Att skotta är att öva en smula!

Inspirerande vintervy

Det är ingen floskel: vi går verkligen mot ljusare tider! Just nu har vi i Mälardalen dessutom hjälp av ett skimrande snötäcke som lyser upp…

Jag har funderat en del på fysisk träning i relation till sången på senaste tiden. Eftersom jag bor mitt i skogen utan kommunal plogning blir det till att skotta en del och idag gjorde det mig lite stressad, då jag hade begränsat med tid och ville få in ett litet övningspass innan jag var tvungen att åka hemifrån. Alltså fick jag kombinera nytta med nytta (och lite nöje) och testade stödet medan jag skottade mig fram till övningsrummet, som är en separat liten stuga 20 m bort från huset. Det var en intressant upplevelse kan jag säga. Att skjuta en snösläde (stor snöskovel) framför sig är ganska tungt och det är viktigt att tänka på hållningen om man inte ska få ont både här och var efteråt. I grunden är det samma sak som gäller när man intar “sångposition”:

  • avspända skuldror
  • kontakt med bukmuskulaturen
  • upprätt hållning

Det vore att överdriva att kalla det ett övningspass men det var en suverän uppvärmning som tillät mig att hoppa över både andnings- och stretchövningarna och kunde gå rätt på sången. Jag inser att inte alla har möjlighet (eller anledning!) att skotta framför sin egen dörr, men det finns liknande sysslor som de flesta måste utföra; t.ex. dammsugning… Ju mer man tänker på sin egen kropp i vardagen, på ett muskulärt plan, ju mer förstår man hur den fungerar och vad den mår bra av. Precis som alla andra som har kroppen som arbetsredskap måste vi sångare ständigt ta hand om och vara medvetna om hur vi använder den.

Ett litet tips är dock att det är ganska trist att sjunga med träningsvärk, speciellt i magmusklerna. Se alltså till att stretcha ordentligt efteråt…

Var rädd om luftrören

“Fremd bin ich eingezogen, fremd zieh’ ich wieder aus.”
(Die Winterreise. F. Schubert.)

Just nu har vi underbart vinterväder (om man gillar snö, vilket jag gör) i Mälardalen. Temperaturen har delvis varit långt under noll och det är härligt att vara ute och promenera. Vi sångare, precis som alla som arbetar med kroppen, måste vara extra noggranna med att röra på oss och hålla vårt instrument i trim. Personligen är jag ingen gruppträningsperson, så jag har inte lidit av att gym och simhallar håller stängt. Däremot skulle jag inte kunna leva utan mina dagliga promenader; ibland riktigt långa och i bland lite kortare.

Lite ingefärsté med honung kan inget stämband motstå!

Jag har ynnesten att få bo med skogen om husknuten och jag bara älskar att vara ute i naturen. Där rensar jag tankarna, övar in texter, funderar på tekniska detaljer och njuter av att andas… men: det är viktigt att tänka på att man bär sitt instrument med sig och att halsen är en känslig historia. Några tips:

  • Andas så mycket som möjligt genom näsan.
  • Ha alltid, alltid mössa. (Klä dig generellt varmt. Förutom de uppenbara anledningarna är det också så att man spänner sig oerhört så fort man fryser; drar upp axlarna, spänner nacken. Det är f.ö. därför jag gärna lägger några minuter längre på den “gymnastiska” delen av uppsjungningen under vintern. På sommaren känns det mer självklart att få med sig kroppen.)
  • Undvik att jogga under vintermånaderna, åtminstone när det är riktigt kallt. Gå hellre en längre promenad. Det är ingen höjdare att som sångare vara andfådd i minusgrader, det tär på stämbanden. Särskilt om du har astma eller luftrörsproblem innan, men även om du inte har det.
  • Drick gärna något varmt så snart du är inomhus igen. Lite ingefärsté med honung kan inget stämband motstå!

Ta chansen att skapa nya sångrutiner!

Ett nytt år för med sig många möjligheter; även ett år som detta, som i mångt och mycket känns så osäkert. Ett nytt årtal och en blank kalender är ett ypperligt tillfälle att skapa nya rutiner! Jag har ju skrivit flera inlägg om detta tidigare, men just nu har du en jättechans att göra upp en plan för dig och din sång och hålla dig till den! Jag tänker framför allt på övningsrutiner, men även på repertoarkännedom. Det senare betyder helt enkelt att lära sig mer om olika epoker, lyssna en massa på olika genrer och kanske skapa en tydligare bild för dig själv av vad du allra helst vill sjunga.

De flesta sångare, amatörer såväl som proffs, har en fallenhet för viss repertoar. Visst kan man vara mångsidig och behärska flera tekniker men de allra flesta av oss märker efter ett tag att viss repertoar passar oss bättre. Det är inte sällan även den musik vi tycker mest om att lyssna till…

Jag har sagt det ofta och jag säger det igen: motivation kommer inte gratis.

Starta med en grovskiss för halvår 1, januari till juni. Gör en kortfattad lista med dina mål:

  • Hur många minuter per vecka vecka skulle du vilja hinna öva?
  • Vilken typ av repertoar är du framförallt sugen på att ta dig an?
  • Hur många stycken vill du ha som mål att öva in?

Därefter bryter du ner punkterna i mindre beståndsdelar:

  • Hur vill du fördela övningsmängden du bestämt dig för; hur många pass och hur länge? Vill du öva varannan dag, var tredje? Är det t.o.m. en idé att “schemalägga” övningstiden till bestämda veckodagar?
  • Vill du grotta ner dig i en speciell epok hela första halvåret eller tvärtom sjunga en sång från varje epok från medeltid till senromantik innan juni månads utgång? Vill du sjunga på något speciellt språk?
  • Vill du ta dig an tre stycken och öva in minutiöst; lära dig utantill, eller snarare känna på många olika sånger?
  • Vill du sätta ihop ett litet program (även om du i nuläget inte kan föreställa sig var eller hur det skulle kunna framföras kan man alltid tänka längre framåt) med ett antal sånger du verkligen lärt dig behärska?

Jag har sagt det ofta och jag säger det igen: motivation kommer inte gratis. Och speciellt inte just nu när inga körer är aktiva och i princip alla musikaliska gruppaktiviteter är inställda. Då är det guld värt att öva för en fiktiv romansafton, förbereda sig på en låtsasprovsjungning eller bara testa sin förmåga att lära sig fem sånger utantill på tid. Se också till att följa upp det du kommit överens med dig själv om. Då är det mindre risk att det rinner ut i sanden. Det är t.ex. ingen katastrof om du missar ett övningspass. Men då kanske du istället över ett par minuter längre vid nästa tillfälle. Var lagom hård mot dig själv men se till att uppfinna små morötter. Just nu måste du vara din egen allt-i-allo: körledare, ensemblecoach, sånglärare, stämkollega, pianist…

LYCKA TILL!

Ring ut det gångna året…

…och låt oss aldrig mer prata om det, skulle jag nästan vilja tillägga. Det har ältats så mycket om “skitåret 2020” och jag är hjärtligt trött på mina egna försök att fatta katastrofen i ord. Jag skulle så gärna skriva en positiv, upplyftande och peppande text; full av kreativ lust och framtidstro. Tyvärr saknas energin just nu. Insikten kom plötsligt: orken är slut.

Jag fick nyligen en oväntad möjlighet att låna en stor lokal på Trettondagsafton och tog tillfället i akt att erbjuda ett antal elever som inte har fasta tider hos mig lektioner under så “Corona-säkra” omständigheter som bara möjligt. Tiderna bokades till min glädje upp på nolltid. Nyss fick jag dock ett återbud från en elev, som allra ödmjukast frågade om jag kunde skicka ut en förfrågan om någon skulle vilja överta lektionen; något som i vanliga fall är gjort i en handvändning. Men icke så denna gång. Blotta tanken på att börja rodda i schemat, fråga elever om de skulle kunna byta tid etc. föreföll fullständigt övermäktig. Jag svarade kort att det är okej, vi låter det bli en lucka i schemat.

Insikten kom plötsligt: orken är slut.

Visst blir även jag lite sliten ibland, men det här var nytt. Just nu orkar jag inte oroa mig mer. Inte för finanser. Inte för uteblivna konserter. Inte för säkerheten kring undervisningen. Inte för resorna dit och hem. Och då hör jag ändå till de s.k. “lyckligt lottade”, dvs. de konstnärer som inte gått under ännu. Men just idag tillåter jag mig lite självömkan. Helst av allt skulle jag, stick i stäv med min egen bloggpost, vilja gå i ide en stund. Bara några veckor för att ladda batterierna…

Taggig sångpedagog i välbehövlig vintersömn.

Da’n före da’n…

Det blir en jul som ingen annan.

Jag summerar så sakteliga detta märkliga år. Inga passionskonserter. Inget Juloratorium. Inga julkonserter. Inte ens julbön. Inga av de tillfällen jag och så många frilansmusiker med mig är vana vid att göra den här tiden på året. Konserter och gudstjänster många av oss bara tagit för givet. Nu vet vi bättre. Jag är oerhört tacksam över det fåtal tillfällen jag ändå fått möta en publik i år. Jag hann sjunga en Trettondagskonsert. Fick göra två sommarkonserter. Kunde genomföra en romanskonsert under hösten och hann till och med sjunga på Allhelgonaafton. Men så försvinnande lite i jämförelse med hur ett normalt år ser ut.

Nu kan det bara bli bättre, eller hur? Det MÅSTE bli bättre. Vintersolståndet har redan ägt rum…

Den vackra julkrubban i Boo kyrka i väntan.

Förinspelad jul

I förrgår var det julafton. Åtminstone för mig, en organist, en präst och en ljudtekniker. Vi tillbringade ett antal timmar i en vackert julsmyckad kyrka för att spela in den traditionella midnattsmässan. Tio dagar innan jul.

Prästen Alexandra och ljudteknikern Karolina förbereder sig.

Sedan millennieskiftet, dvs. direkt efter min sista examen, har jag jobbat på julafton. Ibland har det varit julbönen (då har familjen hängt med och sedan har vi åkt hem och firat jul efteråt) eller så har det varit midnattsmässan. Då har man klarat av både julmiddag och klapputdelning innan man sätter sig i bilen och kör iväg i beckmörkret. Jag har alltid älskat att sjunga just då; det är en så högtidlig, förväntansfull stämning i kyrkan. Man känner sig så priviligierad när man står uppe på orgelläktaren och kikar ner på församlingen. Jag har gjort det så många gånger att det blivit en lika självklar del av julfirandet som allt det andra.

Organist och allt-i-allo.

Därför är det med blandade känslor jag ser fram emot en julafton när jag för första gången inte behöver åka iväg, vare sig innan eller efter julmiddagen. Mässan är redan inspelad och kommer att sändas ut kl.23 när den skulle ha ägt rum om vi gjort den live. En vän sa något i stil med att “det måste kännas så skönt att för en gångs skull bara få vara hemma på julafton”. Jag vet faktiskt inte. Visst är jag glad över att vi har den här möjligheten att över huvud taget göra en midnattsmässa den här julen. Men en riktig ersättning är det inte. För det behövs mötet mellan människor på riktigt. Inte bara virtuellt.

Behövs ännu en tagning av Lukasevangeliet?

Vikten av att läsa noter, del 1

Jag har mycket att säga om det här. Så mycket att jag får dela upp det i flera bloggposter om jag önskar att någon ska orka läsa… Jag tror de flesta av de elever som gått hos mig ett tag fått sig en predikan till livs om notläsning, men det är självklart lite skillnad på de krav som ställs beroende på om man vill bli yrkesmusiker eller utövar för sitt eget höga nöjes skull.

Oläsligt?

När jag studerade i Haag hade jag den osannolika turen att bli närmast “adopterad” av ett gäng continuo-musiker (continuo är barockspråk för ackompanjerande musiker; i mitt fall var det cembalo, gamba, lirone och violone). Även om jag hade en färsk examen från Operahögskolan i Oslo var jag relativt grön vad gällde tidig musik. Visst lärde jag mig en del av min ansvariga sångpedagog där nere, men merparten lärde jag mig av mina medmusiker. Vi sångare blir ofta på gott och ont lite självupptagna; svårt att undvika då ju våra instrument sitter inuti oss. De blir därför lika med vår person på ett helt annat sätt än hos instrumentalister. Den negativa sidan av detta är att vi ibland blir lite dåliga på att ta hänsyn till våra medmusiker. Det finns rätt många “sångar-skämt” bland orkestermusiker och det är inte helt oförtjänt. Ingen annan instrumentkategori skulle t.ex. förvänta sig att de ackompanjerande kollegorna anpassar sig till deras tempi!

Det finns rätt många “sångar-skämt” bland orkestermusiker och det är inte helt oförtjänt.

Men åter till mitt underbara continuo på Kungliga Konservatoriet. Vi började spela tillsammans första månaden, första året och följdes sedan åt under de tre år jag spenderade på skolan. Hur kom det sig egentligen? Det är inte falsk blygsamhet när jag skriver att det definitivt inte var min fantastiska röst; det fanns både bättre och mer tidig-musikaliskt erfarna sångare att tillgå. Nej, det var inte det som avgjorde och vad det var blev jag varse när jag flankerad av mitt trogna gäng satt på puben och drack öl efter min första examen. Min cembalist sa att det som gjorde att han tyckte det var så roligt att samarbeta var att jag “faktiskt läste noter”! Han menade alltså att det för honom var ovant med en sångare som förhöll sig till noter likt de flesta andra instrumentalister, dvs. kunde tillgodogöra sig en relativt stor mängd ny musik under en och samma övningssession. Detta blev en ögonöppnare för mig!

Notera att jag inte menar att alla bör kunna läsa vad som helst perfekt vid första anblick! Det handlar om att öva sig på ad hoc-läsning därför att det i förlängningen gagnar förmågan att lära sig saker fortare och ta in en notbild effektivt.

Genom åren har jag fått detta bekräftat för mig av flera andra instrumentalister: de drar sig för att arbeta med sångare även om de egentligen älskar vokalmusik. Varför? De har helt enkelt inte tid! Inför en typisk frilanskonsert (där de medverkande kommer från olika håll och kanske aldrig arbetat tillsammans tidigare) har man ofta en eller ett par repetitioner. Det innebär mycket begränsat med tid; det måste gå undan att sätta ihop ett program! Om ett av instrumenten (läs: sångaren) har fullt upp med att sjunga rätt noter i rätt rytm och tempo finns ingen tid över till att tolka musiken.

Vad kan det då bero på att sångare i regel är så mycket sämre på notläsning? Det är jag faktiskt inte säker på men jag har tror en orsak är att vi ofta inte blir tvingade att fila på den teoretiska delen av vårt utövande på det sätt som våra instrumentalistkollegor. Vissa sångpedagoger går dock emot strömmen och jag tackar min lyckliga stjärna för att de lärare jag haft genom åren varit mycket noga med att öva prima vista-läsning.

Som pedagog är jag själv egentligen alltför “snäll” vad gäller notläsningsbiten. Samtidigt är mina elever övervägande amatörer och har på ett annat sätt rätt att välja på vilken nivå de själva vill lägga ribban. Som sagt: det finns mycket att skriva om i ämnet och jag återkommer garanterat till det.

Vad driver en musiker?

Eller för den delen: vad driver kreativ människa, oavsett kategori? Det här är någonting jag funderat mycket över de gångna veckorna. I takt med att möjligheterna till möten med publik fallit bort en efter en har jag tvingats ställa mig frågan hur jag ska motivera mig, och i förlängningen hur jag ska motivera mina elever. Som jag diskuterade med några av dem senast igår så måste den främsta drivkraften just nu, när inga kör- eller ensemblekonserter eller ens gudstjänster äger rum, vara det egna välmåendet. Vi mår helt enkelt bättre av att sjunga. När regn och mörker lägger sig som en heltäckande filt över hela tillvaron kan det dock vara ganska svårt att tvinga sig in i övningsrummet… Mitt råd är: gör det även om det tar emot. Om så bara för att göra Julsångsövningen i 10 minuter.

Men det gäller att ha lite is i magen och gilla läget.

Själv hade jag ju för bara några månader sedan helt andra planer för mitt sångarliv; jag ville skala ner på undervisningen för att få lite mer tid för själva utövandet. Planerna var redan ganska långt framskridna. Men liksom så många andra får jag faktiskt acceptera att vi inte alltid kan planera framtiden i detalj. Och ibland blir det inte alls som man tänkt sig. Men det gäller att ha lite is i magen och gilla läget. Det är svårt att inte veta vad som komma skall men det är bara att inse att det är så det är.

Jag insåg igår, under en härligt petig session med en av de elever jag haft allra längst, att jag är så lyckligt lottad att jag har något mer än mitt eget utövande som jag brinner för! Så kanske inte 2021 blir det år jag planerade från början, men det kan ändå bli utmanande och intressant. Jag får helt enkelt lägga mer krut på mina inspirerande elever. Inte fy skam, det heller!

Det blir inte alltid som man tänkt.

För bara en och en halv månad sedan skrev jag om vår kammarmusiksalong som var tänkt att bli den första i en konsertserie med månatliga konserter. Jag och maken har länge drömt om en lokal med lite mer plats än de undervisningsrum vi hittills förfogat över. Vi såg för oss inte bara kammarmusikkonserter, utan även en rad elevaktiviteter; workshops, elevsjungningar etc. En samlingssal och mötesplats för både professionella och amatörer. Visst var det en ekonomisk risk för två frilansare men det kändes som om det var nu eller aldrig. I september hade vi äntligen kontraktet i vår hand och äventyret kunde ta sin början. Trodde vi.

Under hösten har det i takt med restriktionerna blivit allt tuffare och för någon vecka sedan tvingades vi inse att det är slut innan det knappt hunnit börja. Inte nog med att det blev omöjligt att bjuda in en publik. Strax därefter försvann även möjligheten till några som helst elevaktiviteter med fler än en sångare i taget. Vår vision är inte realiserbar under brinnande pandemi och sällan har det slitna uttrycket “gilla läget” passat bättre… Snarare än att möta mina elever under spännande nya former i den nya, stora lokalen blir det till att återgå till videolektioner à la april och maj. För närvarande kan jag endast ta emot ett fåtal elever två gånger i veckan i min enda lokal. De lektionerna njuter jag å andra sidan av desto mera.

För någon vecka sedan tvingades vi inse att det är slut innan det knappt hunnit börja.

Jag läste just igenom ett inlägg från advent i fjol. Jag skriver obekymrat om hur staden är öde tidigt på morgonen så när som på alla svartklädda frilansmusiker som är på väg till sina otaliga uppdrag. Om man bara vetat… I år blir adventssjungningen hemmavid; med lite tur 3-stämmig och ackompanjerad av harmonium. Glaset är alltid halvfullt.

“I år blir adventssjungningen hemmavid; med lite tur 3-stämmig och ackompanjerad av harmonium.”

En liten solskenshistoria som avslutning. Jag hyr förutom ovan nämnda salong två mindre rum för undervisning. Det minsta av dem använder jag inte just nu då det är aningen för litet för att kunna Corona-säkra. Det var med tungt hjärta jag mejlade min hyresvärdinna för att säga upp det, eftersom jag är så förtjust i att arbeta där. Men vad händer? F., som själv är mamma till tre frilansande artister, skriver tillbaka att hon “självklart kommer att hålla rummet åt mig till dess det är möjligt att komma tillbaka och undervisa där.” Hyresfritt! Jag kan till och med låta e-piano, notställ och övriga pinaler stå kvar. Det här är alltså ingen klagosång utan mer ett konstaterande: det blir helt enkelt inte alltid som man tänkt.

Om vi givit upp drömmen om en multifunktionell sånglokal? Knappast! Den kommer att bli verklighet. Bara inte just nu…