Jam session med maestro Pix

Det är inte varje dag man får tillfälle att jamma lite bara för sitt höga nöjes skull. Igår sjöng jag Mozart för första gången på evigheter! Roligt att leka med lite “senare” repertoar en gång ibland…

“Ridente la calma”
Als Luise die Briefe ihres ungetreuen Liebhabers verbrannte”
“Marito vorrei” (La finta semplice)

Inspirerande workshop!

Den gångna helgen hade jag förmånen att som inbjuden lärare få leda en liten workshop initierad av ett antal elever. Ett par av dem hade jag aldrig förut träffat. De hade ordnat en underbar stor och ljus lokal i ett kulturcentrum i Vasastan och engagerat en fantastisk ackompanjatör. Jag behövde så att säga bara segla in och wave my wand. Otroligt lyxigt.

Att jag inte kände alla från början var bara en fördel. Första gången man hör en röst är man så extremt på alerten för att inte missa något. Det smittar av sig när man sedan undervisar elever som redan gått hos en ett tag. Repertoaren var skiftande men eftersom jag har rykte om mig att vara tidig-musik-nörd så hade alla lydigt med sig åtminstone något stycke från en tidigare epok.

Jag skrev ju i mitt förra inlägg att jag kände mig som en otåligt sågspånsskrapande cirkushäst. Nu, mina damer och herrar, är hästen utsläppt på grönbete och hon njuter så enormt! Imorgon bär det av ut till Täby och en (visserligen enbart streamad) sommarkonsert. Redan dagen efter får jag lov att spela in sånger jag älskar tillsammans med en otrolig pianist. Kommande vecka väntar ytterligare en konsert samt ett kärt återseende med mina fasta elever som då har sina första lektioner efter sommarlovet. Mot bakgrund av det gångna halvårets utmaningar känns det som en ynnest att långsamt närma sig något som liknar normalitet…

Jag är dock en smula pragmatiskt lagd och även om det inte går att förbereda sig helt för en möjlig “andra våg” så finns den vedervärdiga risken för detta ändå i bakhuvudet. I mitten av mars skrev jag ett slags upprop till stöd för frilansande musiker. Många kommenterade och delade inlägget och det är jag enormt tacksam för. Jag vill precisera att jag inte skrev till förmån för mig själv. Jag är “gammal i gamet” och har flera ben att stå på. Jag och min man har (hittills) klarat oss jämförelsevis bra trots att ingen av oss är fast anställd. De största förlorarna är våra unga kollegor, kanske båda frilansande; om möjligt även med små barn. Är man ung och inte har hunnit bygga upp ett kontaktnät av arbetsgivare och elever är det tungt. Många har det verkligen, verkligen tufft. Jag vill därför avsluta detta något spretiga inlägg med en uppmaning: om ni tycker kulturen är viktig, och sången och musiken i synnerhet, så försök att stödja den fria konsten på alla sätt ni kommer på. Gå på konserter och föreställningar. Är ni inte i riskgrupp är det verkligen säkert just nu. Ingen släpper in fler än 50 besökare och är det fråga om kyrkokonserter är det lätt som en plätt att få en helt egen bänkrad. Jag hoppas så klart vi ses på mina konserter, men jag hoppas kanske ännu mer att mina yngre kollegor får se era glada ansikten när de äntrar scenen framöver!

Om hösten, om hösten, då är det allra bäst…

Nejdå, vi befinner oss fortfarande i sommargrönskan och det är fortfarande en bit kvar till höstterminen. En av fördelarna med denna påtvingat lugna vår och sommar har för min egen del varit att jag haft tid att vara kreativ på ett sätt som jag inte varit på år och dag! Jag är t.ex. nästan färdig med manus och översättningar till en Telemann-föreställning jag hoppas kunna sjösätta om ungefär ett år. Det är en projektidé jag haft länge men problemet har varit tiden. Den har aldrig riktigt funnits där och så har det hela skjutits på framtiden. Tills nu!

Det samma gäller undervisningen. Jag har tillbringat hela dagar med att gräva fram ny, spännande repertoar till mina elever! Vissa höstar har jag nästan känt att sommaren varit för kort; att jag inte är utvilad när det är dags att dra igång igen. Den här gången känner jag mig som en cirkushäst som otåligt står och skrapar med hovarna i sågspånet i väntan på att äntligen på trava ut i manegen! Jag är sugen på att börja även om det bara är slutet av juli. Ett gott tecken…

I väntan på att få börja undervisa alla härliga sångare får jag hålla till godo med min egen röst och som tur är har jag hjälp av min underbara ackompanjatör, lutenisten Lars-Erik Larsson. Vi har (kors i taket!) två konserter i augusti och det ser jag verkligen fram emot. Kanske ses vi redan då…?

Skaffa en “go-to”-sång

Vi vet alla att rösten ibland strejkar utan att vi riktigt vet varför. Jag pratar inte om när man startar upp efter en förkylning eller att sjunga precis efter att något tråkigt hänt. Jag pratar om den där helt vanliga dagen när man startar uppsjungningen precis som vanligt men allt känns trögt. Det är oerhört irriterande och är man inte försiktig kanske man sjunger sig småhes i ren frustration. Dagen innan gick allt hur bra som helst och nu funkar plötsligt ingenting. Maskineriet vägrar att låta sig oljas!

Som yrkessångare händer det naturligtvis att just en sådan dag sammanfaller med ett framträdande. Det har alla som uppträder regelbundet garanterat varit med om. Det är bara något man måste förhålla sig till och jobba igenom och då är det praktiskt om man har en strategi. Istället för att ödsla energi på att fråga sig varför det inte funkar så lönar det sig att vara lösningsinriktad. Mitt bästa trick är att ha en go-to-sång; en sång du sjungit på länge, kan i princip utantill och som du alltid kan komma tillbaka till när det kärvar. Det behöver inte alls vara några långa stycken, det räcker med någon minut så är man ofta på rätt köl igen.

Personligen har jag en lutsång av Robert Johnson, “When Laura smiles”, samt recitativet till den första altarian ur “Juloratoriet” av Bach. Den förstnämnda sjöng jag mycket på lutkonserter redan som student och Bach var det första oratorium jag framträdde med i sin helhet som ung sångerska. Jag älskar dem båda och eftersom de varit med mig så länge sitter de som en smäck i stämman. Alltså har jag dem som min lilla livlina när rösten trilskas emellanåt. Hur sliten jag än är slår det aldrig fel: jag hittar inom några minuter tillbaka till den sunda sångrösten igen. Detta är alltså ett tips ni kan pröva! Det kan vara vad som helst som du gillar och upplever att du brukar sjunga bra. En liten romans, en vers på en folkvisa, ett recitativ. Ha den i bakfickan och ta fram nästa gång det inte fungerar som du vill. Lägg övningen eller stycket du håller på med åt sidan och lek istället med din go-to-sång. Jag lovar att du kommer att locka fram rösten igen på nolltid!

Att hitta sin identitet på scenen- det finns plats för alla sorter!

I lördags spann jag vidare på temat “Interpretation” i vloggavsnittet som skulle komma ut om några dagar (läs: idag). Det jag skulle vilja lägga till är att det krävs att man förhåller sig en del till sig själv och sin personlighet som uttolkare på en scen. Det är så komplext, men på något plan behöver man känna sig själv. Det är en utbredd missuppfattning att man måste vara extremt utåtriktad för att vara scenkonstnär. Gudskelov är det inte fallet! Det finns plats även för mer inåtvända och blyga personligheter. Det gäller att “slå mynt av” sin styrka, för att sätta ting på sin spets. Är man av naturen utåtriktad är det inte mycket att orda om. Ofta tar en sådan sångare den plats hen behöver på scenen. Hör man snarare till den andra änden av skalan får man kanske tänka ett varv till för att hitta sin scenpersonlighet. Det kan bli ett väldigt intressant och lite mer hemlighetsfullt uttryck, som jag var inne på i förrgår.

Det är heller ingenting som säger att utåtriktade personligheter är bättre på scenen. Visst kan det vara underbart med en sångare som “bjuder på sig själv” men det kan också vara ganska påfrestande för publiken om det går över gränsen, dvs. den privata personligheten tar över. Som åskådare och åhörare vill man få det där utrymmet att uppleva musiken “genom” en tolkning snarare än direkt filtrerad genom Sångare X.

Däremot är det en klar fördel om man känner sig själv relativt väl och är medveten om ungefär var på skalan man hamnar, så att man känner sig trygg och bekväm i sin roll som sångare inför publik. Det gäller att lita på sig själv och att se på sig själv med kärleksfulla ögon; att inte tillåta sig själv negativa eller självdestruktiva tankar som kan hamna i vägen för det du vill uttrycka. Själv är jag väldigt hjälpt av att fokusera på den musik jag ska till att framföra och att även påminna mig själv om att det som händer mellan mig och publiken är något vi skapar tillsammans. Min mamma, som nyligen gick bort, hade ett uttryck som jag tycker illustrerar det ganska bra. När hon bjudit in till fest med många gäster brukade hon alltid öppna med att välkomna alla och sedan säga: “Jag är helt övertygad om att vi kommer att få en fantastisk kväll här tillsammans- jag har ju bara bjudit in fantastiska människor!” Precis den känslan vill jag ha när jag står där och sjunger; övertygelsen om alla som är där vill varandra väl och ser fram emot att dela fantastisk musik med varandra; vare sig man är utövare eller publik.

Att våga blicka framåt

Om saker och ting går som planerat kommer jag, efter sex veckors digital undervisning i form av regelbundna digitalpaket, att åter kunna möta mina elever ansikte mot ansikte om bara en dryg vecka! Igår spelade jag och min man således in sista avsnittet (?) av vår samtalsvlogg Sångpedagogsamtalet, vilken varit en del av digitalundervisningen. Temat är “Interpretation” och det var så roligt och inspirerande att samtala om något som ligger oss så varmt om hjärtat. Under själva inspelningen pratade vi bl.a. om saker som ligger långt tillbaka i tiden; saker som vi upplevt och som varit viktiga för oss. Vi talade också om personliga förutsättningar när det gäller konstnärligt uttryck och hur man kan jobba med eleverna. Vi vände och vred på begreppet “interpretation” helt enkelt.

Samtalet fortsatte vid middagsbordet efteråt, då även i sällskap av sonen, som berättade om de digitala lösningar hans fantastiska musiklärare arbetat fram för att musikklassernas avgångsklass ändå ska kunna genomföra sin traditionella avskedskonsert vid månadsskiftet. Planering inför framtiden. Det kändes nästan lite “busigt” att våga tänka på något som ska ske längre fram. Jag har på något vis vant mig av med det under de gångna veckorna. Man vill ju inte bli besviken.

Samtidigt sitter jag just nu och försöker föreställa mig en hösttermin som ska börja en dag, med livs levande elever och ett schema som ska fungera. Det är något hoppfullt i något så vardagligt som schemaläggning; att knåpa med tiderna för att försöka få det att passa med de önskemål eleverna kommit med. Kanske för att jag genom min självvalda isolering fått bekräftat att det alltid kommer att fungera på något sätt! Skulle det nu inte gå att dra igång som planerat i maj eller en ny smittvåg kommer redan till hösten så är jag förberedd. Det känns okej att planera och glädja mig; det finns ju alternativ. De kanske inte är fullt lika sociala och roliga som den invanda lektionsformen, men det är inte omöjligt att fortsätta att utöva och samtala om musik bara för att vi inte kan ses fysiskt.

Ibland måste man tvinga sig!

Häromdagen hade jag en riktigt dålig dag. Det hällregnade ute, jag var trött och hade huvudvärk. Jag kände olust inför att gå och öva och hade noll inspiration. Dessutom har jag ju av förklarliga skäl ingenting jag måste öva på just nu; de projekt jag håller på med nu ligger månader fram i tiden. Det skulle alltså inte “göra” någonting om jag hoppade över övningspasset…

Nu är jag ju “gammal i gården” och när man varit med ett tag vet man att man ibland måste ignorera sin egen olust. Alltså släpade jag mig ut till studion och började värma upp. Som jag nämnt håller jag själv på med ett “utantill-projekt” just nu och det tog jag tag i. Började rabbla text och kombinerade det med projektionsövningar och vips! hade en kvart gått. Därefter började jag testa mig själv, system för system, för att se hur mycket som redan sitter när jag sjunger i tempo och inte hinner stanna upp för att minnas nästa textrad. Efter tre kvart var jag verkligen i slag; kunde bocka av en hel aria utantill och rösten funkade fint. En härlig känsla!

Jag slutar aldrig förundras över vad det är för endorfiner som frigörs när man sjunger. Hur många gånger har jag inte börjat ett pass med ganska måttlig motivation för att sedan bli allt piggare och gladare- det är verkligen magiskt! Jag vet att jag skrivit att det ibland kan vara rätt och riktigt att inte sätta press på sig om man verkligen inte orkar eller har lust och att det inte är hela världen att skippa övningen. Det håller jag fast vid. Samtidigt är det ingen bra idé att göra det till en vana. Det är samma princip som när man hoppar ett träningspass. Man får inte glömma att utvecklingen självklart blir långsammare, eller rent av stannar upp, om man inte har en viss kontinuitet i sitt övande. Och det allra viktigaste: man mår så bra och blir på gott humör av det!

En barocksångerskas hemliga last…

Jag har en guilty pleasure. Det är att sjunga musikallåtar! Jag bara älskar det; det raka språket, det (oftast) bröstiga läget och närheten till de stora känslorna. Visst finns det stora känslor i opera och romans också, men de filtreras på något vis genom en tunn glasruta av teknik och “förfining”. Missförstå mig inte: musikalgenren har en mycket specifik (och svårbemästrad) teknik med belting och kräver enormt mycket skådespelartalang samt ofta dansutbildning. Likaväl känns den enklare och mer “direkt” för mig. Mindre krusiduller.

Skulle man säga ovanstående till en professionell musikalartist skulle hen troligen bara skaka oförstående på huvudet. Precis som jag skulle göra om någon uttalade sig på motsvarande vis om min huvudgenre, den tidiga musiken. Det man har tränat på i åratal för att perfektionera och förfina tar man logiskt nog på blodigt allvar. Det man däremot gör “bara” för att det är härligt och roligt gör man utan prestige och det känns naturligtvis lättare. Jag skulle ju aldrig drömma om att ställa mig på scen och riva av en musikallåt; det finns det definitivt andra som gör tusen gånger bättre. Men jag står gärna en kväll ute i musikstugan med ett glas vin på notstället och min man vid flygeln och sjunger Lloyd-Webber så att taket lyfter. För att jag vet att ingen hör. Det är en härlig befrielse!

En sångerska som jag avgudar och som definitivt tar musikalgenren på allvar är Anna Kendrick. Lyssna på hennes underbara version av “Still hurting” ur The Last Five Years. Jag gråter varje gång…

Musikandakt 2.0- ibland blir det “lilla” plötsligt stort.

Nästa helg ska jag sjunga en musikandakt. Det är det första “framträdande” jag haft på tre månader. Efter en kammarmusikkonsert i början av februari slog Covid19 till och sedan kom avbokningarna på löpande band: passioner, oratorier och musikgudstjänster föll som dominobrickor och ströks ur kalendern.

När min kollega organisten idag mejlade diverse förslag på stycken och undrade vilken dag jag kunde öva kändes det nästan overkligt. Jag ska faktiskt få sjunga någon annanstans än i min egen övningsstudio för någon annan än mig själv och min familj… Lycka! Och plötsligt slog det mig att jag uppgraderat en vanlig andakt till något enormt värdefullt. Missförstå mig rätt: jag älskar att sjunga i kyrkan och sjunger så gärna i alla sakrala sammanhang. Bröllop, begravningar och framför allt högmässor är en viktig kugge i frilansande musikers ekonomi och kyrkorummet är för mig den vanligaste konsertlokalen. Men för de flesta klassiska sångare (frilansare) är denna typ av gigs ofta vad jag kallar “brödjobb”. Trevligt och roligt men inget man jobbar ihjäl sig för och sällan med speciellt många åhörare i publiken. (Beror naturligtvis på i vilken församling man sjunger.) Och plötsligt har detta välbekanta antagit en ny skepnad; blivit något helt nytt. I avsaknad av konkurrens från “riktiga” konserter ser jag på denna lilla begivenhet med helt nya ögon. Jag är verkligen uppriktigt tacksam över möjligheten att få sjunga några vackra sånger ackompanjerad av min skickliga organist!

Jag ska inte sticka under stol med att även jag drabbas av Corona Blues med jämna mellanrum. Men det är uppmuntrande att få den här typen av insikter ibland, där man börjar uppskatta det lilla på ett helt nytt sätt. Det är något jag ska försöka fokusera på när jag spelar in nästa övningsklipp åt er. Det är fort gjort att jag börjar tänka på hur trist det är att inte ha tvåvägskommunikation och hur mycket jag saknar fysiska lektioner. Det går ju inte att förneka att det är roligare och mer effektivt. Men. Låt oss se på de veckor vi har kvar av digital undervisning som ett sätt att överhuvudtaget ha kontakt och skapa kontinuitet i undervisningen. För vad är alternativet? Ett par månader helt utan sångundervisning i alla dess former. Vissa saker hade dessutom aldrig hänt på en “vanlig” lektion. Ni digitalelever har t.ex. alla lärt känna min man, sett min trädgård och bevittnat hur stökigt vårt musikrum är! Alltid något…

Musikpolisen

Det blir ett tredje inlägg på temat Nervositet. Det är helt enkelt ett nästintill outtömligt ämne och så relevant för alla som i sitt yrke eller på fritiden befinner sig i situationer där de måste “presentera sig” för andra människor. Det kan vara genom att hålla tal, göra en presentation, eller att sjunga.

När jag gick på Operahögskolan i Oslo använde vi studenter ordet “Musikkpolitiet”, musikpolisen. Det var en benämning på folk i publiken som såg extra kritiska ut, uttalade sig vidlyftigt negativt redan i pausen och generellt spred en negativ vibe. Kort och gott: varje scenkonstnärs mardröm. Min underbara, tålmodiga och kloka professor, Svein Björköy, inpräntade i mig att “du synger ikke for musikkpolitiet“, och det är något jag burit med mig genom alla år. Det är så sant och så viktigt. Det fåtal individer i publiken som av någon anledning inte går på konsert med välvillig inställning och i syfte att njuta av vacker sång och musik är inte värda att slösa en sekunds tankeverksamhet på. De är dessutom i försvinnande mindretal.

Till och med i perioder när jag inte varit så nöjd med min egen sång, eller rentav haft vokala problem, har jag alltid funnit tröst och trygghet i den där frasen: jag sjunger inte för musikpolisen. Jag sjunger för mig själv och för alla andra. Och det är något oerhört viktigt: 99% av alla som lyssnar, vare sig det är en körkonsert, en solorecital eller en elevafton, är vänligt inställda. De vill dig väl och de ser fram emot att lyssna. De önskar uppleva något vackert och de lyssnar med snälla öron.

Ett tips till sist; detta gäller naturligtvis även oss själva när vi är åhörare: ju mer generösa i tanke och omdöme gentemot andra vi klarar av att vara, ju tryggare blir vi som utövare. Den som själv letar efter det positiva i andra människors prestation tar per automatik för givet att andra gör det samma. Det är en härlig känsla! Detta är en stor anledning till att jag regelbundet håller grupplektioner. Att få den där möjligheten att för en vänligt sinnad och samtidigt kunnig publik utmana sig själv är en svåröverträffad ego boost.