Spoiler: jag kommer inte att kunna besvara frågan i nedanstående text.
Som jag nämnde i gårdagens bloggpost så är temat för det sista Sångpedagogsamtalet “Interpretation”. Vi gör egentligen bara punktuella nerslag i detta omfattande ämne och jag kände, när vi vloggat klart, att jag hade kunnat prata om så många fler saker! Under kvällen poppade än det ena, än det andra upp. Immo pratade under inspelningen om “viljan att uttrycka sig”. Det kan verka självklart, men det är det inte. Vilja och förmåga är inte samma sak och även om man verkligen önskar att uttrycka sig i t.ex. en romans av Stenhammar, så finns det så mycket som kan sätta krokben för en. Nervositet och tekniska problem, förstås. Men ännu mer bristande självförtroende. Enligt min mening är det omöjligt att leverera en trovärdig tolkning utan att även skicka med en liten del av sig själv. Det betyder inte alls att man ska kunna läsas som en öppen bok för att vara en bra sångare (det är snarare en nackdel) men man kan enligt mig inte beröra människor med en allt igenom “teoretisk” tolkning. Någonting mer än bara text, melodi och perfektion krävs. Men vad? Det är det som är så svårt att sätta fingret på.
Jag skrev just att det inte är önskvärt att vara som en öppen bok. En sångare som är så transparent att hen blir “privat” är i mina ögon inte så intressant. (Som vän har jag gärna en sådan person, men inte som objekt när jag själv är publik!) För mig är den mest intressanta performern, alla kategorier, den som lyckas förmedla något personligt utan att verka privat. Det bästa jag vet som åskådare är när jag får känslan av att den som står på scenen har en hemlighet som jag inte kommer åt. Det skapar en känsla av “hit-men-inte-längre” som i alla fall jag själv uppskattar enormt. Sångaren (i vårt fall) förblir hela tiden intressant för oss. Jag hade en kursare på Operahögskolan som alltid tyst för sig själv mumlade “du bär på en hemlighet” likt ett mantra innan han gick upp på scenen. Jag tror det här är en av grunderna till att en av mina stora idoler alltid varit mezzon Ann-Sofie von Otter. Förutom alla hennes övriga kvaliteter (ljuvligt timbre, fantastisk teknik, enorm musikalitet, fingertoppskänsla när det gäller att välja repertoar, musikalisk nyfikenhet och nytänkande) så har hon för mig alltid präglats av en enorm integritet som jag verkligen beundrar. Hon kan framstå som djupt personlig i sina tolkningar men hon står alltid i musikens tjänst; hon är aldrig en diva. Hennes Carmen är t.ex. en av de mest intressanta tolkningar av rollen jag upplevt! Helt annorlunda än vad man är van vid (ni vet vilka klichéer jag talar om); mycket mer sparsam och “intellektuell”. Men också mycket mer spännande och intressant. Jag satt hela tiden och undrade vad det var för hemligheter den där tobaksarbeterskan gick och bar på. Less is more, brukar man väl kalla det.