Mikroövning

Ibland tvingas vi att rationalisera för att tiden helt enkelt inte räcker till. En elev skrev igår att hon var lite irriterad över att hon efter en månads Corona-paus plötsligt hade så lite tid att öva! Sedan förra veckan är hon nämligen tillbaka på sin fysiska arbetsplats. Hela april kände hon att hon verkligen kunnat få in sången i vardagen på ett helt nytt sätt eftersom hon helt och hållet styrt över sin egen tid. Hon tog i godan ro ett sångpass i sällskap av “digital-fröken” i veckans Övningar, efter att hon fått iväg barnen till förskolan och innan hon själv satte sig framför datorn för att börja arbeta. Hon kände själv att hon aldrig övat så konsekvent och regelbundet som under de gångna fyra veckorna. Nu upplevde hon att hon knappt hann äta frukost, än mindre öva, innan det var dags att rusa till jobbet. På kvällen blev det också tajt med alla saker som då måste göras.

Om det helt enkelt inte är realistiskt att du får till ett “fullt” övningspass så är det ingen idé att stressa upp sig. Bättre att få till något litet än ingenting alls. Jag brukar kalla det för att mikro-öva. Du väljer ut ett par övningar och avsätter 5-10 minuter. Så mycket tid har alla. (Har man det inte misstänker jag att man borde se över sitt veckoschema!) Ett förslag på mikropass skulle kunna se ut som så:

  • 1-2 andningsövningar
  • Talövningar (ni vet: a-ha, å-hå, ä-hä etc. i stigande ljudstyrka9
  • 1 randfunktionsövning (prrrr i treklang eller oktav)
  • 1 ren klang-/agilitetsövning (ja i treklang eller oktav; 1 g legato, 1 g staccato)

Om det sedan är bra att vi i vårt “vanliga” liv inte har tid för de saker vi verkligen brinner för och som gör oss lyckliga, det är ett annat kapitel. Själv hör jag till dem som (kanske naivt) hoppas att den här stora, unisona krisen ska ha fört något gott med sig också; att vi kanske får tillfälle att fundera på hur vi faktiskt vill leva våra liv. Men det är ett inlägg för en helt annan blogg…

Curb your enthusiasm!

Nej, självklart är jag inte ute efter att någon enda elev ska bli sångens Larry David. Däremot kan det vara smart att göra val så att inte allt sker samtidigt; att vara ekonomisk med sin röst. Ibland kan det vara bra att bestämma sig för kortare pass under en period för att rösten ska få återhämta sig. Precis som en löpare inte springer flera mil precis varje dag bör inte en sångare göra motsvarande med sin röst. En vilodag helt utan sång av och till är också bara sunt.

Som pedagog är det en balansgång att gå, då man inte vill kväva en elevs entusiasm! Det är ju absolut fantastiskt när man märker att en elev börjar få feeling; skaffar sig övningsrutiner, börjar researcha repertoar osv. Det som kan vara svårt, framför allt innan sångaren hunnit samla på sig erfarenhet, är att begränsa repertoaren. Då talar jag inte om vilken sorts repertoar man sjunger; ju större variation när man är i början av sin sångutbildning, desto bättre! Nej, jag pratar om hur många bollar i luften man har samtidigt, dvs. hur många stycken man övar på parallellt. Vissa elever svävar ut och övar absolut allt samtidigt, men ingenting riktigt grundligt. Särskilt består faran när eleven främst vill sjunga operaarior, vilka ju ofta är långa, musikaliskt utmanande och består av flera delar av olika karaktär. Föga förvånande kommer hen till en gräns när stycket “typ” sitter, men inte mer. Texten är ofärdig, rytmen inte helt precis osv. Helt förståeligt att eleven då startar på en ny, fräsch aria för att få ny inspiration. Efter ett tag händer samma sak med det stycket och sedan med ytterligare ett. Till slut sitter hen där med ett tiotal halvfärdiga stycken. Det är då man bör dra i handbromsen, välja ut ett par av de stycken man håller på med och sedan mer eller mindre “tvinga” sig att verkligen lära sig dem ordentligt. Med text, rytm och allt!

Den där “uttråkningsfasen” är lätt att förstå och drabbar av och till alla. Men istället för att kasta sig över ännu ett jättelångt, jättesvårt stycke kan det vara en idé att varva med ett par enklare, kortare stycken. Kanske ett par kortare svenska romanser eller en jazz standard? Då har du gjort något roligt, omväxlande och samtidigt faktiskt lärt dig ytterligare något riktigt ordentligt! Det lönar sig bättre i slutänden att gå på djupet i det lilla än att bara skrapa på en väldigt stor yta…

Skaffa en “go-to”-sång

Vi vet alla att rösten ibland strejkar utan att vi riktigt vet varför. Jag pratar inte om när man startar upp efter en förkylning eller att sjunga precis efter att något tråkigt hänt. Jag pratar om den där helt vanliga dagen när man startar uppsjungningen precis som vanligt men allt känns trögt. Det är oerhört irriterande och är man inte försiktig kanske man sjunger sig småhes i ren frustration. Dagen innan gick allt hur bra som helst och nu funkar plötsligt ingenting. Maskineriet vägrar att låta sig oljas!

Som yrkessångare händer det naturligtvis att just en sådan dag sammanfaller med ett framträdande. Det har alla som uppträder regelbundet garanterat varit med om. Det är bara något man måste förhålla sig till och jobba igenom och då är det praktiskt om man har en strategi. Istället för att ödsla energi på att fråga sig varför det inte funkar så lönar det sig att vara lösningsinriktad. Mitt bästa trick är att ha en go-to-sång; en sång du sjungit på länge, kan i princip utantill och som du alltid kan komma tillbaka till när det kärvar. Det behöver inte alls vara några långa stycken, det räcker med någon minut så är man ofta på rätt köl igen.

Personligen har jag en lutsång av Robert Johnson, “When Laura smiles”, samt recitativet till den första altarian ur “Juloratoriet” av Bach. Den förstnämnda sjöng jag mycket på lutkonserter redan som student och Bach var det första oratorium jag framträdde med i sin helhet som ung sångerska. Jag älskar dem båda och eftersom de varit med mig så länge sitter de som en smäck i stämman. Alltså har jag dem som min lilla livlina när rösten trilskas emellanåt. Hur sliten jag än är slår det aldrig fel: jag hittar inom några minuter tillbaka till den sunda sångrösten igen. Detta är alltså ett tips ni kan pröva! Det kan vara vad som helst som du gillar och upplever att du brukar sjunga bra. En liten romans, en vers på en folkvisa, ett recitativ. Ha den i bakfickan och ta fram nästa gång det inte fungerar som du vill. Lägg övningen eller stycket du håller på med åt sidan och lek istället med din go-to-sång. Jag lovar att du kommer att locka fram rösten igen på nolltid!

Ibland måste man tvinga sig!

Häromdagen hade jag en riktigt dålig dag. Det hällregnade ute, jag var trött och hade huvudvärk. Jag kände olust inför att gå och öva och hade noll inspiration. Dessutom har jag ju av förklarliga skäl ingenting jag måste öva på just nu; de projekt jag håller på med nu ligger månader fram i tiden. Det skulle alltså inte “göra” någonting om jag hoppade över övningspasset…

Nu är jag ju “gammal i gården” och när man varit med ett tag vet man att man ibland måste ignorera sin egen olust. Alltså släpade jag mig ut till studion och började värma upp. Som jag nämnt håller jag själv på med ett “utantill-projekt” just nu och det tog jag tag i. Började rabbla text och kombinerade det med projektionsövningar och vips! hade en kvart gått. Därefter började jag testa mig själv, system för system, för att se hur mycket som redan sitter när jag sjunger i tempo och inte hinner stanna upp för att minnas nästa textrad. Efter tre kvart var jag verkligen i slag; kunde bocka av en hel aria utantill och rösten funkade fint. En härlig känsla!

Jag slutar aldrig förundras över vad det är för endorfiner som frigörs när man sjunger. Hur många gånger har jag inte börjat ett pass med ganska måttlig motivation för att sedan bli allt piggare och gladare- det är verkligen magiskt! Jag vet att jag skrivit att det ibland kan vara rätt och riktigt att inte sätta press på sig om man verkligen inte orkar eller har lust och att det inte är hela världen att skippa övningen. Det håller jag fast vid. Samtidigt är det ingen bra idé att göra det till en vana. Det är samma princip som när man hoppar ett träningspass. Man får inte glömma att utvecklingen självklart blir långsammare, eller rent av stannar upp, om man inte har en viss kontinuitet i sitt övande. Och det allra viktigaste: man mår så bra och blir på gott humör av det!

Deklamera mera

Igår när jag stod och övade kom jag plötsligt att tänka på en gammal övning som min sånglärare på Operahögskolan ofta gjorde med mig. I undervisningen pratar jag ju en hel del om vikten av en sund talstämma, och framför allt en tät förbindelse mellan tal- och sångröst; att det inte plötsligt ska låta helt annorlunda eller som en annan person när man börjar sjunga. Kort sagt: man ska stå att känna igen även när man sjunger.

Vad min lärare gjorde var att låta mig deklamera hela texten till den aria jag just skulle börja studera in i steg enligt nedanstående ordning:

  • Genomläsning (högt)
  • Deklamering av texten med dramatiskt uttryck på det/de ord jag själv tyckte borde betonas
  • Deklamering av texten (fortfarande talat) med hänsyn till melodilinjen och textplaceringen i den
  • Genomsjungning av stycket

Det är en relativt enkel metod som ger många parallella vinster: du tvingar dig att använda talrösten vårdat, du måste aktivt tänka på texten du sjunger och dess innebörd, du behöver aktivt ta val i förhållande till vad du vill uttrycka med texten. Jag minns att jag ofta tyckte det gick förvånansvärt lätt när jag kom till det sista steget och “äntligen” fick sjunga! Prova gärna och se vad du själv tycker…

Att se på sig själv med andras ögon

En överskrift som innebär en paradox. Och om det ens är något vi bör sträva efter, är frågan. Det beror lite på vad man lägger i begreppet.

Jag spinner vidare lite på gårdagens inlägg om nervositeten. Mycket av vår nervositet inför att uppträda är ju tätt sammankopplad med hur vi tror att andra kan uppfatta oss. Dels hur de tycker att vi sjunger (är det vackert? svagt? starkt? orent? etc. etc.) men även hur vi tar oss ut när vi står “där framme”. Ser vi nervösa eller rädda eller rentav fåniga ut med andras blick? Jag tror en viktig sak att komma ihåg är att vi aldrig någonsin kan förändra hur andra ser på oss utifrån. Med det menar jag inte att det är meningslöst att jobba med sig själv och sina förutsättningar; förkovran är alltid något positivt. Jag menar snarare att du aldrig kan förhindra att en annan människa tänker en viss tanke. Att hen uppfattar dig på ett visst sätt eller tycker vad hen tycker om det du gör på scenen. Du kan, så att säga, inte jobba med andras bild av dig. Däremot kan du göra en hel del med din egen bild av dig själv. Det är otroligt hur en god självbild (inom rimliga gränser) kan fortplanta sig och även verka positivt på omgivningen.

Jag pläderar ju för att öva så mycket som möjligt framför spegeln, men det är ju framför allt för att du snabbt ska kunna korrigera dig själv i övningssituationen. För att få en uppfattning om hur du tar dig ut som “offentlig utövare” behöver du kunna betrakta dig själv retrospektivt. Enklast är att slå två flugor i en smäll och filma dig själv med mobilkameran när du jobbar med utantillutmaningen. Då får du mycket snabbt ett ganska realistiskt intryck av alltifrån hållning till ofrivilliga tics och uttrycksstyrka. Ta gärna en paus mellan att du spelar in och att du sätter dig ner i ro och tittar. Det är lättare att vara objektiv om man fått lite andrum. Skriv gärna ner några stödord medan du tittar och lyssnar. De är bara till för dig själv och din egen förståelse av dig själv som sångare. Något som kanske blivit tydligt för er nu under dessa veckor med undervisning på distans är att jag lägger enormt stor vikt vid att ta sig själv på allvar i sången, oavsett vilken nivå man befinner sig på. Helt enkelt för att musik är allvar och ni förtjänar att bli tagna på allvar, inte bara av er lärare och eventuella åhörare, men av er själva. Att alltför ofta mata sig själv med fraser som “jag gör bara detta för mitt eget höga nöjes skull” eller “det är ändå bara en hobby” är en förståelig strategi för att avdramatisera läskiga situationer, som t.ex. en grupplektion eller elevafton. Men även om utsagan är sann så blir den kontraproduktiv om den hindrar dig från att verkligen satsa på att bli så bra du bara kan.

Efter ett par dagar kan du upprepa inspelningen. Använd samma stycke som gången innan och gör dina iakttagelser när du återigen tittar på dig själv. Lägger du märke till några förändringar? Ta hjälp av dina stödord för att minnas vad du la märke till sist. Gör nya stödord och jämför sedan dina samlade intryck. Hittar du saker som upprepar sig? Då har du ett bra ställe att börja på. Se bara till att du inte enbart fokuserar på negativa detaljer. Tvinga dig själv att skriva ner minst ett par positiva tendenser du ser hos dig själv. Vore oerhört spännande att få ta del av era erfarenheter efter hand…

Utantillutmaning!

För att återkoppla till gårdagens inlägg angående att lära sig utantill vill jag härmed utmana alla mina härliga elever: välj ut ett stycke (valfri längd och svårighetsgrad) och lär er utantill under Corona-pausen. Blir den längre än vi hoppas så kan man alltid lägga till ett stycke men börja med ett som känns överkomligt.

Fröken ska självklart inte vara sämre! Jag började därför för ett par dagar sedan att öva in en av G.P. Telemann’s “Moraliska kantater”(hahaha) och är nästan färdig med första recitativet och arian! Härlig känsla att för en gångs skull ha tid till instudering! Och ja, jag vet: ni har “civila” yrken som tar det mesta av er tid medan sången är mitt jobb. Men jag kan lova att även i min vanliga vardag är det just den typen av saker som nästan alltid kommer till korta. Den går mestadels åt till administration; förberedande av genomförande av sånglektioner. Låt oss alltså anta den här utmaningen gemensamt? Glaset halvfullt!

Sov du lilla videung…

Idag när jag var ute i skogen kom jag osökt att tänka på den underbara gamla Alice Tegnér-sången för första gången på länge! Eller kanske inte osökt; med tanke på att allting börjar knoppas och delvis slå ut är det kanske inte så konstigt. Hur som helst så föll mig något in, som jag ofta brukade göra med eleverna under mina första år som pedagog, men som fallit i glömska. Nämligen att använda olika kända barnvisor med texter som “alla” kan utan och innan, för att öva på muskulärt oberoende. Jag pratar ju gärna om det här med att “göra sig fri från kroppen” när man övar svårare sångmoment, t.ex. koloraturer. (Inte att missförstås som att man ska sjunga utan stöd.) Det handlar om att inte använda onödiga muskler och förhindra typiska sångar-tics (spänna nacken, dra upp ena skuldran, spänna tungrot eller käke osv.) För att illustrera det här för sig själv är det en förutsättning att det du sjunger är så enkelt och självklart för dig att du inte behöver fundera över texten alls; sången ska “bara komma”. En favorit var ovan nämnda sång eftersom den, sin enkelhet till trots, har ett visst omfång. Jag brukade låta eleverna röra sig runt i rummet medan de sjöng fraserna, medvetet inte i samma tempo som sången. Sjunger du långsamt rör du dig alltså snabbare och tvärtom. Allt för att inte det du gör ska fortplanta sig i kroppen. (Handen på hjärtat, den av er som aldrig stått och markerat med ena foten i takt medan du sjunger… Det kan verka som den naturligaste saken i världen men själ en massa energi som skulle kunna användas bättre till att sjunga tekniskt bra.)

Testa gärna ett litet pass-i-passet nästa gång du övar. Välj en enkel barnvisa du kan och sjung den på största allvar, som om det vore vilket stycke som helst. Se om du klarar att vandra runt avspänt och sjunga fraserna. Regsistrera om luften räcker. (Om inte: gå till baka och korrigera.) Kontrollera vokalinställningen, konsonanternas tydlighet, flow etc. Vad som helst som du vill öva på. När du är nöjd kan du övergå till det “riktiga” stycke du just nu arbetar med. Jag ska garanterat återuppta de här övningarna när de fysiska lektionerna startar igen!

I Digital sång kommande vecka ägnar jag förresten en stor del av Övningar 3 åt agilitet och vilka förutsättningar som gäller för att den ska fungera, så håll utkik!

Att ta ett steg tillbaka

Jag är inte den enda pollenallergikern i vår Community. Igår kom ett sms från en elev som kort och gott sa: ‘Sjungit mig hes/övat f mkt på allergi. Idag c:a 90%luft, 10% ton. Hjälp! [ledsen smiley]

Ja, det är fort gjort. Ofta funkar rösten ganska bra (i början) trots att allergiperioden satt igång. Hos många av oss sitter det ju framför allt i näsan och då tänker man inte på att det ju är instrumentets samtliga slemhinnor som är under attack… Det samma gäller i grunden när vi blir förkylda. Ibland upplever man till och med att man får en extra tät och fin ton första dagen av en förkylningen; stämbanden är lite, lite svullna och håller tätt och fint… Men får dock betala för det med ödem och andra otrevligheter om man inte är försiktig. Rådet är som alltid: ta ett steg tillbaka. Visst kan du öva (lite!) men håll övningspasset kort och gör inga tunga övningar. Ett tips är att reducera övningspasset till randfunktionsövningar (digitaleleverna kan följa bonusklippet ni fick förra veckan och kanske bygga på det några minuter) där ni uteslutande jobbar med klingande konsonanter: m, n, ng, v, z. Ni kan även köra lite “prrrr” (hästfrustande) och andra snälla övningar; inga öppna vokaler.

Öva så här begränsat under ett par dagar och testa sedan igen om rösten känns lite piggare. Är du drabbad av kraftig allergi kanske du inte kan sjunga “normalt” på ett par veckor, men då får det vara så. Jag brukar ju tjata om att det finns så många sätt att öva på utom de rent vokala: öva in texter, gå på jakt efter ny repertoar, lyssna på andra sångare och analysera vad de gör osv. osv. Lycka till!

Att höra tonen inombords

Idag när jag stod och övade på en kantat av Telemann spelade jag in några takter för att kolla om jag egentligen lät så som jag önskade och föreställde mig att det gjorde. Det gjorde jag på en del ställen. Men särskilt på ett ställe stämde det inte alls. Det lät på något sätt “nollställt” och jag försökte analysera för mig själv vad det berodde på. Jag landade i att min intention var otydlig, dvs. att uttrycket inte var entydigt. Det i sin tur förde till att klangen också blev lite luddig. Det hördes helt enkelt att jag inte helt bestämt mig för hur jag ville ha frasen.

Det är sådant jag pratar om på i princip varenda sånglektion; att tanken måste finnas i huvudet innan du öppnar munnen. Hör du inte tonen inombords innan du startar kommer det sannolikt inte att låta optimalt. Tydligen är det även något jag måste påminna mig om när jag själv sjunger. Hör jag tonen tydligt för mitt inre öra så kommer den också (oftast) ut så som jag tänkt mig. Förberedelse är allt. Vill du ha ett klart och tydligt vokalt resultat måste du vara helt närvarande. Det finns inte plats att tänka på något annat under tiden du övar. Det är anledningen till att jag förespråkar kortare övningspass för mina elever: det är mycket lättare att vara helt närvarande i 15 minuter än i 45. (Är man på sånglektion klarar man det senare, eftersom man har fullt fokus på läraren som ser till att man inte svävar iväg i tanken. Står man själv och övar är det väldigt lätt hänt att tappa koncentrationen för en sekund och vips, så är man inte längre helt medveten om vad man gör tekniskt.)

Nästa gång du värmer upp kan du ju prova hur det känns att verkligen vara närvarande mentalt vid varje ton du sjunger. Gör ett 10-minuterspass och hör starttonen på varje ny övning i huvudet innan du sjunger den. Det blir garanterat enklare och låter dessutom tydligare ut. I tillägg gör det mycket för intonationen! Om du vill läsa mer på just det temat så skrev jag en del om intonationen i ett tidigare inlägg, där jag kallade det för att vara proaktiv i tanken.