Att hitta sin identitet på scenen- det finns plats för alla sorter!

I lördags spann jag vidare på temat “Interpretation” i vloggavsnittet som skulle komma ut om några dagar (läs: idag). Det jag skulle vilja lägga till är att det krävs att man förhåller sig en del till sig själv och sin personlighet som uttolkare på en scen. Det är så komplext, men på något plan behöver man känna sig själv. Det är en utbredd missuppfattning att man måste vara extremt utåtriktad för att vara scenkonstnär. Gudskelov är det inte fallet! Det finns plats även för mer inåtvända och blyga personligheter. Det gäller att “slå mynt av” sin styrka, för att sätta ting på sin spets. Är man av naturen utåtriktad är det inte mycket att orda om. Ofta tar en sådan sångare den plats hen behöver på scenen. Hör man snarare till den andra änden av skalan får man kanske tänka ett varv till för att hitta sin scenpersonlighet. Det kan bli ett väldigt intressant och lite mer hemlighetsfullt uttryck, som jag var inne på i förrgår.

Det är heller ingenting som säger att utåtriktade personligheter är bättre på scenen. Visst kan det vara underbart med en sångare som “bjuder på sig själv” men det kan också vara ganska påfrestande för publiken om det går över gränsen, dvs. den privata personligheten tar över. Som åskådare och åhörare vill man få det där utrymmet att uppleva musiken “genom” en tolkning snarare än direkt filtrerad genom Sångare X.

Däremot är det en klar fördel om man känner sig själv relativt väl och är medveten om ungefär var på skalan man hamnar, så att man känner sig trygg och bekväm i sin roll som sångare inför publik. Det gäller att lita på sig själv och att se på sig själv med kärleksfulla ögon; att inte tillåta sig själv negativa eller självdestruktiva tankar som kan hamna i vägen för det du vill uttrycka. Själv är jag väldigt hjälpt av att fokusera på den musik jag ska till att framföra och att även påminna mig själv om att det som händer mellan mig och publiken är något vi skapar tillsammans. Min mamma, som nyligen gick bort, hade ett uttryck som jag tycker illustrerar det ganska bra. När hon bjudit in till fest med många gäster brukade hon alltid öppna med att välkomna alla och sedan säga: “Jag är helt övertygad om att vi kommer att få en fantastisk kväll här tillsammans- jag har ju bara bjudit in fantastiska människor!” Precis den känslan vill jag ha när jag står där och sjunger; övertygelsen om alla som är där vill varandra väl och ser fram emot att dela fantastisk musik med varandra; vare sig man är utövare eller publik.

Nervositet

Hur gör man egentligen för att kontrollera sina nerver? Jag får så många bra uppslag från er och det här kom förra veckan. Det kommer ett Samtal på det här temat i Digital sång 4 men jag vill gärna starta lite redan nu.

Det korta svaret lyder att du nog aldrig gör det fullt ut. Du skaffar dig strategier för att så långt som möjligt kontrollera nervösa impulser men det är nog en utopi att tro att man någonsin ska kunna stå där framme lika avspänd som vore man hemma i sitt vardagsrum. Och det är nog tur, för just den lilla nervositeten är vad som håller ett framträdande levande och som gör att vi “i stundens hetta” presterar något vi kanske aldrig gjort förut. Hemligheten som jag ser det är att omvandla nervös energi till något positivt. Fokusera på att den är just det: energi. Och energi behövs för att förmedla musik och beröra en publik. Den får bara inte fullständigt ta överhanden. Hur artar sig då nervositeten? Ja, ofta känner vi ju hur hjärtat slår fortare, ibland kan det kännas som ren “hjärtklappning”. Det här kan du till viss del simulera när du står i övningsrummet, genom att jogga ett par minuter på stället; få upp pulsen, innan du sjunger igenom en sång. Många får svettningar, muntorrhet eller en allmän känsla av olust (“hur kunde jag någonsin tacka ja till den här konserten?”). En stor del har naturligtvis att göra med självbild; hur man ser på sig själv och hur man tror att andra uppfattar en. Det är dock stora, psykologiska frågor som jag lämnar därhän just nu.

Rent konkret stavas den bästa medicinen mot nervositet förberedelse. Se till att kontrollera alla de delar av din sång som du kan kontrollera; då har du eliminerat många av de saker som kan göra dig nervös. Det kan låta enkelt, men det är självklart att du blir mindre nervös av att ställa dig framför publik med ett stycke du övat väl på och kan utantill kontra ett som är dåligt förberett. Om jag är lite elak så är jag ibland förbluffad över hur få som väljer att lära sig sina saker utantill när vi har workshops eller elevaftnar… Sen är det klart att oerfarenhet gör en mer nervös! Är det första gången man gör något inför andra människor, oavsett vad det är, är det naturligt att man får hög puls. Därför gäller det att hela tiden leta efter sammanhang där man får öva på just detta. Det behöver inte vara något avancerat, det räcker gott att sjunga igenom ett par sånger för en snäll publik bestående av två vänner i ditt vardagsrum!

En annan fantastisk hjälp är rutiner. Öva mycket på att “gå och stå”. Bestäm dig för vart du tittar innan du börjar, var du ska ha fokus medan du sjunger och hur du beter dig när du är färdig. Alla sådana rutiner skapar trygghet.

Yrkessångare går i regel igenom olika faser vad gäller nervositet över en lång yrkesbana. En människa förändras ju enormt mycket mellan 30 och 50 och så även nervositeten. Det är heller ingen självklarhet att man blir “lugnare med åren”. Jag har kollegor som vittnar om att de blivit mer och mer nervösa, men tack vare den erfarenhet som musiker som de samlat på sig, så klarar de ändå att tackla den tilltagande nervositeten. Personligen är jag numera (oftast) relativt lugn och kan i regel verkligen njuta av en konsert trots nervositet. Däremot hade jag en “nervositetstopp” kring 35, vilket hängde ihop med en period av tekniska problem, som gjorde mig mer osäker än jag varit tidigare. Jag bodde vid den tidpunkten i Köln, Tyskland, och tog hjälp av en helt fantastisk sportpsykolog vid Idrottshögskolan där. Han arbetade mycket med elitidrottare och deras vardag är ju i mångt och mycket besläktad med en professionell musikers vad gäller performance. Exakt hur vi jobbade blir en för lång historia för en blogg men det handlade mycket om att sätta ord på rädslor. Att inte tillåta diffusa “halvtankar” i stil med “alla kommer säkert att tycka jag är dålig”. Istället handlar det om att vara så konkret som möjligt och tänka varje tanke till slut. “OM ett par av dem nu inte tycker jag är bra, vad händer då?” Sedan fortsätter man ställa följdfrågor i stil med “och vad händer då?” till sig själv, tills ämnet är helt uttömt. När man vänt och vridit på det inser man att det inte är värre än att man troligen kommer att gå ut och ta en öl med kollegorna efter konserten, ta bussen hem, somna och vakna nästa morgon trots att prestationen kvällen innan möjligen inte var optimal.