Inspirerande workshop!

Den gångna helgen hade jag förmånen att som inbjuden lärare få leda en liten workshop initierad av ett antal elever. Ett par av dem hade jag aldrig förut träffat. De hade ordnat en underbar stor och ljus lokal i ett kulturcentrum i Vasastan och engagerat en fantastisk ackompanjatör. Jag behövde så att säga bara segla in och wave my wand. Otroligt lyxigt.

Att jag inte kände alla från början var bara en fördel. Första gången man hör en röst är man så extremt på alerten för att inte missa något. Det smittar av sig när man sedan undervisar elever som redan gått hos en ett tag. Repertoaren var skiftande men eftersom jag har rykte om mig att vara tidig-musik-nörd så hade alla lydigt med sig åtminstone något stycke från en tidigare epok.

Jag skrev ju i mitt förra inlägg att jag kände mig som en otåligt sågspånsskrapande cirkushäst. Nu, mina damer och herrar, är hästen utsläppt på grönbete och hon njuter så enormt! Imorgon bär det av ut till Täby och en (visserligen enbart streamad) sommarkonsert. Redan dagen efter får jag lov att spela in sånger jag älskar tillsammans med en otrolig pianist. Kommande vecka väntar ytterligare en konsert samt ett kärt återseende med mina fasta elever som då har sina första lektioner efter sommarlovet. Mot bakgrund av det gångna halvårets utmaningar känns det som en ynnest att långsamt närma sig något som liknar normalitet…

Jag är dock en smula pragmatiskt lagd och även om det inte går att förbereda sig helt för en möjlig “andra våg” så finns den vedervärdiga risken för detta ändå i bakhuvudet. I mitten av mars skrev jag ett slags upprop till stöd för frilansande musiker. Många kommenterade och delade inlägget och det är jag enormt tacksam för. Jag vill precisera att jag inte skrev till förmån för mig själv. Jag är “gammal i gamet” och har flera ben att stå på. Jag och min man har (hittills) klarat oss jämförelsevis bra trots att ingen av oss är fast anställd. De största förlorarna är våra unga kollegor, kanske båda frilansande; om möjligt även med små barn. Är man ung och inte har hunnit bygga upp ett kontaktnät av arbetsgivare och elever är det tungt. Många har det verkligen, verkligen tufft. Jag vill därför avsluta detta något spretiga inlägg med en uppmaning: om ni tycker kulturen är viktig, och sången och musiken i synnerhet, så försök att stödja den fria konsten på alla sätt ni kommer på. Gå på konserter och föreställningar. Är ni inte i riskgrupp är det verkligen säkert just nu. Ingen släpper in fler än 50 besökare och är det fråga om kyrkokonserter är det lätt som en plätt att få en helt egen bänkrad. Jag hoppas så klart vi ses på mina konserter, men jag hoppas kanske ännu mer att mina yngre kollegor får se era glada ansikten när de äntrar scenen framöver!

Pedagogisk tydlighet

Idag börjar den fjärde veckan av digital undervisning. Det känns helt absurt att inte ha träffat sina elever på så länge! Samtidigt börjar vi försiktigt hoppas på ett ljus i tunneln och i mitten av maj kanske, kanske vi kan komma igång igen…

Det som varit nyttigt för mig personligen i och med den här omställningen är att tvingas se mig själv utifrån som pedagog. Trots att jag alltid ivrigt påpekar för eleverna hur viktigt det är att av och till filma sig själv för att kunna observera vad man faktiskt gör, så har jag aldrig gjort detsamma själv i min roll som lärare. (Som sångerska gör jag det naturligtvis hela tiden.) Nu tittar jag naturligtvis igenom alla klipp innan de publiceras och på sikt hoppas jag att denna nyvunna medvetenhet kan göra mig ännu tydligare som pedagog även när jag har eleven framför mig i samma rum. Det är små saker jag lagt märke till, t.ex. hur viktigt det är att visa saker i lugnt tempo och kanske från olika vinklar, så att den som ska “härma” hinner uppfatta alla nyanser. Men också att inte lämna en övning för tidigt; inte hoppa för snabbt mellan dem så att de faktiskt hinner sätta sig. Sen är det även mer subtila saker som hur tydligt man egentligen måste visa en vokalutjämningsserie eller en käkposition för att den faktiskt ska vara förståelig. I ett telefonsamtal med en elev häromdagen blev jag också varse en del andra småsaker som jag kan förbättra. Inte för att hon klagade, hon var ytterst positiv och motiverad, men genom de frågor hon ställde angående vissa övningar. Jag kan helt enkelt inte ha varit tydlig nog när jag visar dem och det är verkligen värdefullt att få chansen att öva på det i den digitala undervisningen! Vi får väl se om ni märker någon skillnad när vi ses så småningom…

Det nya normala

Så börjar ännu en vecka utan att jag möter eleverna face-to-face. Det som i början var en tanke som kändes helt absurd har blivit det nya normala. Med videolektioner, diskuterande samtal i vloggform mellan mig och maken (också sångare och pedagog) samt flitig aktivitet här på bloggen försöker jag skapa någorlunda struktur för mina underbara, ambitiösa elever. Det är självklart inte detsamma som att mötas ansikte mot ansikte; att kunna ställa frågor i realtid och försöka lösa tekniska problem på plats. Men märkligt nog går det mycket bättre än jag befarat. Några skriver att de faktiskt övar mer nu än en normal vecka. Det kan naturligtvis bero på att de flesta av oss generellt har mer tid till övers. Men jag tror också på att de mer eller mindre påtvingade ritualerna skapar ganska bra förutsättningar för lärande om man är lagt åt det hållet. En elev berättar via mejl hur hon varje morgon gör andningsserien följd av en av lektionsvideorna (vi är ju inne på vecka 3 så det börjar finnas ett litet urval) innan hon “går till jobbet”, vilket betyder att sätta sig vid sin laptop i ett angränsande rum. Att göra det till en del av den dagliga rutinen, ungefär som att borsta tänderna, har sina fördelar. När man har “riktiga” lektioner upplever man ju i regel något enormt dynamiskt, energikrävande och belönande. Därför kan det ibland bli så att man känner att “det räcker” för några dagar framåt och vips!, så har ännu en vecka gått och det är dags för ny lektion. Utan att man hunnit göra så värst mycket däremellan. Jag skulle självklart ändå välja fysisk undervisning alla dagar i veckan, men det är ändå inspirerande att uppleva hur kreativa vi blir när vi inte har något val.

Detsamma gäller kommentarer och reaktioner jag får på de teman vi tar upp i vloggen Sångpedagogsamtalet. Det är helt underbart! Både det avsnitt som släpps idag och det vi har planerat för kommande vecka har inspirerats av ämnen som en eller flera elever har önskat sig att höra mer om. Det är helt uppenbart att många tagit sig tid att tänka på sång och formulera frågor och funderingar. När vi en dag har detta bakom oss tror jag faktiskt att vi vunnit något på det; tillfört något nytt till vårt sätt att vara musiker, oavsett om vi är amatörer eller proffs.

Jag vill bara ge uttryck för hur imponerad jag är av er alla! Jag vet hur svårt det är att hålla motivationen uppe. Jag skrev om det i inlägget “Att hitta motivationen- och behålla den!” . Och jo, jag vet att jag länkade till samma post alldeles nyligen, men kan inte släppa den eftersom det var nästan ett år sedan jag skrev. Då, när vi fortfarande levde i det gamla normala…