Att hitta sin identitet på scenen- det finns plats för alla sorter!

I lördags spann jag vidare på temat “Interpretation” i vloggavsnittet som skulle komma ut om några dagar (läs: idag). Det jag skulle vilja lägga till är att det krävs att man förhåller sig en del till sig själv och sin personlighet som uttolkare på en scen. Det är så komplext, men på något plan behöver man känna sig själv. Det är en utbredd missuppfattning att man måste vara extremt utåtriktad för att vara scenkonstnär. Gudskelov är det inte fallet! Det finns plats även för mer inåtvända och blyga personligheter. Det gäller att “slå mynt av” sin styrka, för att sätta ting på sin spets. Är man av naturen utåtriktad är det inte mycket att orda om. Ofta tar en sådan sångare den plats hen behöver på scenen. Hör man snarare till den andra änden av skalan får man kanske tänka ett varv till för att hitta sin scenpersonlighet. Det kan bli ett väldigt intressant och lite mer hemlighetsfullt uttryck, som jag var inne på i förrgår.

Det är heller ingenting som säger att utåtriktade personligheter är bättre på scenen. Visst kan det vara underbart med en sångare som “bjuder på sig själv” men det kan också vara ganska påfrestande för publiken om det går över gränsen, dvs. den privata personligheten tar över. Som åskådare och åhörare vill man få det där utrymmet att uppleva musiken “genom” en tolkning snarare än direkt filtrerad genom Sångare X.

Däremot är det en klar fördel om man känner sig själv relativt väl och är medveten om ungefär var på skalan man hamnar, så att man känner sig trygg och bekväm i sin roll som sångare inför publik. Det gäller att lita på sig själv och att se på sig själv med kärleksfulla ögon; att inte tillåta sig själv negativa eller självdestruktiva tankar som kan hamna i vägen för det du vill uttrycka. Själv är jag väldigt hjälpt av att fokusera på den musik jag ska till att framföra och att även påminna mig själv om att det som händer mellan mig och publiken är något vi skapar tillsammans. Min mamma, som nyligen gick bort, hade ett uttryck som jag tycker illustrerar det ganska bra. När hon bjudit in till fest med många gäster brukade hon alltid öppna med att välkomna alla och sedan säga: “Jag är helt övertygad om att vi kommer att få en fantastisk kväll här tillsammans- jag har ju bara bjudit in fantastiska människor!” Precis den känslan vill jag ha när jag står där och sjunger; övertygelsen om alla som är där vill varandra väl och ser fram emot att dela fantastisk musik med varandra; vare sig man är utövare eller publik.

Vad är en bra tolkning?

Spoiler: jag kommer inte att kunna besvara frågan i nedanstående text.

Som jag nämnde i gårdagens bloggpost så är temat för det sista Sångpedagogsamtalet “Interpretation”. Vi gör egentligen bara punktuella nerslag i detta omfattande ämne och jag kände, när vi vloggat klart, att jag hade kunnat prata om så många fler saker! Under kvällen poppade än det ena, än det andra upp. Immo pratade under inspelningen om “viljan att uttrycka sig”. Det kan verka självklart, men det är det inte. Vilja och förmåga är inte samma sak och även om man verkligen önskar att uttrycka sig i t.ex. en romans av Stenhammar, så finns det så mycket som kan sätta krokben för en. Nervositet och tekniska problem, förstås. Men ännu mer bristande självförtroende. Enligt min mening är det omöjligt att leverera en trovärdig tolkning utan att även skicka med en liten del av sig själv. Det betyder inte alls att man ska kunna läsas som en öppen bok för att vara en bra sångare (det är snarare en nackdel) men man kan enligt mig inte beröra människor med en allt igenom “teoretisk” tolkning. Någonting mer än bara text, melodi och perfektion krävs. Men vad? Det är det som är så svårt att sätta fingret på.

Jag skrev just att det inte är önskvärt att vara som en öppen bok. En sångare som är så transparent att hen blir “privat” är i mina ögon inte så intressant. (Som vän har jag gärna en sådan person, men inte som objekt när jag själv är publik!) För mig är den mest intressanta performern, alla kategorier, den som lyckas förmedla något personligt utan att verka privat. Det bästa jag vet som åskådare är när jag får känslan av att den som står på scenen har en hemlighet som jag inte kommer åt. Det skapar en känsla av “hit-men-inte-längre” som i alla fall jag själv uppskattar enormt. Sångaren (i vårt fall) förblir hela tiden intressant för oss. Jag hade en kursare på Operahögskolan som alltid tyst för sig själv mumlade “du bär på en hemlighet” likt ett mantra innan han gick upp på scenen. Jag tror det här är en av grunderna till att en av mina stora idoler alltid varit mezzon Ann-Sofie von Otter. Förutom alla hennes övriga kvaliteter (ljuvligt timbre, fantastisk teknik, enorm musikalitet, fingertoppskänsla när det gäller att välja repertoar, musikalisk nyfikenhet och nytänkande) så har hon för mig alltid präglats av en enorm integritet som jag verkligen beundrar. Hon kan framstå som djupt personlig i sina tolkningar men hon står alltid i musikens tjänst; hon är aldrig en diva. Hennes Carmen är t.ex. en av de mest intressanta tolkningar av rollen jag upplevt! Helt annorlunda än vad man är van vid (ni vet vilka klichéer jag talar om); mycket mer sparsam och “intellektuell”. Men också mycket mer spännande och intressant. Jag satt hela tiden och undrade vad det var för hemligheter den där tobaksarbeterskan gick och bar på. Less is more, brukar man väl kalla det.

Musikpolisen

Det blir ett tredje inlägg på temat Nervositet. Det är helt enkelt ett nästintill outtömligt ämne och så relevant för alla som i sitt yrke eller på fritiden befinner sig i situationer där de måste “presentera sig” för andra människor. Det kan vara genom att hålla tal, göra en presentation, eller att sjunga.

När jag gick på Operahögskolan i Oslo använde vi studenter ordet “Musikkpolitiet”, musikpolisen. Det var en benämning på folk i publiken som såg extra kritiska ut, uttalade sig vidlyftigt negativt redan i pausen och generellt spred en negativ vibe. Kort och gott: varje scenkonstnärs mardröm. Min underbara, tålmodiga och kloka professor, Svein Björköy, inpräntade i mig att “du synger ikke for musikkpolitiet“, och det är något jag burit med mig genom alla år. Det är så sant och så viktigt. Det fåtal individer i publiken som av någon anledning inte går på konsert med välvillig inställning och i syfte att njuta av vacker sång och musik är inte värda att slösa en sekunds tankeverksamhet på. De är dessutom i försvinnande mindretal.

Till och med i perioder när jag inte varit så nöjd med min egen sång, eller rentav haft vokala problem, har jag alltid funnit tröst och trygghet i den där frasen: jag sjunger inte för musikpolisen. Jag sjunger för mig själv och för alla andra. Och det är något oerhört viktigt: 99% av alla som lyssnar, vare sig det är en körkonsert, en solorecital eller en elevafton, är vänligt inställda. De vill dig väl och de ser fram emot att lyssna. De önskar uppleva något vackert och de lyssnar med snälla öron.

Ett tips till sist; detta gäller naturligtvis även oss själva när vi är åhörare: ju mer generösa i tanke och omdöme gentemot andra vi klarar av att vara, ju tryggare blir vi som utövare. Den som själv letar efter det positiva i andra människors prestation tar per automatik för givet att andra gör det samma. Det är en härlig känsla! Detta är en stor anledning till att jag regelbundet håller grupplektioner. Att få den där möjligheten att för en vänligt sinnad och samtidigt kunnig publik utmana sig själv är en svåröverträffad ego boost.

Self-digging

Jag har ett par elever som har den avundsvärda och ack, så viktiga egenskapen att de kan glädjas över sin egen röst. Men det kan väl alla? undrar ni kanske. Nej, det är ovanligare än ni anar! De flesta klarar på sin höjd att glädjas när de just tagit ett nytt kliv i Trappan och det faktiskt är uppenbart att de gör något bra. Några kanske kan njuta ett kort ögonblick när de just bemästrat ett svårt stycke för första gången. Men de allra flesta är oerhört stränga mot sig själva. Och då menar jag ALLTFÖR stränga. Att ständigt hacka på sig själv och aldrig tillåta sig att vila i processen är kontraproduktivt, det inser alla, men det är lättare sagt än gjort att sluta.

Det är inte bara att trycka på en knapp med texten “nu-ska-jag-vara-lite-snällare-mot-mig-själv” (jag önskar verkligen att den fanns) men det finns knep för att lära sig ge sig själv lite mer svängrum. För att återkoppla till det där fåtalet elever jag nämnde i början så är det de gör ganska enkelt: de tillåter sig själv att känna glädje när de klarar ett litet moment; det kan vara en fras, en hög ton, ett svårt rytmiskt ställe, och de vilar länge nog i det momentet för att det ska hinna fungera som en boost. Felet de flesta gör är att kräva alltför mycket av sig själva. Istället för att fokusera på de små byggstenarna ser de endast helheten (som innehåller många delar som kanske inte fungerar ännu). Det är det klassiska “glaset-halvfullt-eller-halvtomt”. Självklart får man dåligt självförtroende om man kräver av sig själv att kunna sjunga ett stycke perfekt från början till slut! Varför inte starta med de bitar du faktiskt får till och fokusera på dem? Det är mycket mer konstruktivt och min övertygelse är att du i slutänden utvecklas mycket fortare om du har en i grunden positiv sånglig självbild i motsats till en evigt kritisk blick som bara fokuserar på de saker du inte kan.

Som pedagog utgår jag ifrån det jag upplever hjälpte mig mest när jag själv studerade. Nu utbildade jag mig till yrkesmusiker på högskolan men jag gör i grunden ingen skillnad på mig själv och amatörsångare i det hänseendet. Det absolut viktigaste för mig var alltid en positiv atmosfär. Det innebär inte att inte vara en kritisk eller krävande lärare, men det innebär att alltid fokusera på det positiva, det eleven faktiskt kan! Självklart ska man utmana sig själv och försöka lära sig nya saker men det kan man enligt mig göra parallellt med att man ser sina egna styrkor. Några exempel:

  • Välj inte repertoar som är för svår. Genom att sjunga sånger som svårighets- och omfångsmässigt passar din röst så väl som möjligt förstärker du de kvaliteter du redan har och skapar självförtroende att ge dig i kast med dem du ännu inte har.
  • Acceptera ditt stämfack. Självklart ska vi jobba på att utöka vårt omfång men det gör vi bäst i rena övningar. När vi lämnat uppsjungningen bakom oss och börjar med det stycke vi för tillfället jobbar med bör det vara väl anpassat för din röst, på den nivå där du är för tillfället befinner dig. Att ständigt välja stycken som är lite för höga eller svåra är att be om en ständig känsla av otillräcklighet. Då vet du ju från början att du inte har en chans att bli nöjd när du sjunger igenom sången!
  • Jämför dig inte hela tiden med andra. Varje sångare, proffs som amatör, har sin egen utvecklingskurva. Vissa utvecklas med stormsteg i början för att sedan plana ut, andra har en lång startsträcka för att sedan lyfta medan åter andra tar små men jämna steg hela tiden. Om du klarar att se dina egna kvaliteter blir det ointressant hur fort eller långsamt andra utvecklas.
  • Ha en realistisk målbild. I grunden är jag ett stort fan av ambition! Jag ser ingen anledning att inte ta sångutbildningen på allvar bara för att man inte tänkt bli yrkessångare och ingenting gör mig så glad som flitiga elever. MEN: samtidigt som du övar flitigt hemma mellan lektionerna, sjunger i ensemble eller kör på hög nivå och kanske till och med får små soli i dessa sammanhang, är det livsviktigt att inte glömma varför du sjunger! Det är ju förhoppningsvis för att du inte kan låta bli och för att musik och sång är livsviktigt för dig?
  • Var stolt över att du sjunger på den nivå du gör… trots att du kanske har en lång högskoleutbildning bakom dig, kanske en chefsposition eller ett mycket krävande jobb, flera barn hemma, en massa plikter som kräver din närvaro och ditt engagemang. Jag tror inte ni förstår hur mycket jag beundrar det mina elever får till trots allt ovanstående! Så ge dig själv en klapp på axeln och tillåt dig själv en liten stund med self-digging av och till. Det tjänar alla på.

Körledarbashing!

Har länge tänkt att jag måste göra ett inlägg om det här. Så många sångare, även de som har en kraftfull soloröst, är alltför rädda för att sjunga ordentligt så fort de befinner sig i ett körsammanhang!

Sitter man och iakkttar ett rep med en amatörkör händer förr eller senare nästan alltid följande: dirigenten börjar frenetiskt visa med nedåtgående handgester (handflatan ner, spretande fingrar) att hen vill att körsångarna ska sjunga ppp!!! Ofta i kombination med uppspärrad blick och ett hysjande finger framför munnen. Resultatet: samtliga axlar åker upp till öronen och alla möjliga muskler spänns för att sjunga så tyst det bara går. Följden (förutom stela nackar och käkmuskler): en klämd, förskrämd klang och, i värsta fall, heshet. Till skillnad från tempoangivelser, som ju i princip är bundna till ett visst metronomtal, är styrkegrader mycket mer flytande. Man kan aldrig sjunga svagare än den tekniska nivå man just befinner sig tillåter. Du får aldrig sjunga svagare än att tonen bär och du har en känsla av att fortfarande kunna kontrollera rösten. Det spelar ingen roll hur många p:n som står i noterna: du måste utgå ifrån dina förutsättningar just nu. Allt annat är vansinne!

Eftersom nästan alla mina sångelever även sjunger i kör önskar jag ofta att fler kördirigenter hade lite mer ren vokalutbildning (som alltid finns det underbara undantag). Vissa kräver verkligen helt orealistiska saker av sina korister och ibland verkar de helt omedvetna om vad deras instruktioner och, inte minst, kroppsspråk har för inverkan. Vill du ha en avspänd pianoklang? Börja då med att “se ut som” om du vill ha det! Betrakta din kör med lugn och avspändhet och utstråla att du ändå vill att de ska sjunga! So what om det inte blir svagare än mp? Det är väl bättre än en osund, trång och “rädd” klang? Som sångpedagog får jag ofta uppfordra sångarna med instruktioner som “hos mig är du solist och inte korist” för att få dem att våga släppa handbromsen. Den enorma rädslan för att inte “mixa” och att kanske höras på någon enskild ton tar ibland helt överhanden. Jag skulle vilja hävda att en välplacerad röst obehindrat kan växla mellan ensemble- och solosång utan att ändras så förfärligt mycket. Självklart ska man anpassa sig men det innebär ju inte att utplåna all personlighet i rösten!

Personligen tycker jag att de absolut bästa körerna är de som utnyttjar varje enskild korists unika klang. Hur gör de det? Ja, till att börja med är inte körledaren besatt av att t.ex. en sopranstämma med 10 sångerskor ska låta som en enda röst. Då kan hen ju lika gärna ha en vokalensemble med en per stämma? Saker som att sjunga rent, lyssna in sina stämkollegor etc. är självklara men utesluter inte att åhörarna får chans att höra olika stämfärger under ett framförande. Jag uppmanar mina elever att ta mer ansvar inom sin körstämma och inte vara rädda för att dela med sig av sin egen röst. Även om man inte är solist i första hand vill man ju inte automatiskt vara en odefinierbar medlem av en anonym fårskock…

Mitt råd till den enskilde sångaren när det gäller styrkegrad: sjung utifrån din aktuella nivå. Vad som är ett forte för dig beror på vad du just nu klarar av. Du kan så att säga inte sjunga starkare än att rösten mår bra och bär förnuftigt. Om ett halvår har du förhoppningsvis lärt dig ännu mer teknik. Då kan du kanske sjunga lite starkare. Eller inte. Röster är olika till naturen även som färdigutbildade. Bland professionella sångare finns hela spektret: från superslanka, raksjungande barocksopraner, över mer fylliga och bäriga klassiska röster till Wagnersångare med enorma röstresurser. Det betraktar vi väl alla som självklart?

Då borde det vara lika självklart att samma variationsrikedom återfinns även bland amatörer. Och ja: körsångare…

Förkylt del 2!

Japp, så fick man äta upp sina visdomsord ganska omgående! För vem stod och sjöng konsert igår kväll på sjuk hals om inte undertecknad… Ingen idé att försöka förneka det heller eftersom tre av mina elever sjöng i kören bakom mig. Ibland blir man av nöden tvungen. Det är ju osannolikt att kunna hitta en inhoppare en dag innan en av årets absoluta Konserthelger: Allhelgona. Alla kollegor är upptagna i någon av Stockholmsområdets otaliga kyrkor. Alltså är det bara att bita ihop och göra jobbet. Eller ställa in, och det gör man (tyvärr) bara om det verkligen inte finns en gnutta röst att jobba med.

Men… där har amatörsångaren en underbar, underbar fördel: sången är inte ett yrke utan något man (beroende på hur ambitiös man är, givetvis) gör enbart därför att man älskar det. Det innebär att man paradoxalt nog har möjlighet att ta mer hänsyn till sitt instrument än en professionell sångare. Och jag vidhåller att man verkligen bör göra det. Det är inte värt att riskera stämbanden. Aldrig någonsin.

Därför tar jag skeden i vacker hand och vilar mitt instrument idag. Det innebär att några av mina fantastiska elever inte får någon lektion idag. Men lektioner kan ju som tur är, till skillnad från en konsert med kör, orkester och solister, bokas om och tas igen!