Att lägga ribban rätt kräver fingertoppskänsla

Att lära sig sjunga kan vara tålamodsprövande! Det är ju inte statiskt utan ett ständigt work in progress. Att t.ex. lära sig cykla (om man nu inte vill bli tävlingscyklist) har ju ett före och ett efter. Först kan du inte cykla. Sedan kan du. Med sången är det en helt annan femma. Så fort man lärt sig ett moment är det dags för nästa och så håller det på. Jag kan intyga att det fortsätter så även efter 30 år i gamet! Det händer med jämna mellanrum att en sångelev uttrycker frustration över att aldrig känna sig “färdig”. Just som hen bemästrat en nivå och börjat känna sig “duktig” slänger läraren in ännu en byggsten att hantera.

“Det är när du befinner dig i spannet mellan vad du klarar av och det som är för svårt som du kan lära dig saker.”

(Mikael Nilsson, idrottspsykolog, i dagens SvD)

I dagens SvD finns en mycket läsvärd artikel om vad idrottare bör fokusera på för att optimera sin träning. Jag har ju både i bloggen och i podden Sångpedagogsamtalet berättat om hur jag själv som ung sångerska fick stor hjälp av en idrottspsykolog för att få bukt med bl.a. den prestationsångest som hindrade mig i min utveckling. Professionella musiker har mycket gemensamt med idrottare; vi måste kunna prestera på topp på en given signal, hantera motgångar och tygla våra nerver. Men även ambitiösa amatörer kan ha mycket nytta av idrottspsykologin.

Det är viktigt att få njuta av det man just lärt sig.

Det gäller verkligen att ha fingertoppskänsla som pedagog. Jag vet att det finns kollegor som skulle invända men jag över övertygad om att det är viktigt att låta eleven balansera tillräckligt länge just mellan utvecklingsfaserna. Att bara pusha en sångare framåt i ett ständigt race kan lätt föra till att hen hamnar i en känsla av misslyckande och dåligt självförtroende. Det är viktigt att få njuta av det man just lärt sig klara av och få tid att samla positiv energi i känslan av att bemästra. Det här är särskilt viktigt i början av en sångutbildning, medan elevens självbild som sångare fortfarande etableras.

Men: ju högre nivå du har, desto större krav ställs på att du klarar tuff kritik och kan vila i alla de moment du redan bockat av. Du blir inte sångare om du bryter ihop så fort du kritiseras. Det var bl.a. det jag fick ovärderlig hjälp med av idrottspsykologen den gången och jag vågar påstå att jag nog hade lagt av om det inte varit för honom och de verktyg han försåg mig med.

Inget är som väntans tider

Det är ett drygt år sedan världen ställdes på ända för oss alla. I maj i fjol var jag nog inte den enda som trodde att sommaren skulle “läka ut” pandemin. Jag tror det var ytterst få som förutsåg att vi nu, återigen i maj men ett helt år senare, fortfarande i högsta grad skulle befinna oss under belägring. Det är svårt att greppa. Nu gläds vi åt att nyligen ha fått vår första spruta eller åtminstone ha en tid bokad!

Som jag nämnt i tidigare inlägg hör jag inte till de hårdast drabbade kulturarbetarna. Jag hör till den äldre, någorlunda etablerade generationen, som tack vare erfarenhet och kontakter klarat oss hyfsat igenom pandemin. Dessutom har jag tack vare lika delar teknikens under som plexiglas och handsprit lyckats upprätthålla ett visst mått av sångundervisning så när som på några få veckor. Ja, jag är glad och tacksam.

Men visst går även jag i väntans tider. Först och främst på att vi ska få lov att ta emot en större publik än 8(!)… Men även att kunna medverka vid kör- och orkesterkonserter; något som just nu är omöjligt av uppenbara skäl!

Nu till Kristi Himmelfärd har jag ynnesten att ha rep med mina underbara kollegor i Canto Subito! i dagarna tre. Jag kan inte vänta! I slutet av augusti ska vår föreställning “Moralkakor!” ha premiär och allt annat än att vi kommer att kunna genomföra finns inte på kartan. Men visst är det en nervpress att inte veta helt säkert. Att vänta på nästa presskonferens med FHM och mejla oss emellan fram och tillbaka om huruvida vi kommer att kunna släppa in 50 personer… Just nu går vi bara och väntar, känns det som. Samtidigt är jag full av tillförsikt. Jag har aldrig någonsin glatt mig så åt något jobb som jag gläder mig åt de konserter jag har inbokade i höst!

Svensk kulturpolitik utan rim och reson

Notisen talar för sig själv.

Egentligen hade ovanstående notis kunnat stå helt okommenterad. Att en elefantinstitution redovisar ett “överskott” på 20,7 miljoner kronor samtidigt som tusentals enskilda näringsidkare inom konstens alla grenar tvingas kasta in handduken är fullständigt bisarrt!

Nu är förhandsbeställningen öppen!

MORALKAKOR – en barockföreställning!

27 augusti har vår Telemann-föreställning premiär på Musikvalvet Baggen. (Läs mer om projektet här). Repetitionsarbetet är vad som hållit oss uppe under den här dystra perioden och vi LÄNGTAR efter att få dela musiken med en publik! Eftersom vi inte vet hur många vi kommer att få lov att släppa in ber jag alla som är intresserade att gå in och göra en (oförbindlig) förhandsbokning hos Musikvalvet här.

Kulturens B-lag?

Nu ska agnarna sållas från vetet.

I samband med att Corona-viruset slog sina klor i vårt land blev epitetet “Samhällsbärande Yrkesgrupper” allt vanligare i debatten. Jag förstår självklart innebörden men tycker fortfarande att det finns något osmakligt i att kategorisera människor utifrån vilka som är viktiga och vilka som inte är det. Det kan ju faktiskt hända att det finns yrkesgrupper som är av betydelse även om de inte räddar liv eller släcker bränder. Kanske har de till och med en livsviktig funktion, men inte i den akuta fasen utan på längre sikt…? En vågad tanke.

det finns något osmakligt i att kategorisera människor utifrån vilka som är viktiga och vilka som inte är det.

Nu ska agnarna sållas från vetet även i kulturbranschen. Hisnande 680 miljoner finns att söka i nya stipendier från Kulturrådet. Inför denna omgång har Kulturrådet fått nya fördelningskriterier från regeringen. Man ska prioritera ”aktörer som är av central betydelse för respektive konstområde och som säkrar produktion, arbetstillfällen och bevarar kompetens inom sektorn”.

Det här innebär alltså att bara de som redan är etablerade, har stora kontaktnät och står i position att kunna anställa andra kommer i fråga för stödpengarna. Är det någon mer än jag som tvivlar på att det är dessa som är i störst behov av ekonomiskt stöd för sin överlevnad? Om någon med kulturpolitiskt inflytande mot förmodan skulle läsa detta så ska jag ge er lite inside information om hur frilansmarknaden inom musikområdet ser ut. Helt gratis.

  • De allra flesta professionella musiker som är utbildade på högskolenivå är faktiskt inte ett dugg kända.
  • De har inte fast anställning i en symfoniorkester eller sjunger på Kungliga Operan.
  • De syns heller inte på TV eller blir omskrivna i tidningarna.
  • Den stora merparten lever helt vanliga liv (i den mån det går som frilansmusiker) och arbetar på projektbasis.
  • De allra flesta är enskilda näringsidkare utan vare sig möjlighet eller behov av att anställa andra.

Till sist vill jag poängtera att jag inte skriver detta i självintresse. Jag är “gammal räv i branschen”, har ett brett kontaktnät och drabbas absolut inte hårdast. De som går under är de unga konstnärerna; de nyutexaminerade och de som inte hunnit etablera sig. De som inte uppfyller ovanstående listade kriterier med andra ord.

Återkom gärna med frågor. Med 25 års frilanstillvaro i bagaget och erfarenhet av att verka som sångerska och pedagog i många europeiska länder länder plockar man upp en och annan insikt.

Sommarkonsert?

Varför inte en liten sångstund i det gröna? Har du ingen trädgård så låna någon annans!

Jag får en del mejlar om motivation från elever just nu. Några har triggats av de senaste inläggen om disciplin och rutiner och jag läser mellan raderna att de tycker jag är lite “sträng” i mina texter. Jag håller med. Jag håller en ganska tuff ton och det med rätta: det är jättesvårt att bli bra på att sjunga och det kräver insats. Så enkelt är det. Jag tycker det är underbart att så många vill sjunga och det är upp till var och en att lägga ribban. Vissa elever har inget uttalat mål att bli “bättre” utan vill enbart sjunga för att det är roligt, lite som friskvård. Det är helt okej i min bok och gör det också tydligt för mig som pedagog hur jag ska jobba på dessa lektioner. Eftersom jag har ganska begränsat med platser så utgör dessa elever dock en minoritet och de flesta när ändå ambitionen att utvecklas vokaltekniskt så långt det bara går; vissa har redan en mycket hög nivå och vill om möjligt uppnå en professionell standard. Då finns det inga genvägar och det är det jag velat belysa i mina texter om övningsrutiner.

Jag håller en ganska tuff ton och det med rätta.

Men hur gör man då för att behålla motivationen att öva så strukturerat och noga som krävs? Ja, varför inte planera en liten sommarkonsert? Det behöver inte vara något avancerat; det skulle till och med kunna vara ute i det gröna! Eller kanske fråga i din lokala kyrka om du får låna rummet en timme? Slå dig ihop med ett par sångkompisar och sjung några sånger för varandra. Känner ni någon som spelar piano habilt eller kan en av er kompa de andra? Vad som helst! Huvudsaken är att ha fokus framåt och hoppas på det bästa. Kanske blir det möjligt att framföra musik för andra, åtminstone i mindre skala, i juli eller augusti. Då vill du vara förberedd!

Är det konstnärlig kreativitet att kämpa för ekonomisk överlevnad?

För alla frilansande kulturarbetare har det gångna året varit en stor utmaning. För många har den varit alltför stor och det har jag redan berört i tidigare inlägg. För resten har det varit en utmaning som vi försökt bemästra så gott vi kunnat. Men bara för att ett hinder inte är helt oöverstigligt betyder det inte nödvändigtvis att det är en välkommen utmaning…

Det är viktigt att alla samhällsmedborgare, men i synnerhet våra politiker, förstår att dessa desperata strävanden efter att få månadsekonomin att gå ihop inte är underbara exempel på konstnärlig kreativitet!

På sista tiden har jag allt oftare, både i medier men även privat, stött på uttalanden i stil med: “Vi får inte glömma den enorma kreativitet som väckts det gångna året. Det finns otaliga exempel på kulturarbetare som hittat fantastiska vägar till överlevnad; sätt de kanske aldrig ens tänkt på om det inte vore för krisen!” Dessa påståenden uttalas säkerligen i all välmening, men i princip undantagslöst av människor som inte själva är kulturarbetare. För vill vi verkligen att kulturutövande främst ska bygga på entreprenörskap? Vill vi ha konstnärer som helt tvingas anpassa sin verksamhet till vad som är lönsamt? Det blir resultatet om vi börjar förflytta gränserna och acceptera t.ex. streamad scenkonst som likställd framföranden som görs live..

Dessa “positiva påhejanden” genomsyras av en enorm okunskap av vad det innebär att utöva ett konstnärligt yrke. Jag rekommenderar alla att läsa Kristina Lindquists klockrena analys ur DN från juni förra året. En digital teaterpjäs, konsert eller dansföreställning kan aldrig bli jämbördig den livs levande varianten. Att undervisa sina elever medelst förinspelade videor är inte ett fullgott alternativ till normal undervisning. Kulturutövande lever och frodas av den ständiga interaktionen. Utan publik, utan utbyte med “den andra sidan”, är den endimensionell. Vem vill, i ärlighetens namn, sitta och se en tretimmars teaterföreställning på datorskärmen? Utan stolsgrannens andetag och godispappersprassel, utan viskningar och samtal i pausen? Då kan man lika gärna se en serie på valfri streamingtjänst. Den är dessutom anpassad för mediet…

Vem vill, i ärlighetens namn, sitta och se en tretimmars teaterföreställning på datorskärmen?

Det är viktigt att alla samhällsmedborgare, men i synnerhet våra politiker, förstår att dessa desperata strävanden efter att få månadsekonomin att gå ihop inte är underbara exempel på konstnärlig kreativitet! Visst, jag tar gärna en klapp på axeln för att jag orkar fortsätta och för att jag (än så länge) övar inför framföranden jag inte vet om de kommer äga rum, fortsätter att spela in lektioner till mina elever, skriver blogginlägg, interagerar digitalt för att förklara och svara på frågor. Men tro inte för ett ögonblick att jag gör det en sekund längre än nödvändigt! Det jag sysslar med just nu är inte kulturutövande. Det är ett sätt att fördriva tiden i väntan på den riktiga konsten.

Gott nytt sångår!

Nu blickar vi framåt. Ett som är säkert är att ljuset långsamt kommer att återvända. Visst har vi med största sannolikhet ännu några tunga månader framför oss, men med en viktig skillnad: vi har erfarenheten från det gångna året att luta oss mot och kommer inte att famla i mörkret på samma sätt som för ett knappt år sedan.

Ett som är säkert är att ljuset långsamt kommer att återvända.

Ta en promenad och fundera över vad du vill med din sång under våren. Vilken repertoar vill du lära in? Vad vill du uppnå? Gör din egen lilla halvårsplanering. Passa på att fokusera på andningen medan du promenerar. Känn efter om du har med dig stödet; försök få med dig sidorna när du andas in och andas sedan ut på ett långt s. Se där: årets första övningspass.

Världens bästa övningsrum.

God jul!

Jag har det stora privilegiet att ha en outsägligt trofast elevstam. Ni har den gångna terminen stått ut med alla tvära kast, schemaändringar, inställda och flyttade lektioner, digitala sångpass, plexiglas och tejpgränser på golvet. Kära, inspirerande och utmanande elever: ni är ovärderliga!

Vill ni göra mig sällskap under Midnattsmässan i Boo kyrka kl.23 så är ni hjärtligt välkomna!

Jag önskar er alla av hela mitt hjärta en fridsam och ljus jul, oavsett hur ni tillbringar den. Vill ni göra mig sällskap under Midnattsmässan i Boo kyrka kl.23 så är ni hjärtligt välkomna!

Hej tomtegubbar…

Ibland när jag någon sällsynt gång inte kan somna ligger jag ofta och tänker på olika intervaller… Hur nördig kan man bli? Ganska nördig, men det är ju ingen nyhet! Det kan börja med att jag hör en melodi i huvudet; det kan verkligen vara allt mellan himmel och jord: introt till en tv-serie, en barnvisa, en operaaria. Allt. I natt var det, inte helt osökt, “Hej tomtegubbar”, den där sången som för många av oss främst är en snapsvisa. Jag började visualisera den: kvart ner, stor sekund upp, stor sekund ner…

Så ett av mina sista tips det här sångåret blir att öva en nubbevisa!

Innan jag visste ordet av insåg jag att den är en perfekt egaliseringsövning! Lite oortodoxt måhända, men helt perfekt att öva utjämning av rösten med; den rör sig mycket upp och ner, har ett relativt stort omfång och dessutom den genialiska textraden: “En liten tid vi leva här”, alltså både e, i och ä att använda om man vill sjunga endast på ordens vokaler för att öva en rund och fin munform utan att bli “bredkäftad”. Så ett av mina sista tips det här sångåret blir att öva en nubbevisa! Vad gör man inte för att behålla sina elevers uppmärksamhet? Skål!