mellanregistret, dvs. tonerna kring och i den undre registerövergången. Det finns “altar” som avskyr de toner som borde vara deras absoluta favorittoner! Att det blir successivt svårare att styra rösten ju lägre man kommer beror ofta på att man paradoxalt nog släpper stödet då man behöver det som bäst. Går den tonala linjen dessutom nedåt tenderar många att följa med i tonernas riktning med hela huvudet så att hakspetsen rör sig i riktning mot halsgropen. Inte konstigt att det blir svårt att gå fram när man fungerar som sin egen sordin! Och kanske det viktigaste av allt: undvik “dammsugarregistret”. Du måste öva upp ett sunt bröstregister för att kunna sjunga vackert längre ner. Det finns inga omvägar och de som påstår att det går att bära under C1 i något slags mixregister ljuger helt enkelt. Bröstregistret kan däremot låta ganska olika från sångerska till sångerska, beroende på hur vi är byggda. Men det är kanske vårt viktigaste register att få ordning på, då det fungerar som grundlag för resten av rösten; ett slags “språngbräda” uppåt, om man så vill. Några ledord när du övar din bärighet i lägre register:

  • Behåll “vinkelhaken” under hakan hela tiden, oavsett tonhöjd. Försök att behålla en konstant (men inte anspänd) huvudposition.
  • Föreställ dig en tydligt horisontell linje när du sjunger en fras som går nedåt; tänk dig att du sjunger till en punkt på väggen ungefär i ögonhöjd.
  • Ändra din huvudposition generellt så lite som möjligt. Konstans=egalitet även när vi rör oss över skarven.
  • Bröstregistret kräver flow! Var aldrig rädd för att gå över i bröstregistret men var noga med att behålla luftströmmen även i detta register! Låt luften göra jobbet och försök inte att göra något aktivt muskulärt för att överbrygga registerövergången. Viktigt, annars blir klangen klämd och vi låter som dåliga popsångare istället för sensuellt bröstande sångare med skolad klang!

Slutligen har bärigheten väldigt lite med storleken på rösten att göra, och desto mer med projektionen. Vi har väl alla upplevt sångare som låter enormt mycket när vi står direkt framför dem men som tio meter bort knappt hörs allt. De har förvisso en “stor” röst men saknar helt tydligt övertoner och då spelar det ingen roll hur mycket energi man använder för att sjunga starkt. Man kommer inte att bära ändå. För bärighet krävs “bett” eller “metall” eller “ping”, om man så vill. Kärt barn har många namn. En som trots att hon passerat 60 fortfarande har ping de luxe är Dame Emma Kirkby, en av världens bästa barocksopraner. Den som vill uppleva henne i action och samtidigt lära sig en massa om genren kan njuta av nedanstående masterclass som jag hittade på Youtube.

Vokalutjämning

Det här är inte ett nytt tema för de av er som gått en längre tid hos mig. Det tål dock att tas upp igen. Och igen. Få saker (förutom ett bra gehör, vilket oavsett är en förutsättning om du ska sjunga) är så viktiga för intonationen som just detta. Hur du formar dina vokaler har naturligtvis också stor inverkan på hur egaliserad rösten låter, dvs. hur “jämn” klang sångaren får. Det är därför av stor vikt att du övar framför en spegel, åtminstone delvis. (Det räcker gott med en liten fickspegel för att av och till kunna kolla sig själv.)

Direkt efter andningsövningarna, innan du börjar med rena vokalövningar, kollar du dig själv i det att du långsamt uttalar alla vokaler från a-ö. Din ideala munform är en liggande oval eller en mycket mjuk rektangel. Sätt ett pekfinger vid varje mungipa för att hindra dig själv från att gå ut för mycket i sidled. Det gäller framför allt de breda vokalerna i och e. Vill du ägna dig lite extra åt just den här tekniska biten en dag så kan du fortsätta att sjunga vokalraden “i-e-a-å-o” på tonhöjd i olika lägen. Är du nöjd med det du iakttar i spegeln kan du göra det samma på treklanger, både uppåt och nedåt. Du kan även öva treklanger på en och samma vokal och vara uppmärksam på att vokalen förblir den samma oavsett tonhöjd.

Men varför har vokalformationen så stor inverkan på klangfärg och intonation? Jo, båda är beroende av vokal konsekvens, dvs. så liten förändring som möjligt. Ta den sista övningen jag nämnde, där du sjunger en treklang på en och samma vokal, låt oss säga ett a. Om du tillåter dig själv att ändra tonens placering när du går uppåt (t.ex. genom att tonen rutschar bakåt i halsen istället för att bara ge den lite mer plats genom att höja gomseglet och “haka av gångjärnet till underkäken”) så kommer tonen att klinga olika beroende på vilken tonhöjd du är på. Troligen kommer den att låta burkigare ju högre upp du kommer eftersom den åker bakåt. Denna ojämnhet i klang kommer ofta inte bara att uppfattas som märklig eller förändrad av åhöraren, utan som oren. Det beror på att en vokal som ändrar sits och plötsligt blir “mörkare” får tonen att förlora mycket av sina övertoner, varpå den kommer att uppfattas som för låg, även om du i grunden ligger på rätt tonhöjd.

För ordningens skull är det på sin plats att påpeka att det finns många aspekter av både klang och intonation. Du kommer inte per automatik att låta egaliserat och rent bara för att du inte sjunger för breda vokaler. Vore det bara så enkelt! Men det är en viktig komponent. Ju färre “justeringar” av vokalform och klangrum du måste göra inom en fras, ju närmare en ren, klar klang. Se till att ha allt du har möjlighet att kontrollera på plats innan du startar en fras. Då är du redan en bra bit på väg.

När det ändå inte funkar…

För att återkoppla till gårdagens inlägg. Du har varit duktig och gjort alla de “snällaste” övningarna till punkt och pricka? Sjungit supersvagt? Inte pressat? Stått tålmodigt och gjort de minst inspirerande “lättövningarna” för att inte överbelasta? Och ändå känns rösten lika oelastiskt som innan? Allergin eller förkylningen gör det omöjligt att komma vidare? Tough luck.

Ta en paus ett par dagar. Eller åtminstone en. Se hur det funkar efter en dags ledigt. Skulle det fortfarande inte funka behöver rösten vila. Bara att acceptera. Det är kontraproduktivt och i värsta fall farligt att tvinga svullna stämband till någonting som helst. Gör något annat du tycker är roligt istället. Vill du göra något sångrelaterat? Kanske hittar du något användbart tips i inlägget Förkylt från i höstas…

Att ta ett steg tillbaka

Jag är inte den enda pollenallergikern i vår Community. Igår kom ett sms från en elev som kort och gott sa: ‘Sjungit mig hes/övat f mkt på allergi. Idag c:a 90%luft, 10% ton. Hjälp! [ledsen smiley]

Ja, det är fort gjort. Ofta funkar rösten ganska bra (i början) trots att allergiperioden satt igång. Hos många av oss sitter det ju framför allt i näsan och då tänker man inte på att det ju är instrumentets samtliga slemhinnor som är under attack… Det samma gäller i grunden när vi blir förkylda. Ibland upplever man till och med att man får en extra tät och fin ton första dagen av en förkylningen; stämbanden är lite, lite svullna och håller tätt och fint… Men får dock betala för det med ödem och andra otrevligheter om man inte är försiktig. Rådet är som alltid: ta ett steg tillbaka. Visst kan du öva (lite!) men håll övningspasset kort och gör inga tunga övningar. Ett tips är att reducera övningspasset till randfunktionsövningar (digitaleleverna kan följa bonusklippet ni fick förra veckan och kanske bygga på det några minuter) där ni uteslutande jobbar med klingande konsonanter: m, n, ng, v, z. Ni kan även köra lite “prrrr” (hästfrustande) och andra snälla övningar; inga öppna vokaler.

Öva så här begränsat under ett par dagar och testa sedan igen om rösten känns lite piggare. Är du drabbad av kraftig allergi kanske du inte kan sjunga “normalt” på ett par veckor, men då får det vara så. Jag brukar ju tjata om att det finns så många sätt att öva på utom de rent vokala: öva in texter, gå på jakt efter ny repertoar, lyssna på andra sångare och analysera vad de gör osv. osv. Lycka till!

Att höra tonen inombords

Idag när jag stod och övade på en kantat av Telemann spelade jag in några takter för att kolla om jag egentligen lät så som jag önskade och föreställde mig att det gjorde. Det gjorde jag på en del ställen. Men särskilt på ett ställe stämde det inte alls. Det lät på något sätt “nollställt” och jag försökte analysera för mig själv vad det berodde på. Jag landade i att min intention var otydlig, dvs. att uttrycket inte var entydigt. Det i sin tur förde till att klangen också blev lite luddig. Det hördes helt enkelt att jag inte helt bestämt mig för hur jag ville ha frasen.

Det är sådant jag pratar om på i princip varenda sånglektion; att tanken måste finnas i huvudet innan du öppnar munnen. Hör du inte tonen inombords innan du startar kommer det sannolikt inte att låta optimalt. Tydligen är det även något jag måste påminna mig om när jag själv sjunger. Hör jag tonen tydligt för mitt inre öra så kommer den också (oftast) ut så som jag tänkt mig. Förberedelse är allt. Vill du ha ett klart och tydligt vokalt resultat måste du vara helt närvarande. Det finns inte plats att tänka på något annat under tiden du övar. Det är anledningen till att jag förespråkar kortare övningspass för mina elever: det är mycket lättare att vara helt närvarande i 15 minuter än i 45. (Är man på sånglektion klarar man det senare, eftersom man har fullt fokus på läraren som ser till att man inte svävar iväg i tanken. Står man själv och övar är det väldigt lätt hänt att tappa koncentrationen för en sekund och vips, så är man inte längre helt medveten om vad man gör tekniskt.)

Nästa gång du värmer upp kan du ju prova hur det känns att verkligen vara närvarande mentalt vid varje ton du sjunger. Gör ett 10-minuterspass och hör starttonen på varje ny övning i huvudet innan du sjunger den. Det blir garanterat enklare och låter dessutom tydligare ut. I tillägg gör det mycket för intonationen! Om du vill läsa mer på just det temat så skrev jag en del om intonationen i ett tidigare inlägg, där jag kallade det för att vara proaktiv i tanken.