Äntligen igång igen!

Sångfröken i sitt rätta element!

Idag fick jag äntligen, efter flera veckors uppskjutna lektioner, träffa de första eleverna igen! Det är inte klokt hur mycket energi jag får av att arbeta med mina sångare. Jag tror vi alla var lika glada över att få mötas öga mot öga.

Men visst kräver tiden vi just nu lever i en enorm flexibilitet och en god portion is i magen. På dagens schema fanns t.ex. en(!) ordinarie elev och fyra inhoppare; efter en lavin av sjukanmälningar. Det är bara att gilla läget: oddsen för att eleven själv eller någon i hens familj insjuknar är närmast omätbart låga… Samtidigt finns som tur är ett uppdämt behov av att få musicera bland dem som har turen att vara friska. På väg till bussen efter dagens sista elev kom redan den första avbokningen från en av mina torsdagselever. Det tog exakt 30 sekunder efter att jag lagt ut den lediga lektionen till dess att den var bokad…

Plats på scen, sångelever!

Idag var det första dagen i vår nya undervisningslokal: underbara Musikvalvet Baggen i Gamla Stan! För första gången har vi en liten scen att öva på och det är så mycket värt. Här kan vi så småningom ha elevaftnar och workshops och vara varandras konsertpublik. Oerhört inspirerande även för Sångfröken!

Premiäreleven Emma: allra först ut på tiljan! Och vad passar väl bättre än juliga “Koppången” som invigning?

Man beter sig annorlunda när man har en strålkastare riktad på sig och en “salong” att vända sig till. Man “blir” liksom sångare. Det spelar egentligen ingen roll om det sitter någon publik där eller ej. Det märktes tydligt på dagens lektioner.

Lotta sjunger Haydn! Utantill- brava!
Kerstin inleder lektion med lite stretching. Det lönar sig så här års när man går och drar upp axlarna i kylan!
Expressiv Ingrid övar Juloratoriet av J.S. Bach.

Att vara i ögonblicket…

Glad och förväntansfull sångerska i logen!

Jag stod i eftermiddags och pratade med mina musikerkollegor i logen innan vi skulle in och göra en adventskonsert ihop. Det var så härligt, för vi slog alla fast att vi verkligen gladde oss åt att uppträda. Jag menar inte att man inte gör det i vanliga fall (då skulle man ha valt ett annat yrke) men let’s face it: ibland är gigs s.k. “brödjobb” som man bara gör; ungefär som för vilken annan yrkesgrupp som helst. Man “lirar av sig” sina stycken och har börjat fundera över vad man ska laga till middag innan man kommit ur konsertklänningen.

För de flesta frilansare kan man nog säga att musikerlivet “började igen” någon gång under sommaren. Kanske med ett par sommarkonserter innan man gick in i den vanliga konsertsäsongen. Detta efter ett år av undantagstillstånd. Nu efter några månader är vi åter i en sits där man inte riktigt vet vad som kommer att hända. Får vi nya restriktioner? Kommer planerade konserter under vintern att kunna genomföras? Hur länge blir i så fall nedstängningen nästa gång? Samtidigt som man försöker slå sådana tankar ur hågen och göra sitt jobb så finns de så klart i bakhuvudet. Just detta tror jag gör att man njuter så av varje enskilt gig, stort som smått!

Jag stod och lyssnade på mina kollegor i stråkkvartetten när de spelade det fina introt till Schuberts “Ave Maria” och verkligen sög in varje ton! Ska man hitta något positivt i denna eländiga pandemi är det möjligen att man inser hur lyckligt lottad man är som får ha ett sådant här yrke…

Konserten avslutades med en allsångsversion av “Nu tändas tusen juleljus” tillsammans med publiken. Sällan har jag tyckt det varit så roligt att stämma in i en traditionell julsång! Glad andra advent!

Kom tillbaka i sångform!

Negativa tankar blir som ett ok man ständigt bär över axlarna. Eller kanske rentav en orm!

Sångare är olika bra på att ta ansvar för sin egen övning. Det är ett tema jag berört många gånger i bloggen. Vissa är duktiga på att skapa övningsrutiner och följa sitt personliga “schema” utan att någon kontrollerar. Andra är helt beroende av en morot för att “orka hålla på”. Som yrkessångare är det naturligtvis en fördel att höra till den första kategorin, men även amatörer får det klart lättare om de förmår att stick to the plan.

Några av mina elever kommer på lektion någon gång i månaden, mest för att få en check-up och ta med sig lite ny inspiration. Det är ungefär vad som behövs eftersom de resten av tiden sjunger i en massa olika sammanhang; körer, ensembler, solistiskt, och klarar sig utan tät uppföljning. För dem har det inte varit en så stor omställning under pandemin eftersom de redan innan den tog det mesta ansvaret själva.

För en nybörjare, eller för den delen någon som redan kommit en bit vokalt, är det lättare sagt än gjort. Verktygslådan är begränsad och de flesta är (med rätta) rädda att de övar “fel”. De har egentligen behov av regelbundenhet och det har de inte fått på samma sätt under pandemin. Då är det extra viktigt att ta sig själv i kragen nu när möjligheten åter finns. Jag pratar inte främst om de enskilda lektionerna utan alla de andra musikaliska sammanhangen som kändes självklara innan pandemin. Det jag har märkt är att vissa av mina elever inte riktigt kommit tillbaka dit trots att de flesta körer och ensembler har startat upp igen. Jag hade trott att absolut alla skulle kasta sig in i det efterlängtade körlivet igen, men riktigt så är det inte. För de flesta, ja, men några har liksom tappat sugen. De känner att de tappat så mycket av sin vokala form under uppehållet att de inte “vågar” gå tillbaka till kören. Någon (en 60+-are) påstod till och med att hen kände sig för gammal för sin kör! Som om rösten skulle ha åldrats så mycket på ett drygt år! Inte undra på att det går trögt när man har ett ok av negativa tankar över axlarna.

Nä, nu är det dags att ta tag i sången igen! Jag hoppas några av mina gamla poster kan fungera som inspiration!

Om motivation 1

Om motivation 2

Om struktur i sången

Om att öva när inspirationen tryter

Om att skapa sångrutiner

Sångfröken laddar!

Nu är det äntligen dags att återse alla mina härliga elever igen! Den här hösten flera veckor senare än vanligt p.g.a. föreställningarna. Jag ser verkligen fram emot att sätta på mig Pedagog-hatten igen! När jag i morse började planera veckans lektioner, gå igenom varje elevs notmapp och göra anteckningar om saker jag vill gå igenom med var och en, kände jag den där förväntan som är så typisk i början av ett nytt undervisningsår.

Det är ju inte så att jag har en fixerad målbild för varje enskild elev! Det tror jag alla som läser min blogg har förstått vid det här laget. Det är inte möjligt att på förhand bestämma hur långt man ska ha kommit i december. Det blir en kontraproduktiv stress som inte gagnar någon elev. Glöm inte att vi alla befinner oss i Trappan och ibland kan vi bli stående ett bra tag på en viss avsats.

Jag kände den där förväntan som är så typisk i början av ett nytt undervisningsår.

Men även om vi inte vet var vi kommer att stå om några månader har jag så klart letat repertoar åt eleverna och gjort en grov skiss över vad vi behöver jobba med. Jag är helt enkelt nyfiken på hur eleven X kommer att klara sången Y eller om eleven Z kommer att behärska den där arian vi la åt sidan för ett år sedan för att den ännu kändes lite knepig!

Det är alltså full av förväntan och glädje jag styr kosan mot sångstudion imorgon. Mot nya mål!

Så var det gjort!

H.P. Johnsen (1717-1779): “Tystlåtenheten”

Att få möjlighet att sätta upp en scenisk föreställning med min egen ensemble är en närmast obeskrivlig ynnest!

Så var det äntligen gjort! Premiären är avklarad liksom andra föreställningen. Som de flesta vet är jag i grunden utbildad vid Statens Operahögskole i Oslo. Jag ägnade mig därför mycket åt just musikdramatik åren efter examen, men i takt med att jag specialiserade mig på tidig musik och barocksång blev det alltmer konsertverksamhet. Under åren jag var bosatt i J.S. Bachs underbara hemland Tyskland blev det av förklarliga skäl mycket tysk barock och då i synnerhet oratorier.

Det är kul att få visa att barockmusik inte alltid behöver vara oerhört komplicerat eller “finkultur”.

Att då “på gamla da’r” få möjlighet att sätta upp en helt egen scenisk föreställning på en liten fristående scen tillsammans med min egen ensemble och en fantastisk recitatör är en närmast obeskrivlig ynnest! Det känns som om jag får lov att använda de erfarenheter jag samlat på mig under alla år som frilansande sångerska; närmast som ett litet bokslut. Fördelen med att inte vara 25 längre är dessutom att man inte är lika rädd för att göra bort sig som man var som yngre utövare. Det är så kul att få stoppa in lite crazy moment och visa att barockmusik inte alltid behöver vara oerhört komplicerat eller “finkultur”.

En fin komplimang fick vi efter andra föreställningen: vi spelar ju på Musikvalvet Baggen, som i huvudsak arrangerar jazz-, pop- och viskonserter; mic:ar, förstärkare&Co. Ändå hade två vänner som hör till stamgästerna vågat sig dit (enligt egen utsago för första gången på en klassisk konsert) och kom fram efteråt för att prata. De menade att de verkligen fått mersmak; att musiken varit så omväxlande och att de skrattat så mycket. Helt underbart att höra eftersom det är så sant: barockmusiken är ju väldigt ofta så härligt tillgänglig!

Musikvalvet Baggen med Lyckans Enhörning och “Magdalena Ribbingsfåtölj i bakgrunden.

Inspiration på gång!

Musikalisk vårkänsla vid Vätterns strand.

Jag vet: det skrivs dagligen om Tredje Vågen, fullbelagda IVA-avdelningar och otaliga mutationer. Det är reellt och förfärligt. Men om vi tillåter oss att se bortom detta för ett ögonblick.

Jag märker en musikalisk vårkänsla hos både mig själv och mina elever! Det är som om vi alla, amatörer som proffs, ser glimtar av det som finns där bakom. Det är en kollektiv positivism som är så inspirerande. Vi kommer att kunna hålla konserter. Vi kommer att kunna samlas och sjunga i grupp. Vi kommer att kunna dela kulturella upplevelser. Kanske inte imorgon men i sinom tid.

Jag som lärare är så beroende av det jag får av mina elever.

Den gångna veckan har jag fått tillfälle att träffa ett antal elever som jag inte ser regelbundet. Eftersom det är påsklov och några av mina fasta elever är bortresta har tider blivit lediga och andra har “hoppat in”. P.g.a. pandemin är min kapacitet begränsad vad gäller platser och därför är den en verklig ynnest med dessa elever som trots oregelbunden uppföljning klarar att pusha och motivera sig själva. Oerhört imponerande!

Jag har redan skrivit om det flera gånger men det tål att upprepas: undervisning är en two-way-street. Jag som lärare är så beroende av det jag får av mina elever. Vi triggar varandra och blir bättre tillsammans. Tack, alla drivna sångare!

Att återuppfinna sig själv

Igår hade jag en helt fantastisk lektion med eleven I. Inget speciellt med det egentligen; vi ses ju var fjortonde dag precis som jag gör med huvudparten av mina elever. Det speciella är att hon var den allra första privatelev jag fick efter det att jag återvänt till Sverige efter 20 år utomlands. Det innebär vi arbetat tillsammans i över åtta år och det hör verkligen inte till vanligheterna! Jag brukar till och med själv rekommendera elever att kanske våga sig på att vidga sina vyer efter några år, just för att de ska få ny input och inspiration. Jag känner helt enkelt ibland att jag “gjort mitt”.

Men ibland är det som att man kommer in i andra andningen. Man går igenom alla stadier och plötsligt landar man på den där nivån då man kan göra musik och bara njuta av allt som står en till buds! Det är en ynnest att få uppleva men det kräver en del av båda parter. Eleven måste fortsätta vara aktiv och nyfiken såklart. Men läraren måste verkligen tänka till och inte stelna i sin roll. Man måste återuppfinna sig själv från grunden som pedagog och hela tiden leta efter nya infallsvinklar. Och plötsligt hittar man dem och en ny fas tar sin början. Det är verkligen ett sådant privilegium att få följa en sångare under en så lång tid. Det är dagar som denna som jag är mer övertygad än någonsin om att jag har världens i särklass mest givande jobb!

Sångerska på vift

Med mig själv i lurarna…

Idag har vi haft absolut ljuvligt väder! Vi är ju snart i (vårmånaden) mars och det känns. Solen lyste och skogen liksom bad om att jag skulle ge mig ut på långpromenad… Samtidigt tvekade jag eftersom jag behövde öva inför ett par timmars “Öppen Kyrka”-sjungning med passionstema imorgon (halleluja!). Dessutom ska nästa videolektion till mina flitiga digitalelever vara färdig att släppas på måndag och den behövde eventuellt revideras.

Vad göra? Jag har ju skrivit om sångpromenader förut och idag gjorde jag en som hette duga: först lyssnade jag igenom hela den nyinspelade lektionen för att se att allt var okej och att inga konstigheter smugit sig in; allt medan jag njöt av den strålande solen. Därefter gick jag längs mjuka skogsstigar och sjöng (ganska starkt, måste jag erkänna) igenom några av de arior jag tänkt sjunga imorgon, med mig själv som playback. Som tur var mötte jag ingen förrän jag stötte på mina grannar och då var jag nästan hemma igen och hade dessutom slutat skråla…

Jag var så nöjd när jag kom hem och kunde bocka av både övning, lektioner och skogspromenad: tre flugor i en smäll!

Gammal skåpmat

Det är alltid en bra idé att med jämna mellanrum damma av gammal repertoar. Alltså att gå igenom sin sångpärm (som logiskt nog är tjockare ju längre man sjungit) och ta upp saker på nytt. Det är en ovärderlig måttstock på hur man ligger till i sin utveckling och i 99 fall av 100 går det bättre att sjunga ett stycke som man studerade för ett par månader eller till och med år sedan när man gör det på nytt. Idag hade jag och eleven I. en sådan upplevelse. Hon var egentligen helstressad och kom ångande in i sista sekund. Hon hade redan aviserat att hon dessutom var tvungen att gå 10 minuter tidigare p.g.a. ett viktigt möte. Alltså inga strålande förutsättningar för en bra lektion, kan tyckas.

Men som hon sjöng! Vi hade valt ut två engelska barockstycken som hon sjöng för flera år sedan för att se hur de “låg till” efter trädan. Det var så inspirerande och roligt att märka hur mycket hon utvecklats på den här tiden. Allt från frasering och och tonbildning till ornament satt som en smäck! Jag vill lova att pedagogen var lika nöjd som eleven själv. Jag kan verkligen rekommendera den här metoden för att skaffa sig en bild av var man står.

Med det sagt så är det lika viktigt att göra motsvarande åt andra hållet: märker man att en aria eller lied är alltför tuff eller komplicerad för närvarande så gör man klokt i att lägga den åt sidan ett tag. Får du inte alls till den trots idoga försök är det troligen inte dags ännu. Det är oerhört viktigt att lägga ribban på rätt nivå. Dels för att inte tappa sugen (det är ju inte roligt att harva med något man inte känner att man klarar av) men även för att det kan var skadligt att “pressa” rösten längre än den för närvarande klarar av på ett säkert sätt. Allt har sin tid.