Posted on

Så var det gjort!

H.P. Johnsen (1717-1779): “Tystlåtenheten”

Att få möjlighet att sätta upp en scenisk föreställning med min egen ensemble är en närmast obeskrivlig ynnest!

Så var det äntligen gjort! Premiären är avklarad liksom andra föreställningen. Som de flesta vet är jag i grunden utbildad vid Statens Operahögskole i Oslo. Jag ägnade mig därför mycket åt just musikdramatik åren efter examen, men i takt med att jag specialiserade mig på tidig musik och barocksång blev det alltmer konsertverksamhet. Under åren jag var bosatt i J.S. Bachs underbara hemland Tyskland blev det av förklarliga skäl mycket tysk barock och då i synnerhet oratorier.

Det är kul att få visa att barockmusik inte alltid behöver vara oerhört komplicerat eller “finkultur”.

Att då “på gamla da’r” få möjlighet att sätta upp en helt egen scenisk föreställning på en liten fristående scen tillsammans med min egen ensemble och en fantastisk recitatör är en närmast obeskrivlig ynnest! Det känns som om jag får lov att använda de erfarenheter jag samlat på mig under alla år som frilansande sångerska; närmast som ett litet bokslut. Fördelen med att inte vara 25 längre är dessutom att man inte är lika rädd för att göra bort sig som man var som yngre utövare. Det är så kul att få stoppa in lite crazy moment och visa att barockmusik inte alltid behöver vara oerhört komplicerat eller “finkultur”.

En fin komplimang fick vi efter andra föreställningen: vi spelar ju på Musikvalvet Baggen, som i huvudsak arrangerar jazz-, pop- och viskonserter; mic:ar, förstärkare&Co. Ändå hade två vänner som hör till stamgästerna vågat sig dit (enligt egen utsago för första gången på en klassisk konsert) och kom fram efteråt för att prata. De menade att de verkligen fått mersmak; att musiken varit så omväxlande och att de skrattat så mycket. Helt underbart att höra eftersom det är så sant: barockmusiken är ju väldigt ofta så härligt tillgänglig!

Musikvalvet Baggen med Lyckans Enhörning och “Magdalena Ribbings” fåtölj i bakgrunden.
Posted on

Vad är en bra tolkning?

Spoiler: jag kommer inte att kunna besvara frågan i nedanstående text.

Som jag nämnde i gårdagens bloggpost så är temat för det sista Sångpedagogsamtalet “Interpretation”. Vi gör egentligen bara punktuella nerslag i detta omfattande ämne och jag kände, när vi vloggat klart, att jag hade kunnat prata om så många fler saker! Under kvällen poppade än det ena, än det andra upp. Immo pratade under inspelningen om “viljan att uttrycka sig”. Det kan verka självklart, men det är det inte. Vilja och förmåga är inte samma sak och även om man verkligen önskar att uttrycka sig i t.ex. en romans av Stenhammar, så finns det så mycket som kan sätta krokben för en. Nervositet och tekniska problem, förstås. Men ännu mer bristande självförtroende. Enligt min mening är det omöjligt att leverera en trovärdig tolkning utan att även skicka med en liten del av sig själv. Det betyder inte alls att man ska kunna läsas som en öppen bok för att vara en bra sångare (det är snarare en nackdel) men man kan enligt mig inte beröra människor med en allt igenom “teoretisk” tolkning. Någonting mer än bara text, melodi och perfektion krävs. Men vad? Det är det som är så svårt att sätta fingret på.

Jag skrev just att det inte är önskvärt att vara som en öppen bok. En sångare som är så transparent att hen blir “privat” är i mina ögon inte så intressant. (Som vän har jag gärna en sådan person, men inte som objekt när jag själv är publik!) För mig är den mest intressanta performern, alla kategorier, den som lyckas förmedla något personligt utan att verka privat. Det bästa jag vet som åskådare är när jag får känslan av att den som står på scenen har en hemlighet som jag inte kommer åt. Det skapar en känsla av “hit-men-inte-längre” som i alla fall jag själv uppskattar enormt. Sångaren (i vårt fall) förblir hela tiden intressant för oss. Jag hade en kursare på Operahögskolan som alltid tyst för sig själv mumlade “du bär på en hemlighet” likt ett mantra innan han gick upp på scenen. Jag tror det här är en av grunderna till att en av mina stora idoler alltid varit mezzon Ann-Sofie von Otter. Förutom alla hennes övriga kvaliteter (ljuvligt timbre, fantastisk teknik, enorm musikalitet, fingertoppskänsla när det gäller att välja repertoar, musikalisk nyfikenhet och nytänkande) så har hon för mig alltid präglats av en enorm integritet som jag verkligen beundrar. Hon kan framstå som djupt personlig i sina tolkningar men hon står alltid i musikens tjänst; hon är aldrig en diva. Hennes Carmen är t.ex. en av de mest intressanta tolkningar av rollen jag upplevt! Helt annorlunda än vad man är van vid (ni vet vilka klichéer jag talar om); mycket mer sparsam och “intellektuell”. Men också mycket mer spännande och intressant. Jag satt hela tiden och undrade vad det var för hemligheter den där tobaksarbeterskan gick och bar på. Less is more, brukar man väl kalla det.

Posted on

Deklamera mera

Igår när jag stod och övade kom jag plötsligt att tänka på en gammal övning som min sånglärare på Operahögskolan ofta gjorde med mig. I undervisningen pratar jag ju en hel del om vikten av en sund talstämma, och framför allt en tät förbindelse mellan tal- och sångröst; att det inte plötsligt ska låta helt annorlunda eller som en annan person när man börjar sjunga. Kort sagt: man ska stå att känna igen även när man sjunger.

Vad min lärare gjorde var att låta mig deklamera hela texten till den aria jag just skulle börja studera in i steg enligt nedanstående ordning:

  • Genomläsning (högt)
  • Deklamering av texten med dramatiskt uttryck på det/de ord jag själv tyckte borde betonas
  • Deklamering av texten (fortfarande talat) med hänsyn till melodilinjen och textplaceringen i den
  • Genomsjungning av stycket

Det är en relativt enkel metod som ger många parallella vinster: du tvingar dig att använda talrösten vårdat, du måste aktivt tänka på texten du sjunger och dess innebörd, du behöver aktivt ta val i förhållande till vad du vill uttrycka med texten. Jag minns att jag ofta tyckte det gick förvånansvärt lätt när jag kom till det sista steget och “äntligen” fick sjunga! Prova gärna och se vad du själv tycker…

Posted on

Sångare måste gilla språk!

Jag återanknyter till gårdagens tema, språket. Det jag beskrev då var ju framför allt hur det är att lära sig texter på främmande språk kontra på sitt modersmål. Det kan vara väldigt avspänt att öva uttryck genom att sjunga svenska romanser. Ändå är det ju så att svenska är ett väldigt litet språk och vill man verkligen studera sång krävs det (med möjligt undantag för tyska sångare som enbart arbetar i Tyskland) att man intresserar sig för utländska språk. Så är det bara, och då framför allt tyska och italienska, och kanske även engelska och franska, lite beroende på vilken repertoar man fokuserar på.

Logiskt nog kan man inte sjunga en sång förnuftigt utan att förstå vad det är man sjunger. Sång är ju uttryck och det säger sig självt att det inte går att uttrycka det man inte begriper. Nu har jag många elever som gärna sjunger renässans och barock, vilket å ena sidan innebär verk av de stora engelska kompositörerna: Campion, Dowland, Purcell m.fl. Där är det inte ett stort problem innehållsmässigt eftersom de allra flesta talar mycket bra engelska. Då kan man direkt skrida till verket med diktionen eftersom innehållet är tydligt. Å andra sidan innebär de här epokerna ett stort antal verk av italienska kompositörer som Caccini, Frescobaldi och Monteverdi. Där blir det något annat eftersom endast ett fåtal av eleverna behärskar italienska. Där gäller det verkligen att översätta ord för ord. Det räcker absolut inte att köra en google translate eller att kasta en blick på den engelska översättningen som till äventyrs står under originaltexten i vissa utgåvor. De sistnämna är i de flesta fall inte alls översättningar utan fria tolkningar av texten, vilket exempelvis leder till att ord som skrivits på en viss ton för att få tonal emfas förskjuts. Det finns ingen väg runt det. Nu har vi ju turen att många flitiga översättare gjort mycket av jobbet för oss, så länge vi håller oss till verk som ofta framförs. Alltså är det inget problem att hitta en fantastisk översättning till italienska av verk som “Lamento d’Arianna” eller “Queste lagrime amare”. Jättebra. Som ett första steg. Men: du behöver ändå i nästa steg fördjupa dig i texten och lära dig vad enskilda ord betyder. Självklart kan du kanske inte minnas vad varje enskilt ord i en tio minuter lång monodi betyder. Men när du lärt dig stycket innantill och analyserat det musikaliskt så börjar du ju känna var de viktiga musikaliska höjdpunkterna finns. Då behöver du också förstå exakt vad du sjunger just där så att du kan få till ett övertygande uttryck. Även om det inte är ditt modersmål.

Posted on

Hur mycket förstår jag egentligen?

Jag och maken, tillika pedagogkollegan, satt nyligen och planerade för kommande Sångpedagogsamtalet som vi tänkt ska handla om Sångaren och språket. Det är ett väldigt intressant och stort ämne och vi hinner naturligtvis inte täcka allt på 45 minuter. En av infallsvinklarna blir modersmålet och hur det är för oss sångare att sjunga på detta kontra att sjunga på ett språk vi lärt oss senare i livet. Jag talar ju av egen erfarenhet eftersom jag först i vuxen ålder lärde mig tala tyska. Redan min första sångpedagog, som jag började hos som sextonåring, gav mig lieder av Schubert, Schumann och Brahms snarare än att ge mig svenska romanser eller ens engelska sånger. Ganska märkligt, kan jag i efterhand tycka. Inte nog med att man ska försöka förkovra sig rent sångtekniskt; dessutom ska man lära sig en text på ett språk man inte behärskar och försöka uttrycka något! På senare år har jag i större grad givit elever svenska sånger att öva på, även om deras huvudfokus ligger antingen på klassisk opera eller tidig musik, vilka ju båda är genrer där utbudet på svenska verk är begränsat. Om inte annat för att få känna den där lättheten som automatiskt uppstår när jag verkligen förstår vartenda ord jag sjunger. Den känslan kan inte överskattas! Jag kan bli avundsjuk ibland när jag hör min man eller andra som har tyska som sitt modersmål “lira av sig” långa lieder som vore det barnvisor. Det ger onekligen ett enormt försprång.

För några år sedan gjorde jag och min man tillsammans med en tredje kollega en scenisk version av Schuberts “Die Winterreise”. Denna cykel finns ju i en underbart fin översättning av Bo Setterlind. Regissören tyckte det vore spännande om vi blandade språken, dvs. sjöng vissa av sångerna på svenska och vissa på tyska. Det var en skillnad som dag och natt! Jag, som ändå talar tyska flytande, upplevde att de sånger jag fick lov att sjunga på svenska blev så enormt nyansrika och lätta att gestalta. Jag har sjungit roller på alla möjliga språk, inklusive holländska och norska, och det är klart att jag ibland fått slita en del för att lära mig all text. Ändå jag inte funderat på hur stor skillnad det är mot svenska förrän de två språken ställdes direkt emot varandra i Winterreise-projektet. En nyttig erfarenhet som jag bär med mig och nog kommer att använda mig av när jag vill motivera elever att lära sig saker utantill…