Jam session med maestro Pix

Det är inte varje dag man får tillfälle att jamma lite bara för sitt höga nöjes skull. Igår sjöng jag Mozart för första gången på evigheter! Roligt att leka med lite “senare” repertoar en gång ibland…

“Ridente la calma”
Als Luise die Briefe ihres ungetreuen Liebhabers verbrannte”
“Marito vorrei” (La finta semplice)

Inspirerande workshop!

Den gångna helgen hade jag förmånen att som inbjuden lärare få leda en liten workshop initierad av ett antal elever. Ett par av dem hade jag aldrig förut träffat. De hade ordnat en underbar stor och ljus lokal i ett kulturcentrum i Vasastan och engagerat en fantastisk ackompanjatör. Jag behövde så att säga bara segla in och wave my wand. Otroligt lyxigt.

Att jag inte kände alla från början var bara en fördel. Första gången man hör en röst är man så extremt på alerten för att inte missa något. Det smittar av sig när man sedan undervisar elever som redan gått hos en ett tag. Repertoaren var skiftande men eftersom jag har rykte om mig att vara tidig-musik-nörd så hade alla lydigt med sig åtminstone något stycke från en tidigare epok.

Jag skrev ju i mitt förra inlägg att jag kände mig som en otåligt sågspånsskrapande cirkushäst. Nu, mina damer och herrar, är hästen utsläppt på grönbete och hon njuter så enormt! Imorgon bär det av ut till Täby och en (visserligen enbart streamad) sommarkonsert. Redan dagen efter får jag lov att spela in sånger jag älskar tillsammans med en otrolig pianist. Kommande vecka väntar ytterligare en konsert samt ett kärt återseende med mina fasta elever som då har sina första lektioner efter sommarlovet. Mot bakgrund av det gångna halvårets utmaningar känns det som en ynnest att långsamt närma sig något som liknar normalitet…

Jag är dock en smula pragmatiskt lagd och även om det inte går att förbereda sig helt för en möjlig “andra våg” så finns den vedervärdiga risken för detta ändå i bakhuvudet. I mitten av mars skrev jag ett slags upprop till stöd för frilansande musiker. Många kommenterade och delade inlägget och det är jag enormt tacksam för. Jag vill precisera att jag inte skrev till förmån för mig själv. Jag är “gammal i gamet” och har flera ben att stå på. Jag och min man har (hittills) klarat oss jämförelsevis bra trots att ingen av oss är fast anställd. De största förlorarna är våra unga kollegor, kanske båda frilansande; om möjligt även med små barn. Är man ung och inte har hunnit bygga upp ett kontaktnät av arbetsgivare och elever är det tungt. Många har det verkligen, verkligen tufft. Jag vill därför avsluta detta något spretiga inlägg med en uppmaning: om ni tycker kulturen är viktig, och sången och musiken i synnerhet, så försök att stödja den fria konsten på alla sätt ni kommer på. Gå på konserter och föreställningar. Är ni inte i riskgrupp är det verkligen säkert just nu. Ingen släpper in fler än 50 besökare och är det fråga om kyrkokonserter är det lätt som en plätt att få en helt egen bänkrad. Jag hoppas så klart vi ses på mina konserter, men jag hoppas kanske ännu mer att mina yngre kollegor får se era glada ansikten när de äntrar scenen framöver!

Curb your enthusiasm!

Nej, självklart är jag inte ute efter att någon enda elev ska bli sångens Larry David. Däremot kan det vara smart att göra val så att inte allt sker samtidigt; att vara ekonomisk med sin röst. Ibland kan det vara bra att bestämma sig för kortare pass under en period för att rösten ska få återhämta sig. Precis som en löpare inte springer flera mil precis varje dag bör inte en sångare göra motsvarande med sin röst. En vilodag helt utan sång av och till är också bara sunt.

Som pedagog är det en balansgång att gå, då man inte vill kväva en elevs entusiasm! Det är ju absolut fantastiskt när man märker att en elev börjar få feeling; skaffar sig övningsrutiner, börjar researcha repertoar osv. Det som kan vara svårt, framför allt innan sångaren hunnit samla på sig erfarenhet, är att begränsa repertoaren. Då talar jag inte om vilken sorts repertoar man sjunger; ju större variation när man är i början av sin sångutbildning, desto bättre! Nej, jag pratar om hur många bollar i luften man har samtidigt, dvs. hur många stycken man övar på parallellt. Vissa elever svävar ut och övar absolut allt samtidigt, men ingenting riktigt grundligt. Särskilt består faran när eleven främst vill sjunga operaarior, vilka ju ofta är långa, musikaliskt utmanande och består av flera delar av olika karaktär. Föga förvånande kommer hen till en gräns när stycket “typ” sitter, men inte mer. Texten är ofärdig, rytmen inte helt precis osv. Helt förståeligt att eleven då startar på en ny, fräsch aria för att få ny inspiration. Efter ett tag händer samma sak med det stycket och sedan med ytterligare ett. Till slut sitter hen där med ett tiotal halvfärdiga stycken. Det är då man bör dra i handbromsen, välja ut ett par av de stycken man håller på med och sedan mer eller mindre “tvinga” sig att verkligen lära sig dem ordentligt. Med text, rytm och allt!

Den där “uttråkningsfasen” är lätt att förstå och drabbar av och till alla. Men istället för att kasta sig över ännu ett jättelångt, jättesvårt stycke kan det vara en idé att varva med ett par enklare, kortare stycken. Kanske ett par kortare svenska romanser eller en jazz standard? Då har du gjort något roligt, omväxlande och samtidigt faktiskt lärt dig ytterligare något riktigt ordentligt! Det lönar sig bättre i slutänden att gå på djupet i det lilla än att bara skrapa på en väldigt stor yta…

En barocksångerskas hemliga last…

Jag har en guilty pleasure. Det är att sjunga musikallåtar! Jag bara älskar det; det raka språket, det (oftast) bröstiga läget och närheten till de stora känslorna. Visst finns det stora känslor i opera och romans också, men de filtreras på något vis genom en tunn glasruta av teknik och “förfining”. Missförstå mig inte: musikalgenren har en mycket specifik (och svårbemästrad) teknik med belting och kräver enormt mycket skådespelartalang samt ofta dansutbildning. Likaväl känns den enklare och mer “direkt” för mig. Mindre krusiduller.

Skulle man säga ovanstående till en professionell musikalartist skulle hen troligen bara skaka oförstående på huvudet. Precis som jag skulle göra om någon uttalade sig på motsvarande vis om min huvudgenre, den tidiga musiken. Det man har tränat på i åratal för att perfektionera och förfina tar man logiskt nog på blodigt allvar. Det man däremot gör “bara” för att det är härligt och roligt gör man utan prestige och det känns naturligtvis lättare. Jag skulle ju aldrig drömma om att ställa mig på scen och riva av en musikallåt; det finns det definitivt andra som gör tusen gånger bättre. Men jag står gärna en kväll ute i musikstugan med ett glas vin på notstället och min man vid flygeln och sjunger Lloyd-Webber så att taket lyfter. För att jag vet att ingen hör. Det är en härlig befrielse!

En sångerska som jag avgudar och som definitivt tar musikalgenren på allvar är Anna Kendrick. Lyssna på hennes underbara version av “Still hurting” ur The Last Five Years. Jag gråter varje gång…