Äntligen igång igen!

Sångfröken i sitt rätta element!

Idag fick jag äntligen, efter flera veckors uppskjutna lektioner, träffa de första eleverna igen! Det är inte klokt hur mycket energi jag får av att arbeta med mina sångare. Jag tror vi alla var lika glada över att få mötas öga mot öga.

Men visst kräver tiden vi just nu lever i en enorm flexibilitet och en god portion is i magen. På dagens schema fanns t.ex. en(!) ordinarie elev och fyra inhoppare; efter en lavin av sjukanmälningar. Det är bara att gilla läget: oddsen för att eleven själv eller någon i hens familj insjuknar är närmast omätbart låga… Samtidigt finns som tur är ett uppdämt behov av att få musicera bland dem som har turen att vara friska. På väg till bussen efter dagens sista elev kom redan den första avbokningen från en av mina torsdagselever. Det tog exakt 30 sekunder efter att jag lagt ut den lediga lektionen till dess att den var bokad…

Art pour l’art

God fortsättning! Jag inleder vårt nya år på samma sätt som jag avslutade det gamla: med att påpeka hur viktigt det är att konsten får existera för konstens egen skull. Art pour l’art. Kulturutövare ska inte behöva fundera över politiskt korrekta budskap när de skapar konst: vare sig det är en skulptur, en dansföreställning eller en film. Vi ska inte ha politiker, varken till höger eller vänster, som detaljstyr konsten.

Läs gärna nedanstående klockrena text av Erik Helmerson i gårdagens DN:

Socialdemokraterna, och på senare år MP, har länge haft en tydlig strategi att använda kulturen för att skapa en bättre människa. På 2010-talet började scenen överösas av vittnesmål om hur teater, film, litteratur och konst genomsyrades av samma principer. Bidrag, och därmed hela verksamheter, styrdes mot verk som kretsade kring normkritik, kön, makt, etnicitet … Helt relevanta ämnen för konstnärlig verksamhet – så länge de föds av upphovspersonens kreativitet, inte av stödmaximering. Mot denna bakgrund är det något av en kulturrevolution när ett inslag i P1:s ”Kulturnytt” i veckan bär rubriken ”Politisk enighet om att armlängds avstånd till kulturen måste öka”. ”Konstens frihet och principen om armlängds avstånd är jätteviktig för oss”, säger Nina Andersson, statssekreterare till kulturminister Jeanette Gustafsdotter (S). Med tanke på den nya enigheten var det extra olyckligt att Jeanette Gustafsdotter direkt efter tillträdet gav uttryck för maktdrömmar om att utreda ifall gangsterrap kan leda till brott, även om hon backade efteråt. Bakgrunden till förändringen är de två rapporter som i våras slog larm om hur politiker och tjänstemän med stödmiljoner och styrdokument lagt en kall hand över svenska museer och kulturskapare: Ge oss det politiska budskap vi vill ha eller glöm pengar. Men också att vänstern till slut insett att om de kan lägga sig i och styra kan andra sidan, inte minst SD, också göra det. Vilket är exakt vad många varnat för under åratal av debatt om kulturpolitisering. ”Vad var det jag sa” är en riktig glädjedödarreplik. Bättre att bejaka och uppmuntra politikernas sena uppvaknande. Det finns ingenting som är mer förödande för kultur än likriktning. Den borde vara en oberäknelig varg, men har av sin sluga husse domesticerats till vad som mest liknar en ängslig corgi.”

Erik Helmerson (ur DN 8 januari, 2022)

När juldagsmorgon glimmar…

I morse var det dags igen: julotta i det vackra 1700-talskapellet i Boo, Nacka. Det är med skräckblandad förtjusning man ser fram emot de där tidiga juldagssjungningarna.

Jag har skrivit om det tidigare och kan inte låta bli att småle när jag läser en post från december 2019. Så rätt jag hade, haha! Det är verkligen inte det lättaste att producera en fräsch och glänsande röst kl. 07:00. Särskilt inte som min stackars kollega försovit sig och kom rusande upp på läktaren fem minuter efter att vi skulle ha börjat!

Jag älskar att sjunga på Julottan- det är så mysigt och stämningsfullt, men det är när man väl står där redo att börja… När väckarklockan ringer mitt i natten och man klär på sig konsertkläderna i beckmörkret för att inte väcka resten av familjen, då är det inte utan att man frågar sig om man har alla hästar hemma som frivilligt utsätter sig för detta. Det är något surrealistiskt med att sjunga upp sig klockan fem på morgonen!

Sedan står man där på läktaren och lyssnar hur kyrkklockorna ringer in till Julotta. Stearinljusen lyser upp koret, förväntan ligger i luften och organisten sätter igång förspelet till den första altarian ur J.S. Bachs Juloratorium. Då har man glömt att man var trött och vill inte vara någon annanstans i hela världen.

God jul!

En sångares arbetsmiljö…

Det slog mig just nu, medan jag sitter och väntar på att sjunga vid en begravning. Här ryms alla livets faser, från dop över bröllop och till livets slut. Och vi får vara med hela vägen. Det är en ynnest.

Kulturrådet har missuppfattat allt!

Nej, fröken Handläggare, konsten har faktiskt ett egenvärde!

Ovanstående är saxat från dagens DN. Som kulturutövare med 25 år i branschen måste jag tyvärr meddela att handläggare Emma Carlsson drar helt fel slutsats när hon tror att det ständiga “speglandet av samhällsdebatten” är frivilligt. Visst finns det musikgrupper och teatersällskap som har en politisk eller aktivistisk agenda. De allra flesta av oss vill dock ägna oss åt konst för konstens skull.

Konst har ett egenvärde! Den kan vara vacker, vild, storslagen eller lågmäld och fungerar som allra bäst när den som upplever den själv får skapa sin upplevelse. För att hårdra det: man ska kunna kunna lyssna på “Water music” utan att just då behöva tänka på försurningen av våra vattendrag…

Så varför kretsar då så många kulturprojekt kring “klimatkrisen, migration och psykisk ohälsa”? Jo, för att det är det ENDA sättet att få ekonomiskt stöd från Kulturrådet…

Intensiv sångmånad

Vart har jag tagit vägen egentligen?! Det undrade en bloggläsare häromdagen i ett mejl. Jag kan förstå det. Det har inte blivit många poster i det sista. Jag hör ju till det ovanliga släkte som dessutom valt bort sociala medier (och är troligen en av de ytterst få i min generation som aldrig haft ett facebook-konto) så bloggen är ju egentligen min enda offentliga “kanal”. Då kan det verka som om jag försvunnit från jordens yta när inläggen uteblir. I det sammanhanget kan jag besvara en annan fråga jag fått flera gånger: varför har jag inaktiverat kommentarsfunktionen? Jo, av samma skäl som jag inte har facebook. Det passar helt enkelt inte mig och min person; mitt engagemang gör sig bättre i levande livet än på nätet. Däremot svarar jag alltid på mejlfrågor om allt som rör sången!

Jag är alltså i högsta grad kvar men befinner mig i en ytterst intensiv förberedelsefas för diverse konserter och sceniska projekt. (Kika gärna här för konsertprogram och tider.) Det är en härlig period och det känns som en sådan ynnest att åter få spela för publik, även om vi naturligtvis måste begränsa antalet besökare. Imorgon drar det igång på allvar med slutrep inför den allra första konserten med barockensemblen Concerto Subito! Det är samma härliga gäng som under ett års tid arbetat fram Telemann-föreställningen Moralkakor! som har premiär i slutet av augusti. (P.g.a. det halverade publikintaget finns endast 3 biljetter kvar, så skynda att boka hos Musikvalvet om du är nyfiken på mötet mellan G.P. Telemann och Magdalena Ribbing!) Jag känner mig taggad och priviligierad som får lov att göra det jag älskar.

Ska man hitta någon baksida med de kommande månaderna så är det att jag inte alls har den tid för undervisning som både jag och eleverna är vana vid. Jag har tvingats banta elevstammen ganska rejält och minskat lektionstiden för dem som är kvar. Trots detta har jag mötts av en enorm förståelse och välvilja. Det tackar jag för. Nu klurar jag på hur jag dessutom ska hinna skriva klart den bok om amatörsång som jag påbörjade när pandemin härjade som värst. Men det får bli ett senare bekymmer. Allt har sin tid…

Att lägga ribban rätt kräver fingertoppskänsla

Att lära sig sjunga kan vara tålamodsprövande! Det är ju inte statiskt utan ett ständigt work in progress. Att t.ex. lära sig cykla (om man nu inte vill bli tävlingscyklist) har ju ett före och ett efter. Först kan du inte cykla. Sedan kan du. Med sången är det en helt annan femma. Så fort man lärt sig ett moment är det dags för nästa och så håller det på. Jag kan intyga att det fortsätter så även efter 30 år i gamet! Det händer med jämna mellanrum att en sångelev uttrycker frustration över att aldrig känna sig “färdig”. Just som hen bemästrat en nivå och börjat känna sig “duktig” slänger läraren in ännu en byggsten att hantera.

“Det är när du befinner dig i spannet mellan vad du klarar av och det som är för svårt som du kan lära dig saker.”

(Mikael Nilsson, idrottspsykolog, i dagens SvD)

I dagens SvD finns en mycket läsvärd artikel om vad idrottare bör fokusera på för att optimera sin träning. Jag har ju både i bloggen och i podden Sångpedagogsamtalet berättat om hur jag själv som ung sångerska fick stor hjälp av en idrottspsykolog för att få bukt med bl.a. den prestationsångest som hindrade mig i min utveckling. Professionella musiker har mycket gemensamt med idrottare; vi måste kunna prestera på topp på en given signal, hantera motgångar och tygla våra nerver. Men även ambitiösa amatörer kan ha mycket nytta av idrottspsykologin.

Det är viktigt att få njuta av det man just lärt sig.

Det gäller verkligen att ha fingertoppskänsla som pedagog. Jag vet att det finns kollegor som skulle invända men jag över övertygad om att det är viktigt att låta eleven balansera tillräckligt länge just mellan utvecklingsfaserna. Att bara pusha en sångare framåt i ett ständigt race kan lätt föra till att hen hamnar i en känsla av misslyckande och dåligt självförtroende. Det är viktigt att få njuta av det man just lärt sig klara av och få tid att samla positiv energi i känslan av att bemästra. Det här är särskilt viktigt i början av en sångutbildning, medan elevens självbild som sångare fortfarande etableras.

Men: ju högre nivå du har, desto större krav ställs på att du klarar tuff kritik och kan vila i alla de moment du redan bockat av. Du blir inte sångare om du bryter ihop så fort du kritiseras. Det var bl.a. det jag fick ovärderlig hjälp med av idrottspsykologen den gången och jag vågar påstå att jag nog hade lagt av om det inte varit för honom och de verktyg han försåg mig med.

Inget är som väntans tider

Det är ett drygt år sedan världen ställdes på ända för oss alla. I maj i fjol var jag nog inte den enda som trodde att sommaren skulle “läka ut” pandemin. Jag tror det var ytterst få som förutsåg att vi nu, återigen i maj men ett helt år senare, fortfarande i högsta grad skulle befinna oss under belägring. Det är svårt att greppa. Nu gläds vi åt att nyligen ha fått vår första spruta eller åtminstone ha en tid bokad!

Som jag nämnt i tidigare inlägg hör jag inte till de hårdast drabbade kulturarbetarna. Jag hör till den äldre, någorlunda etablerade generationen, som tack vare erfarenhet och kontakter klarat oss hyfsat igenom pandemin. Dessutom har jag tack vare lika delar teknikens under som plexiglas och handsprit lyckats upprätthålla ett visst mått av sångundervisning så när som på några få veckor. Ja, jag är glad och tacksam.

Men visst går även jag i väntans tider. Först och främst på att vi ska få lov att ta emot en större publik än 8(!)… Men även att kunna medverka vid kör- och orkesterkonserter; något som just nu är omöjligt av uppenbara skäl!

Nu till Kristi Himmelfärd har jag ynnesten att ha rep med mina underbara kollegor i Canto Subito! i dagarna tre. Jag kan inte vänta! I slutet av augusti ska vår föreställning “Moralkakor!” ha premiär och allt annat än att vi kommer att kunna genomföra finns inte på kartan. Men visst är det en nervpress att inte veta helt säkert. Att vänta på nästa presskonferens med FHM och mejla oss emellan fram och tillbaka om huruvida vi kommer att kunna släppa in 50 personer… Just nu går vi bara och väntar, känns det som. Samtidigt är jag full av tillförsikt. Jag har aldrig någonsin glatt mig så åt något jobb som jag gläder mig åt de konserter jag har inbokade i höst!

Svensk kulturpolitik utan rim och reson

Notisen talar för sig själv.

Egentligen hade ovanstående notis kunnat stå helt okommenterad. Att en elefantinstitution redovisar ett “överskott” på 20,7 miljoner kronor samtidigt som tusentals enskilda näringsidkare inom konstens alla grenar tvingas kasta in handduken är fullständigt bisarrt!

Nu är förhandsbeställningen öppen!

MORALKAKOR – en barockföreställning!

27 augusti har vår Telemann-föreställning premiär på Musikvalvet Baggen. (Läs mer om projektet här). Repetitionsarbetet är vad som hållit oss uppe under den här dystra perioden och vi LÄNGTAR efter att få dela musiken med en publik! Eftersom vi inte vet hur många vi kommer att få lov att släppa in ber jag alla som är intresserade att gå in och göra en (oförbindlig) förhandsbokning hos Musikvalvet här.