Att få ihop sång och yrkesliv

Som jag nämnt tidigare är de flesta av mina elever även korister; många är med i flera körer och ensembler parallellt. Ibland blir det för mycket av det goda och det blir svårt att hinna med allt. Nästan samtliga har ju även ett krävande yrkes- eller studieliv som ska skötas.

En av mina läkarelever (det är verkligen en starkt representerad yrkeskår bland duktiga amatörmusiker!) kom nyligen till en lektion och bad tusen gånger om ursäkt för att hon inte alls övat på sin aria så mycket som planerat. Det hade varit “lite mycket” på sista tiden och hon hade inte lyckats få till de övningspass hon hade planerat. Det visade sig att “lite mycket” bl.a. innebar en komplicerad operation som behövde uppföljning samt kollegor som behövde tröst efter att ha blivit varslade i kölvattnet av den enorma omstrukturering som sjukvården i Stockholms län just nu genomgår… Jag kunde inte låta bli att bli att småle. Dels av beundran för den arbetskapacitet som min elev bevisligen har, men också för det allvar som hon tar sången på. Trots att det är uppenbart viktiga och pressande uppgifter hon måste utföra funderar hon ändå på hur hon ska försöka få in de övningsminuter hon planerat. Så viktig är sången i hennes liv!

Som yrkesmusiker kan jag absolut relatera till tidsbristen, även om den naturligtvis ser lite annorlunda ut hos oss. En motsvarande situation i min värld skulle kunna vara att ha en begravningssjungning på förmiddagen och därför inte hinna förbereda eftermiddagens lektioner så väl som man skulle önska, och väl på lektionen vara disträ därför att man har ett rep till en konsert direkt efter sista eleven…

Gemensamt för båda situationerna är att man måste prioritera. Jag skulle vilja påstå att det är något man blir bättre på med åren. I de perioder jag har många uppdrag vid sidan av undervisningen sätter jag alltid upp en prioriteringslista för att inte förlora mig i detaljer och fokusera på fel saker. Jag ställer mig själv frågor av typen: Vad är svårast rent tekniskt=behöver jag öva mycket på? Vad kan jag i princip göra utan förberedelse (har man t.ex. ett bröllop där man redan sjungit alla önskade sånger många gånger hamnar det längre ner på listan)? Under perioder som traditionellt är arbetstyngda för sångare (tiden fram till till jul och påsk) gör jag upp övningsplaner över ett antal veckor så att jag inte övar på absolut allt parallellt. (Har jag en sjungning första advent prioroterar jag den fram tills den är avverkad och ger mig först då i kast med repertoaren jag ska sjunga fjärde adventssöndagen.) Det låter som common sense men det är lätt att man blir fartblind och börjar öva allt i en enda röra. Det är tidsödande och ineffektivt.

I grunden uppmuntrar jag mina elever att göra något liknande som det jag just beskrev, men inom ramen för deras liv, där sången är superviktig men inte det enda de har att förhålla sig till eftersom de även har “civila karriärer”. För att återknyta till ovan nämnda läkarsopran så är min diagnos kort och gott att den gångna veckan helt enkelt inte lämnade något spelrum för övande och att det är helt okej! Visst ska man ha höga ambitioner och ta sången på allvar för att bli bättre, men för att lektionerna inte ska börja “jaga en” så måste man ibland gilla läget. Sången ska ju vara avspänning och en ventil i en annars stressig vardag. Blir den ytterligare ett stressmoment i en redan hektisk tillvaro så har den förlorat sin poäng!

Körledarbashing!

Har länge tänkt att jag måste göra ett inlägg om det här. Så många sångare, även de som har en kraftfull soloröst, är alltför rädda för att sjunga ordentligt så fort de befinner sig i ett körsammanhang!

Sitter man och iakkttar ett rep med en amatörkör händer förr eller senare nästan alltid följande: dirigenten börjar frenetiskt visa med nedåtgående handgester (handflatan ner, spretande fingrar) att hen vill att körsångarna ska sjunga ppp!!! Ofta i kombination med uppspärrad blick och ett hysjande finger framför munnen. Resultatet: samtliga axlar åker upp till öronen och alla möjliga muskler spänns för att sjunga så tyst det bara går. Följden (förutom stela nackar och käkmuskler): en klämd, förskrämd klang och, i värsta fall, heshet. Till skillnad från tempoangivelser, som ju i princip är bundna till ett visst metronomtal, är styrkegrader mycket mer flytande. Man kan aldrig sjunga svagare än den tekniska nivå man just befinner sig tillåter. Du får aldrig sjunga svagare än att tonen bär och du har en känsla av att fortfarande kunna kontrollera rösten. Det spelar ingen roll hur många p:n som står i noterna: du måste utgå ifrån dina förutsättningar just nu. Allt annat är vansinne!

Eftersom nästan alla mina sångelever även sjunger i kör önskar jag ofta att fler kördirigenter hade lite mer ren vokalutbildning (som alltid finns det underbara undantag). Vissa kräver verkligen helt orealistiska saker av sina korister och ibland verkar de helt omedvetna om vad deras instruktioner och, inte minst, kroppsspråk har för inverkan. Vill du ha en avspänd pianoklang? Börja då med att “se ut som” om du vill ha det! Betrakta din kör med lugn och avspändhet och utstråla att du ändå vill att de ska sjunga! So what om det inte blir svagare än mp? Det är väl bättre än en osund, trång och “rädd” klang? Som sångpedagog får jag ofta uppfordra sångarna med instruktioner som “hos mig är du solist och inte korist” för att få dem att våga släppa handbromsen. Den enorma rädslan för att inte “mixa” och att kanske höras på någon enskild ton tar ibland helt överhanden. Jag skulle vilja hävda att en välplacerad röst obehindrat kan växla mellan ensemble- och solosång utan att ändras så förfärligt mycket. Självklart ska man anpassa sig men det innebär ju inte att utplåna all personlighet i rösten!

Personligen tycker jag att de absolut bästa körerna är de som utnyttjar varje enskild korists unika klang. Hur gör de det? Ja, till att börja med är inte körledaren besatt av att t.ex. en sopranstämma med 10 sångerskor ska låta som en enda röst. Då kan hen ju lika gärna ha en vokalensemble med en per stämma? Saker som att sjunga rent, lyssna in sina stämkollegor etc. är självklara men utesluter inte att åhörarna får chans att höra olika stämfärger under ett framförande. Jag uppmanar mina elever att ta mer ansvar inom sin körstämma och inte vara rädda för att dela med sig av sin egen röst. Även om man inte är solist i första hand vill man ju inte automatiskt vara en odefinierbar medlem av en anonym fårskock…

Mitt råd till den enskilde sångaren när det gäller styrkegrad: sjung utifrån din aktuella nivå. Vad som är ett forte för dig beror på vad du just nu klarar av. Du kan så att säga inte sjunga starkare än att rösten mår bra och bär förnuftigt. Om ett halvår har du förhoppningsvis lärt dig ännu mer teknik. Då kan du kanske sjunga lite starkare. Eller inte. Röster är olika till naturen även som färdigutbildade. Bland professionella sångare finns hela spektret: från superslanka, raksjungande barocksopraner, över mer fylliga och bäriga klassiska röster till Wagnersångare med enorma röstresurser. Det betraktar vi väl alla som självklart?

Då borde det vara lika självklart att samma variationsrikedom återfinns även bland amatörer. Och ja: körsångare…

Förkylt del 2!

Japp, så fick man äta upp sina visdomsord ganska omgående! För vem stod och sjöng konsert igår kväll på sjuk hals om inte undertecknad… Ingen idé att försöka förneka det heller eftersom tre av mina elever sjöng i kören bakom mig. Ibland blir man av nöden tvungen. Det är ju osannolikt att kunna hitta en inhoppare en dag innan en av årets absoluta Konserthelger: Allhelgona. Alla kollegor är upptagna i någon av Stockholmsområdets otaliga kyrkor. Alltså är det bara att bita ihop och göra jobbet. Eller ställa in, och det gör man (tyvärr) bara om det verkligen inte finns en gnutta röst att jobba med.

Men… där har amatörsångaren en underbar, underbar fördel: sången är inte ett yrke utan något man (beroende på hur ambitiös man är, givetvis) gör enbart därför att man älskar det. Det innebär att man paradoxalt nog har möjlighet att ta mer hänsyn till sitt instrument än en professionell sångare. Och jag vidhåller att man verkligen bör göra det. Det är inte värt att riskera stämbanden. Aldrig någonsin.

Därför tar jag skeden i vacker hand och vilar mitt instrument idag. Det innebär att några av mina fantastiska elever inte får någon lektion idag. Men lektioner kan ju som tur är, till skillnad från en konsert med kör, orkester och solister, bokas om och tas igen!

Förkylt…

Åh, vad det kan kännas deppigt att bli sjuk, även om det bara är en vanlig förkylning! För oss som har sången som yrke är det lätt att bli paranoid i kollektivtrafiken så här års… Varenda nysning från en medpassagerare går som en elektrisk stöt genom kroppen. Man drar upp halsduken lite diskret över munnen och hoppas, mot bättre vetande, att det ska fungera som en barriär mot virus och baciller. Man försöker efter bästa förmåga undvika folkrika sammanhang. Teater, bio och liknande går bort. Till och med middagar med goda vänner kan kännas hotfulla om de sker alltför tätt inpå ett stundande uppdrag. Typiskt nog infaller två av de perioder på året som innebär mest jobb för frilansande klassiska sångare under de månader som är som mest riskabla: tiden fram till jul och den s.k. “Passionstiden” i februari-april.

Även för en amatörsångare med ambitioner kan det vara tufft att behöva pausa sången mot sin vilja. Kanske till och med missa en sånglektion, workshop eller körkonsert för att halsen inte spelar med. Det är dock viktigt att lyssna på kroppen. Har man redan “trillat dit” är det bara att gilla läget. Ta det lugnt, drick mycket och sjung INTE. Jag skickar omedelbart hem en elev som har halsont. Har man lite snuva må det vara hänt, men så fort du har ont ska du vara tyst. Att sjunga på sjukt instrument kan vara fatalt för stämbanden. Med lite otur sjunger du på dig stämknutor. Kan du inte hålla dig borta från sången under sjukdomen så öva utan att sjunga: lyssna på stycken, lär dig text utantill osv.

Som sångare försöker man naturligtvis alltid skydda sig från att överhuvud taget bli sjuk. Att få nog med sömn är en självklarhet. Jag tror personligen även på att skölja näsan dagligen med saltvattenslösning, se till att återfukta stämbanden med dryck och salivfrämjande tabletter, att ta kosttillskott på vinterhalvåret och att se till att få perioder med återhämtning. (Det kan vara bra att tänka på att även saker som man älskar att göra och som är roliga kan kräva alltför mycket energi. Är man trött och sliten är man mer mottaglig för smitta.)

Har du ändå trillat dit? Då är det bara att vänta ut eländet. Hur mycket vi än önskar att hålla oss friska så är det helt normalt med 3-4 förkylningar per år. Tänk långsiktigt: din röst ska hålla i många år framöver missar du ett tillfälle väntar nya konserter eller andra roliga utmaningar om hörnet. Det är inte värt att riskera stämbanden för att till varje pris vara med på körens julkonsert…