Vikten av att läsa noter, del 1

Jag har mycket att säga om det här. Så mycket att jag får dela upp det i flera bloggposter om jag önskar att någon ska orka läsa… Jag tror de flesta av de elever som gått hos mig ett tag fått sig en predikan till livs om notläsning, men det är självklart lite skillnad på de krav som ställs beroende på om man vill bli yrkesmusiker eller utövar för sitt eget höga nöjes skull.

Oläsligt?

När jag studerade i Haag hade jag den osannolika turen att bli närmast “adopterad” av ett gäng continuo-musiker (continuo är barockspråk för ackompanjerande musiker; i mitt fall var det cembalo, gamba, lirone och violone). Även om jag hade en färsk examen från Operahögskolan i Oslo var jag relativt grön vad gällde tidig musik. Visst lärde jag mig en del av min ansvariga sångpedagog där nere, men merparten lärde jag mig av mina medmusiker. Vi sångare blir ofta på gott och ont lite självupptagna; svårt att undvika då ju våra instrument sitter inuti oss. De blir därför lika med vår person på ett helt annat sätt än hos instrumentalister. Den negativa sidan av detta är att vi ibland blir lite dåliga på att ta hänsyn till våra medmusiker. Det finns rätt många “sångar-skämt” bland orkestermusiker och det är inte helt oförtjänt. Ingen annan instrumentkategori skulle t.ex. förvänta sig att de ackompanjerande kollegorna anpassar sig till deras tempi!

Det finns rätt många “sångar-skämt” bland orkestermusiker och det är inte helt oförtjänt.

Men åter till mitt underbara continuo på Kungliga Konservatoriet. Vi började spela tillsammans första månaden, första året och följdes sedan åt under de tre år jag spenderade på skolan. Hur kom det sig egentligen? Det är inte falsk blygsamhet när jag skriver att det definitivt inte var min fantastiska röst; det fanns både bättre och mer tidig-musikaliskt erfarna sångare att tillgå. Nej, det var inte det som avgjorde och vad det var blev jag varse när jag flankerad av mitt trogna gäng satt på puben och drack öl efter min första examen. Min cembalist sa att det som gjorde att han tyckte det var så roligt att samarbeta var att jag “faktiskt läste noter”! Han menade alltså att det för honom var ovant med en sångare som förhöll sig till noter likt de flesta andra instrumentalister, dvs. kunde tillgodogöra sig en relativt stor mängd ny musik under en och samma övningssession. Detta blev en ögonöppnare för mig!

Notera att jag inte menar att alla bör kunna läsa vad som helst perfekt vid första anblick! Det handlar om att öva sig på ad hoc-läsning därför att det i förlängningen gagnar förmågan att lära sig saker fortare och ta in en notbild effektivt.

Genom åren har jag fått detta bekräftat för mig av flera andra instrumentalister: de drar sig för att arbeta med sångare även om de egentligen älskar vokalmusik. Varför? De har helt enkelt inte tid! Inför en typisk frilanskonsert (där de medverkande kommer från olika håll och kanske aldrig arbetat tillsammans tidigare) har man ofta en eller ett par repetitioner. Det innebär mycket begränsat med tid; det måste gå undan att sätta ihop ett program! Om ett av instrumenten (läs: sångaren) har fullt upp med att sjunga rätt noter i rätt rytm och tempo finns ingen tid över till att tolka musiken.

Vad kan det då bero på att sångare i regel är så mycket sämre på notläsning? Det är jag faktiskt inte säker på men jag har tror en orsak är att vi ofta inte blir tvingade att fila på den teoretiska delen av vårt utövande på det sätt som våra instrumentalistkollegor. Vissa sångpedagoger går dock emot strömmen och jag tackar min lyckliga stjärna för att de lärare jag haft genom åren varit mycket noga med att öva prima vista-läsning.

Som pedagog är jag själv egentligen alltför “snäll” vad gäller notläsningsbiten. Samtidigt är mina elever övervägande amatörer och har på ett annat sätt rätt att välja på vilken nivå de själva vill lägga ribban. Som sagt: det finns mycket att skriva om i ämnet och jag återkommer garanterat till det.

Sång är som ett stort legobygge!

Onödiga tangenter?

För sådär tusen år sedan när jag gick musiklinjen på gymnasiet, hade jag en ung lärare i musikteori. Hon hade verkligen förmågan att engagera oss elever och få oss att förstå hur viktig teorin är för en musiker. Den som inte förstår sammanhanget, kanske inte ens orkar lära sig noter ordentligt, får det förr eller senare kämpigt som professionell musiker i den klassiska musikvärlden. Hur som helst, ovan nämnda lärare hade en favorithistoria som hon berättade säkert tio gånger bara under mina år på skolan. En elev hon hade några år innan oss (numera mycket berömd sångerska inom populärmusiken) ifrågasatte på allra första teorilektionen nyttan med att ha olika tonarter; varför måste förresten pianot ens ha svarta OCH vita tangenter? Kunde det inte räcka med C-dur och a-moll (som ju saknar förtecken och inte involverar de svarta tangenterna)?

Den som inte förstår sammanhanget, kanske inte ens orkar lära sig noter ordentligt, får det förr eller senare kämpigt som professionell musiker i den klassiska musikvärlden.

Historien ovan är troligen en aning överdriven men lite modifierad kan jag känna igen den hos vissa elever. Det tar emot med den teoretiska delen; tonarter, förtecken, intervall, rytmiska figurer. För att inte tala om själva notläsandet! Man vill helt enkelt inte inse att den ena legobiten hör ihop med den andra. Sång och musicerande är verkligen som ett stort legobygge. Du behöver fler bitar för att kunna bygga ett högre torn. Har du bara två bitar till förfogande blir det samma bygge varje gång och väldigt svårt att variera sig.

Ju mer du förstår av teorin bakom musiken du framför, ju självständigare blir du.

Den berömda sångerskan är säkert nöjd med det hon åstadkommit i karriärväg, oavsett om hon till slut lärde sig fler tonarter eller ej. Dock tycker jag man ska ge sig själv chansen att förkovra sig om man kan. Ju fler verktyg man har, ju mer nyanserad kan man vara som utövare. Ju mer du förstår av teorin bakom musiken du framför, ju självständigare blir du. Om nyttan av att lära sig läsa noter på en acceptabel nivå tänkte jag förresten skriva om i nästa post…

Inspirerande workshop!

Den gångna helgen hade jag förmånen att som inbjuden lärare få leda en liten workshop initierad av ett antal elever. Ett par av dem hade jag aldrig förut träffat. De hade ordnat en underbar stor och ljus lokal i ett kulturcentrum i Vasastan och engagerat en fantastisk ackompanjatör. Jag behövde så att säga bara segla in och wave my wand. Otroligt lyxigt.

Att jag inte kände alla från början var bara en fördel. Första gången man hör en röst är man så extremt på alerten för att inte missa något. Det smittar av sig när man sedan undervisar elever som redan gått hos en ett tag. Repertoaren var skiftande men eftersom jag har rykte om mig att vara tidig-musik-nörd så hade alla lydigt med sig åtminstone något stycke från en tidigare epok.

Jag skrev ju i mitt förra inlägg att jag kände mig som en otåligt sågspånsskrapande cirkushäst. Nu, mina damer och herrar, är hästen utsläppt på grönbete och hon njuter så enormt! Imorgon bär det av ut till Täby och en (visserligen enbart streamad) sommarkonsert. Redan dagen efter får jag lov att spela in sånger jag älskar tillsammans med en otrolig pianist. Kommande vecka väntar ytterligare en konsert samt ett kärt återseende med mina fasta elever som då har sina första lektioner efter sommarlovet. Mot bakgrund av det gångna halvårets utmaningar känns det som en ynnest att långsamt närma sig något som liknar normalitet…

Jag är dock en smula pragmatiskt lagd och även om det inte går att förbereda sig helt för en möjlig “andra våg” så finns den vedervärdiga risken för detta ändå i bakhuvudet. I mitten av mars skrev jag ett slags upprop till stöd för frilansande musiker. Många kommenterade och delade inlägget och det är jag enormt tacksam för. Jag vill precisera att jag inte skrev till förmån för mig själv. Jag är “gammal i gamet” och har flera ben att stå på. Jag och min man har (hittills) klarat oss jämförelsevis bra trots att ingen av oss är fast anställd. De största förlorarna är våra unga kollegor, kanske båda frilansande; om möjligt även med små barn. Är man ung och inte har hunnit bygga upp ett kontaktnät av arbetsgivare och elever är det tungt. Många har det verkligen, verkligen tufft. Jag vill därför avsluta detta något spretiga inlägg med en uppmaning: om ni tycker kulturen är viktig, och sången och musiken i synnerhet, så försök att stödja den fria konsten på alla sätt ni kommer på. Gå på konserter och föreställningar. Är ni inte i riskgrupp är det verkligen säkert just nu. Ingen släpper in fler än 50 besökare och är det fråga om kyrkokonserter är det lätt som en plätt att få en helt egen bänkrad. Jag hoppas så klart vi ses på mina konserter, men jag hoppas kanske ännu mer att mina yngre kollegor får se era glada ansikten när de äntrar scenen framöver!

Pedagogisk tydlighet

Idag börjar den fjärde veckan av digital undervisning. Det känns helt absurt att inte ha träffat sina elever på så länge! Samtidigt börjar vi försiktigt hoppas på ett ljus i tunneln och i mitten av maj kanske, kanske vi kan komma igång igen…

Det som varit nyttigt för mig personligen i och med den här omställningen är att tvingas se mig själv utifrån som pedagog. Trots att jag alltid ivrigt påpekar för eleverna hur viktigt det är att av och till filma sig själv för att kunna observera vad man faktiskt gör, så har jag aldrig gjort detsamma själv i min roll som lärare. (Som sångerska gör jag det naturligtvis hela tiden.) Nu tittar jag naturligtvis igenom alla klipp innan de publiceras och på sikt hoppas jag att denna nyvunna medvetenhet kan göra mig ännu tydligare som pedagog även när jag har eleven framför mig i samma rum. Det är små saker jag lagt märke till, t.ex. hur viktigt det är att visa saker i lugnt tempo och kanske från olika vinklar, så att den som ska “härma” hinner uppfatta alla nyanser. Men också att inte lämna en övning för tidigt; inte hoppa för snabbt mellan dem så att de faktiskt hinner sätta sig. Sen är det även mer subtila saker som hur tydligt man egentligen måste visa en vokalutjämningsserie eller en käkposition för att den faktiskt ska vara förståelig. I ett telefonsamtal med en elev häromdagen blev jag också varse en del andra småsaker som jag kan förbättra. Inte för att hon klagade, hon var ytterst positiv och motiverad, men genom de frågor hon ställde angående vissa övningar. Jag kan helt enkelt inte ha varit tydlig nog när jag visar dem och det är verkligen värdefullt att få chansen att öva på det i den digitala undervisningen! Vi får väl se om ni märker någon skillnad när vi ses så småningom…

Det nya normala

Så börjar ännu en vecka utan att jag möter eleverna face-to-face. Det som i början var en tanke som kändes helt absurd har blivit det nya normala. Med videolektioner, diskuterande samtal i vloggform mellan mig och maken (också sångare och pedagog) samt flitig aktivitet här på bloggen försöker jag skapa någorlunda struktur för mina underbara, ambitiösa elever. Det är självklart inte detsamma som att mötas ansikte mot ansikte; att kunna ställa frågor i realtid och försöka lösa tekniska problem på plats. Men märkligt nog går det mycket bättre än jag befarat. Några skriver att de faktiskt övar mer nu än en normal vecka. Det kan naturligtvis bero på att de flesta av oss generellt har mer tid till övers. Men jag tror också på att de mer eller mindre påtvingade ritualerna skapar ganska bra förutsättningar för lärande om man är lagt åt det hållet. En elev berättar via mejl hur hon varje morgon gör andningsserien följd av en av lektionsvideorna (vi är ju inne på vecka 3 så det börjar finnas ett litet urval) innan hon “går till jobbet”, vilket betyder att sätta sig vid sin laptop i ett angränsande rum. Att göra det till en del av den dagliga rutinen, ungefär som att borsta tänderna, har sina fördelar. När man har “riktiga” lektioner upplever man ju i regel något enormt dynamiskt, energikrävande och belönande. Därför kan det ibland bli så att man känner att “det räcker” för några dagar framåt och vips!, så har ännu en vecka gått och det är dags för ny lektion. Utan att man hunnit göra så värst mycket däremellan. Jag skulle självklart ändå välja fysisk undervisning alla dagar i veckan, men det är ändå inspirerande att uppleva hur kreativa vi blir när vi inte har något val.

Detsamma gäller kommentarer och reaktioner jag får på de teman vi tar upp i vloggen Sångpedagogsamtalet. Det är helt underbart! Både det avsnitt som släpps idag och det vi har planerat för kommande vecka har inspirerats av ämnen som en eller flera elever har önskat sig att höra mer om. Det är helt uppenbart att många tagit sig tid att tänka på sång och formulera frågor och funderingar. När vi en dag har detta bakom oss tror jag faktiskt att vi vunnit något på det; tillfört något nytt till vårt sätt att vara musiker, oavsett om vi är amatörer eller proffs.

Jag vill bara ge uttryck för hur imponerad jag är av er alla! Jag vet hur svårt det är att hålla motivationen uppe. Jag skrev om det i inlägget “Att hitta motivationen- och behålla den!” . Och jo, jag vet att jag länkade till samma post alldeles nyligen, men kan inte släppa den eftersom det var nästan ett år sedan jag skrev. Då, när vi fortfarande levde i det gamla normala…