Gammal skåpmat

Det är alltid en bra idé att med jämna mellanrum damma av gammal repertoar. Alltså att gå igenom sin sångpärm (som logiskt nog är tjockare ju längre man sjungit) och ta upp saker på nytt. Det är en ovärderlig måttstock på hur man ligger till i sin utveckling och i 99 fall av 100 går det bättre att sjunga ett stycke som man studerade för ett par månader eller till och med år sedan när man gör det på nytt. Idag hade jag och eleven I. en sådan upplevelse. Hon var egentligen helstressad och kom ångande in i sista sekund. Hon hade redan aviserat att hon dessutom var tvungen att gå 10 minuter tidigare p.g.a. ett viktigt möte. Alltså inga strålande förutsättningar för en bra lektion, kan tyckas.

Men som hon sjöng! Vi hade valt ut två engelska barockstycken som hon sjöng för flera år sedan för att se hur de “låg till” efter trädan. Det var så inspirerande och roligt att märka hur mycket hon utvecklats på den här tiden. Allt från frasering och och tonbildning till ornament satt som en smäck! Jag vill lova att pedagogen var lika nöjd som eleven själv. Jag kan verkligen rekommendera den här metoden för att skaffa sig en bild av var man står.

Med det sagt så är det lika viktigt att göra motsvarande åt andra hållet: märker man att en aria eller lied är alltför tuff eller komplicerad för närvarande så gör man klokt i att lägga den åt sidan ett tag. Får du inte alls till den trots idoga försök är det troligen inte dags ännu. Det är oerhört viktigt att lägga ribban på rätt nivå. Dels för att inte tappa sugen (det är ju inte roligt att harva med något man inte känner att man klarar av) men även för att det kan var skadligt att “pressa” rösten längre än den för närvarande klarar av på ett säkert sätt. Allt har sin tid.

Din personliga rutin

Häromdagen skrev jag om rutiner och vill gärna fortsätta på samma tema. Jag kan nämligen inte nog understryka hur viktiga de är. “Jamen, hur ser då en bra rutin ut?” frågar sig den ordentliga eleven. Det är det som är det kluriga: det finns inte en rutin. Du måste själv bygga din egen verktygslåda. Din sånglärare hjälper dig i det att hen gör otaliga övningar med dig. Ju mer ni tillsammans lär känna din röst, ju mer individanpassas dina sånglektioner. Pedagogen ringar in dina utmaningar och försöker hitta en bra väg framåt. Du märker efter hand vad som funkar och det är där ditt eget ansvar tar vid: du måste börja samla på favoritövningar.

Om du har ambitioner med din sång behöver du skapa egna sångrutiner baserade på det som fungerar bäst för dig.

Ett sätt som många av mina elever tycker om är att ha en liten “sångbok”. Där kan man dels skriva ner tankar och reflektioner om den lektion man just haft (minnesanteckningar) men framför allt kan man skriva ner övningar som fungerat bra och som man vill kunna upprepa själv hemma. Det här är är jätteviktigt! Sångläraren är ansvarig för att ge dig maximalt med inspiration under den tid du har sånglektion, men den lilla tiden är en bråkdel av din vokala träning. Redan efter några månader bör du börja kunna sätta ihop en liten övningsrutin baserat på det du gjort med din lärare på lektionen. Kort och gott: om du har ambitioner med din sång behöver du skapa egna sångrutiner baserade på det som fungerar bäst för dig.

Tjata, tjata, tjata!

Som jag redan skrivit om i flera inlägg föregår den största delen av undervisningen på distans just nu. Eleverna mottar digitala “paket” med dels övningar och dels en liten instuderingsuppgift. För att det ska bli någorlunda varierat försöker jag bygga upp varje paket kring ett speciellt tema: andning, rörlighet, projektion osv.

Oavsett vad man vill bli bra på så krävs rutiner.

Inför den senaste inspelningen gick jag igenom ett par av de tidigare lektionerna för att se hur jag bäst kunde komplettera. Då slog det mig hur otroligt tjatig jag är! Jag menar det bokstavligt: jag upprepar samma tekniska käpphästar om och om igen, närmast som ett mantra. Först blev jag nästan full i skratt men ju mer jag tänkte på saken insåg jag att det är så de pedagoger som hjälpt mig mest under min sångutbildning har arbetat. Som lärare måste du ju tro på din metod och dina övningar. Du måste vara övertygad om att du har verktyg som kan hjälpa dina elever att utvecklas. Det är egentligen inget hokus pokus. Man har ett antal ben att stå på som man vill att även ens elever ska få och lära sig använda. Visst kan man försöka hitta olika infallsvinklar och beskriva saker på så många olika sätt man förmår, men i slutänden kokar det ner till att man har en vision om vilka övningar som fungerar.

Det är just därför det kan vara roligt och lärorikt för elever att av och till ta en lektion för någon annan lärare. (Jag skrev en bloggpost om detta för ett och ett halvt år sen.) Alla bra pedagoger vill ju sina elevers bästa och de flesta har nog en liknande syn på vad som är sund sångteknik. Vägen dit kan dock se olika ut och en elev som jobbat med sin fasta lärare länge med ett visst problem kan få en aha-upplevelse när en annan pedagog uttrycker sig lite annorlunda för att förklara samma sak. Plötsligt trillar polletten ner!

Själv har jag gjort samma andningsserie (som nu även mina elever också gör) de senaste 25 åren! Det är inte bara det att jag tycker det är ett effektivt sätt att “väcka kroppen” inför ett sångpass; oavsett vad man vill bli bra på så krävs rutiner. Att göra samma saker om och om igen. Dels för att stärka musklerna och träna koordinationen, men kanske främst för att göra saker till en självklarhet så att de sker automatiskt utan att man behöver tänka på det. Det blir som ett slags meditation. När jag gör min andningsserie på morgonen släpper jag tankarna på allt annat och går in i “sångmodus”. Fortsättning följer.

Uäaueueuuuu…

En av mina härliga elever hade terminens näst sista lektion igår och jag frågade om hon ville gå igenom ett nytt stycke under kommande lektion för att ha något att bita i under julledigheten. Hon skruvade på sig. Nej, egentligen skulle hon faktiskt helst vilja sjunga lite julsånger. Om jag inte hade något emot det förstås… As if! Hon menade att det troligen är enda tillfället att få sjunga de gamla välbekanta julpsalmerna och sångerna eftersom alla advents- och julkonserter är inställda. Jag är inte den som missar ett tillfälle att få sjunga julsånger så jag tänkte ge er ett litet tips på ett sätt att förena nytta med nöje.

Nej, egentligen skulle hon faktiskt helst vilja sjunga lite julsånger.

Närmare bestämt en kombinationsövning; registerutjämning, vokalutjämning och julsång i ett! Jag har valt “Nu tändas tusen juleljus” för att den har flera verser med många olika vokalkombinationer samt den nyttiga stora sexten i starten. Flera av våra mest älskade julsånger har dock liknande egenskaper; vill man t.ex. använda “Gläns över sjö och strand” går det utmärkt! Jag utgår alltså ifrån att övningen är det första du gör i passet; dvs. att du är helt ouppsjungen när du startar.

  • Nynna igenom melodin ett par gånger på valfri klingande konsonant (m, n, ng, v, eller z)
  • Sjung igenom sången med endast vokalerna i texten (se den här postens titel=första frasen i “Nu tändas”)
  • Sjung minst två olika verser så att du kan känna efter och jämföra vad som sker i övergången mellan olika vokaler. Du kommer att känna att vissa vokalkombinationer är svårare än andra.
  • Sjung texten som den står och se hur långt fram du kan placera konsonanterna; helst ska du ha känslan av att de uttalas utanför munnen, “framför framtänderna”.

Nu är du redo att ta dig an vilket stycke det än är du vill jobba med. Kanske fler julsånger…?

Den underbara Trappan!

Ni som följt bloggen vet att att jag regelbundet kommer tillbaka till begreppet “Trappan”. Igår hade jag en underbar lektion med en av de elever jag undervisat allra längst! Det var en sån där aha-upplevelse som man bara upplever sällan men som är så härlig… Det var elevens första lektion efter sommaren. Hon har under åren varit en flitig sångerska; sjungit regelbundet i flera körer och mindre ensembler, deltagit på otaliga workshops och grupplektioner och framför allt övat disciplinerat och tålmodigt. Även i de perioder när det kanske inte gått så bra. Det sistnämnda är naturligtvis en stor del av nyckeln till att det stadigt gått framåt. Hon har helt enkelt aldrig givit upp! Varit frustrerad, visst, men aldrig (vågar jag påstå) övervägt att sluta och hela tiden varit intresserad av att hitta nya vägar och strategier för att hitta nästa steg.

Under sommaren hade hon, Coronarestriktioner till trots, hittat både körsångsmöjligheter och en amatöropera-workshop för att få sjunga även under de annars “sångfria” semestermånaderna. Hon var alltså inte ett dugg ringrostig när hon kom tillbaka, vilket annars är det vanliga. (De allra flesta elever kommer tillbaka efter ledigheten utan att ha sjungit på många, många veckor.) Men inte bara det: hon hade, helt på egen hand, tagit ett gigantiskt kliv i Trappan! Diktionen satt konsekvent långt fram, legatot funkade bättre än någonsin och (efter lite “gnäll” från Fröken) registerskarvarna var i princip utsuddade!

Ett under? Nja, inte helt. När man studerat sång under flera år och varit någorlunda konsekvent och flitig så får man naturligtvis, precis som en professionell sångare, en massa rutin. Man känner sin röst, man vet vad ens egna styrkor och svagheter är och man har en gedigen verktygslåda för att ta itu med det mesta vad gäller sången. Jag brukar ofta poängtera att en normallång professionell sångutbildning är minst 7-8 år och då talar vi bara om den tid man tillbringar på skolor. Därefter följer ofta år av learning-by-doing och de flesta sångare känner sig nog aldrig helt fullärda. De har oftast en pedagog eller en coach som de tenderar att återkomma till under hela karriären. Bara för att få en check-up; en påminnelse om de viktiga sakerna. Själv kan jag inte föreställa mig mitt sångarliv utan input från Svein eller Jill… Eller från alla duktiga kollegor som bidrar med inspiration när jag har förmånen att få jobba med dem. Man lär så länge man sjunger!

Det finns inga riktiga altar!

Ha, ha, vad gör man inte för lite uppmärksamhet? Jag anade att en sådan överskrift skulle dra blickarna till sig! Det är naturligtvis en överdrift av enorma mått men med en liten gnutta sanning. Nu talar jag i första hand om amatörsångare och i synnerhet körsångare. För att hårdra det: i en normal svensk kyrkokör består minst hälften av sångerskorna i altstämman av röster som egentligen är minst sopran 2, ibland även sopran 1. Men alla som någon gång lett en kör vet att det inte bara är omfånget som betingar vem som sjunger “inte sopran”. Inget ont om den översta stämman, men i den kan man placera sångare utan större notläsningsförmåga eller musikalisk erfarenhet, så länge de har en relativ höjd. Detta eftersom sopranen tämligen ofta har “melodin” och i de fall det inte finns en tydlig sådan ligger den ändå högst och är därför enklast att definiera och lyssna in sig på. Det blir ofta alltså inte främst omfånget som avgör om en kandidat hamnar i altstämman, utan om hen läser noter okej, har tidigare erfarenhet av att sjunga harmonistämmor i ensembler eller spelar ett instrument. Det säger sig självt att det då inte blir enbart röster med låg tecitura som placeras där. Man behöver sångare som klarar att hålla en stämma även om en annan stämma ligger över den och som klarar att tänka i termer av harmonisering. Då tar man som körledare ofta mer hänsyn till om vederbörande uppfyller ovanstående krav snarare än vilket omfång de råkar ha… Det sitter alltså en massa mer eller mindre höga röster och sjunger i ett stämfack som egentligen inte är deras! År ut och år in.

Kanske är det för att jag själv är mezzosopran, jag vet inte, men jag får en hel del mezzi som elever. Många av dem kallar sig visserligen altar när de kommer eftersom det är vad de sjungit i kör hela livet. Deras egentliga stämfack brukar kunna slås fast under första lektionens uppsjungning. Missförstå mig inte: urvalsprincipen i körer går i princip inte att ändra på om man vill ha en fungerande blandad kör. Det är också helt okej och merparten av altarna i en kör brukar vara nöjda med det och tycka det är roligt med utmaningen det innebär att just harmonisera. Men: desto viktigare är det att öva det “egentliga omfånget” när man får chansen. Som t.ex. på sina sånglektioner, vilket jag skrev om igår. För problemet är rätt och slätt att man förlorar sitt omfång om man aldrig utnyttjar det till fullo. En köralt som enbart sjunger i kör och endast övar körrepertoar kommer successivt att förlora toner i båda ändar av sin röst. Den muskulatur vi använder då vi sjunger behöver, precis som de muskler vi använder för att t.ex. jogga eller köra ett styrkepass, tränas regelbundet. För att utvecklas behöver vi gå det där pyttelilla steget över gränsen så att vi långsamt vinner i smidighet och omfång. Och för att återknyta till min provokativa överskrift: det är faktiskt så att det är väldigt ovanligt med renodlade altar idag. De flesta lägre kvinnoröster är snarare mezzosopraner med en typiskt ljusare timbre, svagare bröströst och mer höjd.

Att sjunga “outside the box”

Inspirationen till det här inlägget fick jag dels av en triolektion jag höll i förrgår (jag tjuvstartade den fysiska undervisningen med ett par elever som kommer ut till mig för sina lektioner: underbart!) och dels av mitt eget inlägg igår. Jag skrev då att “stor opera” ju inte är min huvudgenre som barocksångerska och att jag därför ibland har svårigheter att riktigt uppskatta den typen av sång. För någon som håller på mycket med tidig musik kan det ibland kännas våldsamt med ett sådant fokus på styrka och det stora vibrato som (väldigt ofta) är resultatet av det enorma trycket. Det innebär ju inte att det är något “fel” på hela genren; att bära över stor orkester är ett hästjobb och du måste verkligen skapa volym för att göra det! Däremot kan det fortfarande vara så att det inte är just det man föredrar. Precis som andra kan tycka att tidig musik med dess fokus på förhållningar, ornament, klarhet och agilitet blir alltför “smått”. Allt ligger i örat på åhöraren, så att säga.

Det samma gäller din egen röst. Som jag skrev ovanför hade jag en lektion igår med en trio jag regelbundet coachar. Det är tre mycket duktiga ensemblesångare och var och en för sig har de också en fin solistisk nivå. Eftersom alla tre hamnar i facket alt/mezzo som solister, måste de anpassa sig något när de sjunger trio eftersom de flesta intressanta tersetter är uppbyggda med sopran, mezzo, alt. En av de tre måste alltså nödtvunget sjunga “outside the box”, dvs. utanför sitt eget stämfack. Oftast faller lotten på L, som är den ljusaste. Hon tar sig an uppgiften med bravur och tycker också att det är en spännande utmaning. Men… hon har svårt att acceptera den ljusa klangen i sin egen röst. I åratal har hon identifierat sig som alt. Det har hon garanterat aldrig varit i egentlig mening, men det är den stämma hon alltid haft som korist. (Detta med “körstämfack” ska jag skriva ett särskilt inlägg om imorgon.) Alltså klingar den höga delen av rösten fortfarande ovant och hon är inte riktigt där, att hon kan tycka det låter fint.

Det är ingen lätt uppgift att omfamna sin egen röst och speciellt inte när man upplever att den inte står att känna igen! Likaväl måste vi våga tänja på gränserna för att utvecklas. Visst är det sant att det lönar sig att successivt leta sig fram till den repertoar och det stämläge där din röst kommer allra bäst till sin rätt! Jag skulle heller aldrig försöka tvinga L att byta till sopran i kören. Men här handlar det om att utveckla hennes soloröst så att hennes möjligheter att välja blir större. Utbudet blir genast mycket bredare för en “alt” som bekvämt kan ta ett tvåstruket f, en ton som för många amatör-altar verkligen är på gränsen. Oftast kommer sångaren så småningom till en punkt där hen faktiskt kan uppskatta sin egen röst i det nya läget. Det kan dock vara svårt mitt under själva arbetsprocessen och då är det viktigt att lära sig “känna igen” rent muskulärt vad som är riktigt i det nya registret. Annars är risken att man så fort man möter motstånd eller tycker det känns obekvämt slutar av rädsla att skada rösten. Självklart ska det inte göra ont att sjunga och du ska heller inte bli hes! Men det förhindrar (förhoppningsvis) en erfaren sångpedagog. Däremot är det som känns obekvämt inte alltid fel. Att det känns så kan mycket väl bero på ovanan, och den i sig är inte farlig.

“The sound contains the breath.”

Det var ett tag sedan nu, så jag tyckte det var på tiden med några visdomsord från Maestro LiVigni! Huvudsakligen handlar klippet om struphuvudets position och vikten av att inte “pressa ner” larynx utan tänka “lätt” ju djupare man sjunger. För mig blir det av och till lite våldsamt när han visar och det är inte nödvändigtvis den estetik jag är helt förtjust i, men det har ju att göra med att detta handlar om opera, och framför allt romantisk sådan. Det är helt enkelt inte den genre jag främst vurmar för, men det förändrar inte det faktum att nästan allt denne amerikansk-italienske tenor säger är så klokt! Återigen är han inne på detta att en tät, välplacerad ton “feeds the breath”. Som jag tolkar det, och som jag varit inne på i tidigare inlägg, betyder det att rösten och luftströmmen är symbiotiska och att de ömsesidigt är beroende av varandra för att fungera väl. Utan tät klang, ingen fungerande luftström. Utan flow, ingen bärig klang.

Att bära är inte detsamma som att ha en gigantisk röst…

En elev skrev häromdagen att hon gärna skulle vilja veta mer om detta att “höras”. Detta med röstens bärighet är ett närmast outtömligt ämne och oerhört komplext. Kanske återkommer jag om det här i ett bonusklipp inom ramen för digitalundervisningen, då övningar kan vara svåra att fånga i text. Men så mycket kan sägas, att det är många element som spelar in. Eftersom merparten av mina elever är sopraner och altar utgår jag ifrån kvinnorösten. Generellt kan man säga att de flesta, oavsett röstfack, brukar tycka det är allra svårast att nå fram i det nedre mellanregistret, dvs. tonerna kring och i den undre registerövergången. Det finns “altar” som avskyr de toner som borde vara deras absoluta favorittoner! Att det blir successivt svårare att styra rösten ju lägre man kommer beror ofta på att man paradoxalt nog släpper stödet då man behöver det som bäst. Går den tonala linjen dessutom nedåt tenderar många att följa med i tonernas riktning med hela huvudet så att hakspetsen rör sig i riktning mot halsgropen. Inte konstigt att det blir svårt att gå fram när man fungerar som sin egen sordin! Och kanske det viktigaste av allt: undvik “dammsugarregistret”. Du måste öva upp ett sunt bröstregister för att kunna sjunga vackert längre ner. Det finns inga omvägar och de som påstår att det går att bära under C1 i något slags mixregister ljuger helt enkelt. Bröstregistret kan däremot låta ganska olika från sångerska till sångerska, beroende på hur vi är byggda. Men det är kanske vårt viktigaste register att få ordning på, då det fungerar som grundlag för resten av rösten; ett slags “språngbräda” uppåt, om man så vill. Några ledord när du övar din bärighet i lägre register:

  • Behåll “vinkelhaken” under hakan hela tiden, oavsett tonhöjd. Försök att behålla en konstant (men inte anspänd) huvudposition.
  • Föreställ dig en tydligt horisontell linje när du sjunger en fras som går nedåt; tänk dig att du sjunger till en punkt på väggen ungefär i ögonhöjd.
  • Ändra din huvudposition generellt så lite som möjligt. Konstans=egalitet även när vi rör oss över skarven.
  • Bröstregistret kräver flow! Var aldrig rädd för att gå över i bröstregistret men var noga med att behålla luftströmmen även i detta register! Låt luften göra jobbet och försök inte att göra något aktivt muskulärt för att överbrygga registerövergången. Viktigt, annars blir klangen klämd och vi låter som dåliga popsångare istället för sensuellt bröstande sångare med skolad klang!

Slutligen har bärigheten väldigt lite med storleken på rösten att göra, och desto mer med projektionen. Vi har väl alla upplevt sångare som låter enormt mycket när vi står direkt framför dem men som tio meter bort knappt hörs allt. De har förvisso en “stor” röst men saknar helt tydligt övertoner och då spelar det ingen roll hur mycket energi man använder för att sjunga starkt. Man kommer inte att bära ändå. För bärighet krävs “bett” eller “metall” eller “ping”, om man så vill. Kärt barn har många namn. En som trots att hon passerat 60 fortfarande har ping de luxe är Dame Emma Kirkby, en av världens bästa barocksopraner. Den som vill uppleva henne i action och samtidigt lära sig en massa om genren kan njuta av nedanstående masterclass som jag hittade på Youtube.

Vokalutjämning

Det här är inte ett nytt tema för de av er som gått en längre tid hos mig. Det tål dock att tas upp igen. Och igen. Få saker (förutom ett bra gehör, vilket oavsett är en förutsättning om du ska sjunga) är så viktiga för intonationen som just detta. Hur du formar dina vokaler har naturligtvis också stor inverkan på hur egaliserad rösten låter, dvs. hur “jämn” klang sångaren får. Det är därför av stor vikt att du övar framför en spegel, åtminstone delvis. (Det räcker gott med en liten fickspegel för att av och till kunna kolla sig själv.)

Direkt efter andningsövningarna, innan du börjar med rena vokalövningar, kollar du dig själv i det att du långsamt uttalar alla vokaler från a-ö. Din ideala munform är en liggande oval eller en mycket mjuk rektangel. Sätt ett pekfinger vid varje mungipa för att hindra dig själv från att gå ut för mycket i sidled. Det gäller framför allt de breda vokalerna i och e. Vill du ägna dig lite extra åt just den här tekniska biten en dag så kan du fortsätta att sjunga vokalraden “i-e-a-å-o” på tonhöjd i olika lägen. Är du nöjd med det du iakttar i spegeln kan du göra det samma på treklanger, både uppåt och nedåt. Du kan även öva treklanger på en och samma vokal och vara uppmärksam på att vokalen förblir den samma oavsett tonhöjd.

Men varför har vokalformationen så stor inverkan på klangfärg och intonation? Jo, båda är beroende av vokal konsekvens, dvs. så liten förändring som möjligt. Ta den sista övningen jag nämnde, där du sjunger en treklang på en och samma vokal, låt oss säga ett a. Om du tillåter dig själv att ändra tonens placering när du går uppåt (t.ex. genom att tonen rutschar bakåt i halsen istället för att bara ge den lite mer plats genom att höja gomseglet och “haka av gångjärnet till underkäken”) så kommer tonen att klinga olika beroende på vilken tonhöjd du är på. Troligen kommer den att låta burkigare ju högre upp du kommer eftersom den åker bakåt. Denna ojämnhet i klang kommer ofta inte bara att uppfattas som märklig eller förändrad av åhöraren, utan som oren. Det beror på att en vokal som ändrar sits och plötsligt blir “mörkare” får tonen att förlora mycket av sina övertoner, varpå den kommer att uppfattas som för låg, även om du i grunden ligger på rätt tonhöjd.

För ordningens skull är det på sin plats att påpeka att det finns många aspekter av både klang och intonation. Du kommer inte per automatik att låta egaliserat och rent bara för att du inte sjunger för breda vokaler. Vore det bara så enkelt! Men det är en viktig komponent. Ju färre “justeringar” av vokalform och klangrum du måste göra inom en fras, ju närmare en ren, klar klang. Se till att ha allt du har möjlighet att kontrollera på plats innan du startar en fras. Då är du redan en bra bit på väg.