Eufori!

Utsikt från läktaren i Tyska kyrkan, St. Gertrud mitt i hjärtat av Gamla Stan.

De senaste veckorna har jag levt i J.S. Bachs värld. Som den barocksångerska jag är finns det nog inget större än att i en fullsatt kyrka få sjunga Matteuspassionen tillsammans med kör, orkester och fantastiska solistkollegor i min “hemkyrka”. Jag kan bara beskriva det som eufori! Oavsett vem man pratade med: korister, instrumentalister eller dirigent vittnade om samma sak. Jag tror att mycket av grunden är den oerhörda saknad efter musikaliskt sammanhang vi upplevde under pandemin. Just den här produktionen blev inställd två år i rad och nu, 2022, kunde vi äntligen framföra verket. Båda konserterna var helt utsålda trots att inte en enda annons satts in i någon tidning! Det vittnar om att inte bara vi utövare, utan även publiken har längtat efter att äntligen få uppleva ett stort verk igen tillsammans med många andra.

Jag har ju i vanliga fall ett ganska nyktert sätt att se på en utövares roll.

Mellan mina egna arior satt jag på min plats och såg mig omkring medan jag njöt av de tidlösa ariorna och evangelistens samspel med kören. Och jag blev så rörd. Av lycka över att få vara där och äntligen göra den musik jag älskar tillsammans med en massa andra människor. Men också av sorg över att världen ser ut som den gör just nu. Jag har ju i vanliga fall ett ganska nyktert sätt att se på en utövares roll och brukar alltid trycka på att “det inte är sångaren som ska känna en massa utan överlåta åt publiken att känna det den vill känna när vi framför musiken”. Jag måste erkänna att det blev svårt för mig den här gången.

Aldrig har den underbara altarian “Erbarme dich, mein Gott” känts mer relevant.

Tystnad tagning!

Lutenisten Lars-Erik Larsson, jag och gambisten Leif Henrikson under dagens inspelning.

Idag har jag och mina fantastiska kollegor tillbringat dagen bland sladdar, mikrofoner och kamerastativ… I ett 1600-talsvalv i Gamla Stan känns det ganska naturligt att göra barockmusik! Frescobaldi, Purcell och Schütz hade nog känt sig hemma…

Just inspelningar kan annars bli ganska spända tillställningar. Till skillnad från konserter, där allt sker in the moment och en liten skönhetsfläck här och där är obetydlig för helhetsintrycket, handlar ju en inspelning väldigt mycket om perfektion. Inte bara ska det låta bra om ensemblen som helhet; var och en vill dessutom låta så bra det bara går på sitt individuella instrument. När man till råga på allt filmar och ska försöka hålla koll på hur man ser ut medan man sjunger eller spelar kan det bli rätt utmanande… Man vill ju gärna behålla något slags spontanitet våga ta lite risker även när bandet går. Tack och lov förblev stämningen glad och avspänd och många glada skratt ekade mellan stenväggarna under de timmar vi höll på!

Filmaren och ljudteknikern Thomas Garnbeck kollar inställningarna.

Att vara i ögonblicket…

Glad och förväntansfull sångerska i logen!

Jag stod i eftermiddags och pratade med mina musikerkollegor i logen innan vi skulle in och göra en adventskonsert ihop. Det var så härligt, för vi slog alla fast att vi verkligen gladde oss åt att uppträda. Jag menar inte att man inte gör det i vanliga fall (då skulle man ha valt ett annat yrke) men let’s face it: ibland är gigs s.k. “brödjobb” som man bara gör; ungefär som för vilken annan yrkesgrupp som helst. Man “lirar av sig” sina stycken och har börjat fundera över vad man ska laga till middag innan man kommit ur konsertklänningen.

För de flesta frilansare kan man nog säga att musikerlivet “började igen” någon gång under sommaren. Kanske med ett par sommarkonserter innan man gick in i den vanliga konsertsäsongen. Detta efter ett år av undantagstillstånd. Nu efter några månader är vi åter i en sits där man inte riktigt vet vad som kommer att hända. Får vi nya restriktioner? Kommer planerade konserter under vintern att kunna genomföras? Hur länge blir i så fall nedstängningen nästa gång? Samtidigt som man försöker slå sådana tankar ur hågen och göra sitt jobb så finns de så klart i bakhuvudet. Just detta tror jag gör att man njuter så av varje enskilt gig, stort som smått!

Jag stod och lyssnade på mina kollegor i stråkkvartetten när de spelade det fina introt till Schuberts “Ave Maria” och verkligen sög in varje ton! Ska man hitta något positivt i denna eländiga pandemi är det möjligen att man inser hur lyckligt lottad man är som får ha ett sådant här yrke…

Konserten avslutades med en allsångsversion av “Nu tändas tusen juleljus” tillsammans med publiken. Sällan har jag tyckt det varit så roligt att stämma in i en traditionell julsång! Glad andra advent!

Så var det gjort!

H.P. Johnsen (1717-1779): “Tystlåtenheten”

Att få möjlighet att sätta upp en scenisk föreställning med min egen ensemble är en närmast obeskrivlig ynnest!

Så var det äntligen gjort! Premiären är avklarad liksom andra föreställningen. Som de flesta vet är jag i grunden utbildad vid Statens Operahögskole i Oslo. Jag ägnade mig därför mycket åt just musikdramatik åren efter examen, men i takt med att jag specialiserade mig på tidig musik och barocksång blev det alltmer konsertverksamhet. Under åren jag var bosatt i J.S. Bachs underbara hemland Tyskland blev det av förklarliga skäl mycket tysk barock och då i synnerhet oratorier.

Det är kul att få visa att barockmusik inte alltid behöver vara oerhört komplicerat eller “finkultur”.

Att då “på gamla da’r” få möjlighet att sätta upp en helt egen scenisk föreställning på en liten fristående scen tillsammans med min egen ensemble och en fantastisk recitatör är en närmast obeskrivlig ynnest! Det känns som om jag får lov att använda de erfarenheter jag samlat på mig under alla år som frilansande sångerska; närmast som ett litet bokslut. Fördelen med att inte vara 25 längre är dessutom att man inte är lika rädd för att göra bort sig som man var som yngre utövare. Det är så kul att få stoppa in lite crazy moment och visa att barockmusik inte alltid behöver vara oerhört komplicerat eller “finkultur”.

En fin komplimang fick vi efter andra föreställningen: vi spelar ju på Musikvalvet Baggen, som i huvudsak arrangerar jazz-, pop- och viskonserter; mic:ar, förstärkare&Co. Ändå hade två vänner som hör till stamgästerna vågat sig dit (enligt egen utsago för första gången på en klassisk konsert) och kom fram efteråt för att prata. De menade att de verkligen fått mersmak; att musiken varit så omväxlande och att de skrattat så mycket. Helt underbart att höra eftersom det är så sant: barockmusiken är ju väldigt ofta så härligt tillgänglig!

Musikvalvet Baggen med Lyckans Enhörning och “Magdalena Ribbingsfåtölj i bakgrunden.

Intensiv sångmånad

Vart har jag tagit vägen egentligen?! Det undrade en bloggläsare häromdagen i ett mejl. Jag kan förstå det. Det har inte blivit många poster i det sista. Jag hör ju till det ovanliga släkte som dessutom valt bort sociala medier (och är troligen en av de ytterst få i min generation som aldrig haft ett facebook-konto) så bloggen är ju egentligen min enda offentliga “kanal”. Då kan det verka som om jag försvunnit från jordens yta när inläggen uteblir. I det sammanhanget kan jag besvara en annan fråga jag fått flera gånger: varför har jag inaktiverat kommentarsfunktionen? Jo, av samma skäl som jag inte har facebook. Det passar helt enkelt inte mig och min person; mitt engagemang gör sig bättre i levande livet än på nätet. Däremot svarar jag alltid på mejlfrågor om allt som rör sången!

Jag är alltså i högsta grad kvar men befinner mig i en ytterst intensiv förberedelsefas för diverse konserter och sceniska projekt. (Kika gärna här för konsertprogram och tider.) Det är en härlig period och det känns som en sådan ynnest att åter få spela för publik, även om vi naturligtvis måste begränsa antalet besökare. Imorgon drar det igång på allvar med slutrep inför den allra första konserten med barockensemblen Concerto Subito! Det är samma härliga gäng som under ett års tid arbetat fram Telemann-föreställningen Moralkakor! som har premiär i slutet av augusti. (P.g.a. det halverade publikintaget finns endast 3 biljetter kvar, så skynda att boka hos Musikvalvet om du är nyfiken på mötet mellan G.P. Telemann och Magdalena Ribbing!) Jag känner mig taggad och priviligierad som får lov att göra det jag älskar.

Ska man hitta någon baksida med de kommande månaderna så är det att jag inte alls har den tid för undervisning som både jag och eleverna är vana vid. Jag har tvingats banta elevstammen ganska rejält och minskat lektionstiden för dem som är kvar. Trots detta har jag mötts av en enorm förståelse och välvilja. Det tackar jag för. Nu klurar jag på hur jag dessutom ska hinna skriva klart den bok om amatörsång som jag påbörjade när pandemin härjade som värst. Men det får bli ett senare bekymmer. Allt har sin tid…

Att skotta är att öva en smula!

Inspirerande vintervy

Det är ingen floskel: vi går verkligen mot ljusare tider! Just nu har vi i Mälardalen dessutom hjälp av ett skimrande snötäcke som lyser upp…

Jag har funderat en del på fysisk träning i relation till sången på senaste tiden. Eftersom jag bor mitt i skogen utan kommunal plogning blir det till att skotta en del och idag gjorde det mig lite stressad, då jag hade begränsat med tid och ville få in ett litet övningspass innan jag var tvungen att åka hemifrån. Alltså fick jag kombinera nytta med nytta (och lite nöje) och testade stödet medan jag skottade mig fram till övningsrummet, som är en separat liten stuga 20 m bort från huset. Det var en intressant upplevelse kan jag säga. Att skjuta en snösläde (stor snöskovel) framför sig är ganska tungt och det är viktigt att tänka på hållningen om man inte ska få ont både här och var efteråt. I grunden är det samma sak som gäller när man intar “sångposition”:

  • avspända skuldror
  • kontakt med bukmuskulaturen
  • upprätt hållning

Det vore att överdriva att kalla det ett övningspass men det var en suverän uppvärmning som tillät mig att hoppa över både andnings- och stretchövningarna och kunde gå rätt på sången. Jag inser att inte alla har möjlighet (eller anledning!) att skotta framför sin egen dörr, men det finns liknande sysslor som de flesta måste utföra; t.ex. dammsugning… Ju mer man tänker på sin egen kropp i vardagen, på ett muskulärt plan, ju mer förstår man hur den fungerar och vad den mår bra av. Precis som alla andra som har kroppen som arbetsredskap måste vi sångare ständigt ta hand om och vara medvetna om hur vi använder den.

Ett litet tips är dock att det är ganska trist att sjunga med träningsvärk, speciellt i magmusklerna. Se alltså till att stretcha ordentligt efteråt…

Var rädd om luftrören

“Fremd bin ich eingezogen, fremd zieh’ ich wieder aus.”
(Die Winterreise. F. Schubert.)

Just nu har vi underbart vinterväder (om man gillar snö, vilket jag gör) i Mälardalen. Temperaturen har delvis varit långt under noll och det är härligt att vara ute och promenera. Vi sångare, precis som alla som arbetar med kroppen, måste vara extra noggranna med att röra på oss och hålla vårt instrument i trim. Personligen är jag ingen gruppträningsperson, så jag har inte lidit av att gym och simhallar håller stängt. Däremot skulle jag inte kunna leva utan mina dagliga promenader; ibland riktigt långa och i bland lite kortare.

Lite ingefärsté med honung kan inget stämband motstå!

Jag har ynnesten att få bo med skogen om husknuten och jag bara älskar att vara ute i naturen. Där rensar jag tankarna, övar in texter, funderar på tekniska detaljer och njuter av att andas… men: det är viktigt att tänka på att man bär sitt instrument med sig och att halsen är en känslig historia. Några tips:

  • Andas så mycket som möjligt genom näsan.
  • Ha alltid, alltid mössa. (Klä dig generellt varmt. Förutom de uppenbara anledningarna är det också så att man spänner sig oerhört så fort man fryser; drar upp axlarna, spänner nacken. Det är f.ö. därför jag gärna lägger några minuter längre på den “gymnastiska” delen av uppsjungningen under vintern. På sommaren känns det mer självklart att få med sig kroppen.)
  • Undvik att jogga under vintermånaderna, åtminstone när det är riktigt kallt. Gå hellre en längre promenad. Det är ingen höjdare att som sångare vara andfådd i minusgrader, det tär på stämbanden. Särskilt om du har astma eller luftrörsproblem innan, men även om du inte har det.
  • Drick gärna något varmt så snart du är inomhus igen. Lite ingefärsté med honung kan inget stämband motstå!

Ta chansen att skapa nya sångrutiner!

Ett nytt år för med sig många möjligheter; även ett år som detta, som i mångt och mycket känns så osäkert. Ett nytt årtal och en blank kalender är ett ypperligt tillfälle att skapa nya rutiner! Jag har ju skrivit flera inlägg om detta tidigare, men just nu har du en jättechans att göra upp en plan för dig och din sång och hålla dig till den! Jag tänker framför allt på övningsrutiner, men även på repertoarkännedom. Det senare betyder helt enkelt att lära sig mer om olika epoker, lyssna en massa på olika genrer och kanske skapa en tydligare bild för dig själv av vad du allra helst vill sjunga.

De flesta sångare, amatörer såväl som proffs, har en fallenhet för viss repertoar. Visst kan man vara mångsidig och behärska flera tekniker men de allra flesta av oss märker efter ett tag att viss repertoar passar oss bättre. Det är inte sällan även den musik vi tycker mest om att lyssna till…

Jag har sagt det ofta och jag säger det igen: motivation kommer inte gratis.

Starta med en grovskiss för halvår 1, januari till juni. Gör en kortfattad lista med dina mål:

  • Hur många minuter per vecka vecka skulle du vilja hinna öva?
  • Vilken typ av repertoar är du framförallt sugen på att ta dig an?
  • Hur många stycken vill du ha som mål att öva in?

Därefter bryter du ner punkterna i mindre beståndsdelar:

  • Hur vill du fördela övningsmängden du bestämt dig för; hur många pass och hur länge? Vill du öva varannan dag, var tredje? Är det t.o.m. en idé att “schemalägga” övningstiden till bestämda veckodagar?
  • Vill du grotta ner dig i en speciell epok hela första halvåret eller tvärtom sjunga en sång från varje epok från medeltid till senromantik innan juni månads utgång? Vill du sjunga på något speciellt språk?
  • Vill du ta dig an tre stycken och öva in minutiöst; lära dig utantill, eller snarare känna på många olika sånger?
  • Vill du sätta ihop ett litet program (även om du i nuläget inte kan föreställa sig var eller hur det skulle kunna framföras kan man alltid tänka längre framåt) med ett antal sånger du verkligen lärt dig behärska?

Jag har sagt det ofta och jag säger det igen: motivation kommer inte gratis. Och speciellt inte just nu när inga körer är aktiva och i princip alla musikaliska gruppaktiviteter är inställda. Då är det guld värt att öva för en fiktiv romansafton, förbereda sig på en låtsasprovsjungning eller bara testa sin förmåga att lära sig fem sånger utantill på tid. Se också till att följa upp det du kommit överens med dig själv om. Då är det mindre risk att det rinner ut i sanden. Det är t.ex. ingen katastrof om du missar ett övningspass. Men då kanske du istället över ett par minuter längre vid nästa tillfälle. Var lagom hård mot dig själv men se till att uppfinna små morötter. Just nu måste du vara din egen allt-i-allo: körledare, ensemblecoach, sånglärare, stämkollega, pianist…

LYCKA TILL!

Ring ut det gångna året…

…och låt oss aldrig mer prata om det, skulle jag nästan vilja tillägga. Det har ältats så mycket om “skitåret 2020” och jag är hjärtligt trött på mina egna försök att fatta katastrofen i ord. Jag skulle så gärna skriva en positiv, upplyftande och peppande text; full av kreativ lust och framtidstro. Tyvärr saknas energin just nu. Insikten kom plötsligt: orken är slut.

Jag fick nyligen en oväntad möjlighet att låna en stor lokal på Trettondagsafton och tog tillfället i akt att erbjuda ett antal elever som inte har fasta tider hos mig lektioner under så “Corona-säkra” omständigheter som bara möjligt. Tiderna bokades till min glädje upp på nolltid. Nyss fick jag dock ett återbud från en elev, som allra ödmjukast frågade om jag kunde skicka ut en förfrågan om någon skulle vilja överta lektionen; något som i vanliga fall är gjort i en handvändning. Men icke så denna gång. Blotta tanken på att börja rodda i schemat, fråga elever om de skulle kunna byta tid etc. föreföll fullständigt övermäktig. Jag svarade kort att det är okej, vi låter det bli en lucka i schemat.

Insikten kom plötsligt: orken är slut.

Visst blir även jag lite sliten ibland, men det här var nytt. Just nu orkar jag inte oroa mig mer. Inte för finanser. Inte för uteblivna konserter. Inte för säkerheten kring undervisningen. Inte för resorna dit och hem. Och då hör jag ändå till de s.k. “lyckligt lottade”, dvs. de konstnärer som inte gått under ännu. Men just idag tillåter jag mig lite självömkan. Helst av allt skulle jag, stick i stäv med min egen bloggpost, vilja gå i ide en stund. Bara några veckor för att ladda batterierna…

Taggig sångpedagog i välbehövlig vintersömn.