Är det konstnärlig kreativitet att kämpa för ekonomisk överlevnad?

För alla frilansande kulturarbetare har det gångna året varit en stor utmaning. För många har den varit alltför stor och det har jag redan berört i tidigare inlägg. För resten har det varit en utmaning som vi försökt bemästra så gott vi kunnat. Men bara för att ett hinder inte är helt oöverstigligt betyder det inte nödvändigtvis att det är en välkommen utmaning…

Det är viktigt att alla samhällsmedborgare, men i synnerhet våra politiker, förstår att dessa desperata strävanden efter att få månadsekonomin att gå ihop inte är underbara exempel på konstnärlig kreativitet!

På sista tiden har jag allt oftare, både i medier men även privat, stött på uttalanden i stil med: “Vi får inte glömma den enorma kreativitet som väckts det gångna året. Det finns otaliga exempel på kulturarbetare som hittat fantastiska vägar till överlevnad; sätt de kanske aldrig ens tänkt på om det inte vore för krisen!” Dessa påståenden uttalas säkerligen i all välmening, men i princip undantagslöst av människor som inte själva är kulturarbetare. För vill vi verkligen att kulturutövande främst ska bygga på entreprenörskap? Vill vi ha konstnärer som helt tvingas anpassa sin verksamhet till vad som är lönsamt? Det blir resultatet om vi börjar förflytta gränserna och acceptera t.ex. streamad scenkonst som likställd framföranden som görs live..

Dessa “positiva påhejanden” genomsyras av en enorm okunskap av vad det innebär att utöva ett konstnärligt yrke. Jag rekommenderar alla att läsa Kristina Lindquists klockrena analys ur DN från juni förra året. En digital teaterpjäs, konsert eller dansföreställning kan aldrig bli jämbördig den livs levande varianten. Att undervisa sina elever medelst förinspelade videor är inte ett fullgott alternativ till normal undervisning. Kulturutövande lever och frodas av den ständiga interaktionen. Utan publik, utan utbyte med “den andra sidan”, är den endimensionell. Vem vill, i ärlighetens namn, sitta och se en tretimmars teaterföreställning på datorskärmen? Utan stolsgrannens andetag och godispappersprassel, utan viskningar och samtal i pausen? Då kan man lika gärna se en serie på valfri streamingtjänst. Den är dessutom anpassad för mediet…

Vem vill, i ärlighetens namn, sitta och se en tretimmars teaterföreställning på datorskärmen?

Det är viktigt att alla samhällsmedborgare, men i synnerhet våra politiker, förstår att dessa desperata strävanden efter att få månadsekonomin att gå ihop inte är underbara exempel på konstnärlig kreativitet! Visst, jag tar gärna en klapp på axeln för att jag orkar fortsätta och för att jag (än så länge) övar inför framföranden jag inte vet om de kommer äga rum, fortsätter att spela in lektioner till mina elever, skriver blogginlägg, interagerar digitalt för att förklara och svara på frågor. Men tro inte för ett ögonblick att jag gör det en sekund längre än nödvändigt! Det jag sysslar med just nu är inte kulturutövande. Det är ett sätt att fördriva tiden i väntan på den riktiga konsten.

Var rädd om luftrören

“Fremd bin ich eingezogen, fremd zieh’ ich wieder aus.”
(Die Winterreise. F. Schubert.)

Just nu har vi underbart vinterväder (om man gillar snö, vilket jag gör) i Mälardalen. Temperaturen har delvis varit långt under noll och det är härligt att vara ute och promenera. Vi sångare, precis som alla som arbetar med kroppen, måste vara extra noggranna med att röra på oss och hålla vårt instrument i trim. Personligen är jag ingen gruppträningsperson, så jag har inte lidit av att gym och simhallar håller stängt. Däremot skulle jag inte kunna leva utan mina dagliga promenader; ibland riktigt långa och i bland lite kortare.

Lite ingefärsté med honung kan inget stämband motstå!

Jag har ynnesten att få bo med skogen om husknuten och jag bara älskar att vara ute i naturen. Där rensar jag tankarna, övar in texter, funderar på tekniska detaljer och njuter av att andas… men: det är viktigt att tänka på att man bär sitt instrument med sig och att halsen är en känslig historia. Några tips:

  • Andas så mycket som möjligt genom näsan.
  • Ha alltid, alltid mössa. (Klä dig generellt varmt. Förutom de uppenbara anledningarna är det också så att man spänner sig oerhört så fort man fryser; drar upp axlarna, spänner nacken. Det är f.ö. därför jag gärna lägger några minuter längre på den “gymnastiska” delen av uppsjungningen under vintern. På sommaren känns det mer självklart att få med sig kroppen.)
  • Undvik att jogga under vintermånaderna, åtminstone när det är riktigt kallt. Gå hellre en längre promenad. Det är ingen höjdare att som sångare vara andfådd i minusgrader, det tär på stämbanden. Särskilt om du har astma eller luftrörsproblem innan, men även om du inte har det.
  • Drick gärna något varmt så snart du är inomhus igen. Lite ingefärsté med honung kan inget stämband motstå!

Ta chansen att skapa nya sångrutiner!

Ett nytt år för med sig många möjligheter; även ett år som detta, som i mångt och mycket känns så osäkert. Ett nytt årtal och en blank kalender är ett ypperligt tillfälle att skapa nya rutiner! Jag har ju skrivit flera inlägg om detta tidigare, men just nu har du en jättechans att göra upp en plan för dig och din sång och hålla dig till den! Jag tänker framför allt på övningsrutiner, men även på repertoarkännedom. Det senare betyder helt enkelt att lära sig mer om olika epoker, lyssna en massa på olika genrer och kanske skapa en tydligare bild för dig själv av vad du allra helst vill sjunga.

De flesta sångare, amatörer såväl som proffs, har en fallenhet för viss repertoar. Visst kan man vara mångsidig och behärska flera tekniker men de allra flesta av oss märker efter ett tag att viss repertoar passar oss bättre. Det är inte sällan även den musik vi tycker mest om att lyssna till…

Jag har sagt det ofta och jag säger det igen: motivation kommer inte gratis.

Starta med en grovskiss för halvår 1, januari till juni. Gör en kortfattad lista med dina mål:

  • Hur många minuter per vecka vecka skulle du vilja hinna öva?
  • Vilken typ av repertoar är du framförallt sugen på att ta dig an?
  • Hur många stycken vill du ha som mål att öva in?

Därefter bryter du ner punkterna i mindre beståndsdelar:

  • Hur vill du fördela övningsmängden du bestämt dig för; hur många pass och hur länge? Vill du öva varannan dag, var tredje? Är det t.o.m. en idé att “schemalägga” övningstiden till bestämda veckodagar?
  • Vill du grotta ner dig i en speciell epok hela första halvåret eller tvärtom sjunga en sång från varje epok från medeltid till senromantik innan juni månads utgång? Vill du sjunga på något speciellt språk?
  • Vill du ta dig an tre stycken och öva in minutiöst; lära dig utantill, eller snarare känna på många olika sånger?
  • Vill du sätta ihop ett litet program (även om du i nuläget inte kan föreställa sig var eller hur det skulle kunna framföras kan man alltid tänka längre framåt) med ett antal sånger du verkligen lärt dig behärska?

Jag har sagt det ofta och jag säger det igen: motivation kommer inte gratis. Och speciellt inte just nu när inga körer är aktiva och i princip alla musikaliska gruppaktiviteter är inställda. Då är det guld värt att öva för en fiktiv romansafton, förbereda sig på en låtsasprovsjungning eller bara testa sin förmåga att lära sig fem sånger utantill på tid. Se också till att följa upp det du kommit överens med dig själv om. Då är det mindre risk att det rinner ut i sanden. Det är t.ex. ingen katastrof om du missar ett övningspass. Men då kanske du istället över ett par minuter längre vid nästa tillfälle. Var lagom hård mot dig själv men se till att uppfinna små morötter. Just nu måste du vara din egen allt-i-allo: körledare, ensemblecoach, sånglärare, stämkollega, pianist…

LYCKA TILL!

Gott nytt sångår!

Nu blickar vi framåt. Ett som är säkert är att ljuset långsamt kommer att återvända. Visst har vi med största sannolikhet ännu några tunga månader framför oss, men med en viktig skillnad: vi har erfarenheten från det gångna året att luta oss mot och kommer inte att famla i mörkret på samma sätt som för ett knappt år sedan.

Ett som är säkert är att ljuset långsamt kommer att återvända.

Ta en promenad och fundera över vad du vill med din sång under våren. Vilken repertoar vill du lära in? Vad vill du uppnå? Gör din egen lilla halvårsplanering. Passa på att fokusera på andningen medan du promenerar. Känn efter om du har med dig stödet; försök få med dig sidorna när du andas in och andas sedan ut på ett långt s. Se där: årets första övningspass.

Världens bästa övningsrum.

Ring ut det gångna året…

…och låt oss aldrig mer prata om det, skulle jag nästan vilja tillägga. Det har ältats så mycket om “skitåret 2020” och jag är hjärtligt trött på mina egna försök att fatta katastrofen i ord. Jag skulle så gärna skriva en positiv, upplyftande och peppande text; full av kreativ lust och framtidstro. Tyvärr saknas energin just nu. Insikten kom plötsligt: orken är slut.

Jag fick nyligen en oväntad möjlighet att låna en stor lokal på Trettondagsafton och tog tillfället i akt att erbjuda ett antal elever som inte har fasta tider hos mig lektioner under så “Corona-säkra” omständigheter som bara möjligt. Tiderna bokades till min glädje upp på nolltid. Nyss fick jag dock ett återbud från en elev, som allra ödmjukast frågade om jag kunde skicka ut en förfrågan om någon skulle vilja överta lektionen; något som i vanliga fall är gjort i en handvändning. Men icke så denna gång. Blotta tanken på att börja rodda i schemat, fråga elever om de skulle kunna byta tid etc. föreföll fullständigt övermäktig. Jag svarade kort att det är okej, vi låter det bli en lucka i schemat.

Insikten kom plötsligt: orken är slut.

Visst blir även jag lite sliten ibland, men det här var nytt. Just nu orkar jag inte oroa mig mer. Inte för finanser. Inte för uteblivna konserter. Inte för säkerheten kring undervisningen. Inte för resorna dit och hem. Och då hör jag ändå till de s.k. “lyckligt lottade”, dvs. de konstnärer som inte gått under ännu. Men just idag tillåter jag mig lite självömkan. Helst av allt skulle jag, stick i stäv med min egen bloggpost, vilja gå i ide en stund. Bara några veckor för att ladda batterierna…

Taggig sångpedagog i välbehövlig vintersömn.

God jul!

Jag har det stora privilegiet att ha en outsägligt trofast elevstam. Ni har den gångna terminen stått ut med alla tvära kast, schemaändringar, inställda och flyttade lektioner, digitala sångpass, plexiglas och tejpgränser på golvet. Kära, inspirerande och utmanande elever: ni är ovärderliga!

Vill ni göra mig sällskap under Midnattsmässan i Boo kyrka kl.23 så är ni hjärtligt välkomna!

Jag önskar er alla av hela mitt hjärta en fridsam och ljus jul, oavsett hur ni tillbringar den. Vill ni göra mig sällskap under Midnattsmässan i Boo kyrka kl.23 så är ni hjärtligt välkomna!

Da’n före da’n…

Det blir en jul som ingen annan.

Jag summerar så sakteliga detta märkliga år. Inga passionskonserter. Inget Juloratorium. Inga julkonserter. Inte ens julbön. Inga av de tillfällen jag och så många frilansmusiker med mig är vana vid att göra den här tiden på året. Konserter och gudstjänster många av oss bara tagit för givet. Nu vet vi bättre. Jag är oerhört tacksam över det fåtal tillfällen jag ändå fått möta en publik i år. Jag hann sjunga en Trettondagskonsert. Fick göra två sommarkonserter. Kunde genomföra en romanskonsert under hösten och hann till och med sjunga på Allhelgonaafton. Men så försvinnande lite i jämförelse med hur ett normalt år ser ut.

Nu kan det bara bli bättre, eller hur? Det MÅSTE bli bättre. Vintersolståndet har redan ägt rum…

Den vackra julkrubban i Boo kyrka i väntan.

Hej tomtegubbar…

Ibland när jag någon sällsynt gång inte kan somna ligger jag ofta och tänker på olika intervaller… Hur nördig kan man bli? Ganska nördig, men det är ju ingen nyhet! Det kan börja med att jag hör en melodi i huvudet; det kan verkligen vara allt mellan himmel och jord: introt till en tv-serie, en barnvisa, en operaaria. Allt. I natt var det, inte helt osökt, “Hej tomtegubbar”, den där sången som för många av oss främst är en snapsvisa. Jag började visualisera den: kvart ner, stor sekund upp, stor sekund ner…

Så ett av mina sista tips det här sångåret blir att öva en nubbevisa!

Innan jag visste ordet av insåg jag att den är en perfekt egaliseringsövning! Lite oortodoxt måhända, men helt perfekt att öva utjämning av rösten med; den rör sig mycket upp och ner, har ett relativt stort omfång och dessutom den genialiska textraden: “En liten tid vi leva här”, alltså både e, i och ä att använda om man vill sjunga endast på ordens vokaler för att öva en rund och fin munform utan att bli “bredkäftad”. Så ett av mina sista tips det här sångåret blir att öva en nubbevisa! Vad gör man inte för att behålla sina elevers uppmärksamhet? Skål!

Ett fönster mot framtiden

Snart blir det ljusare…

Det är verkligen inte lätt att hela tiden tänka positivt. Vissa dagar är helt enkelt trögare än andra. Jag kan bara åter rekommendera att sjunga en stund när det känns som tyngst. Jag är väldigt medveten om att det låter paradoxalt eftersom det sista man brukar känna för i trötta stunder är att “ta itu”; i synnerhet med något så aktivt som att öva.

Min första instinkt var att bara sätta mig på soffan med (ännu) en lussebulle…

Jag upplevde dock själv hur upplyftande det kan vara i förmiddags, efter att precis ha fått veta att helgens repetitioner ställts in. Det var årets sista av de ytterst få repetitioner som över huvudtaget gått att ha och jag hade verkligen sett fram emot att musicera med min ensemble. Min första instinkt vara att bara sätta mig på soffan med (ännu) en lussebulle. Då kom jag på att jag fått några intressanta barocksånger av en kollega, skrivna av en relativt okänd italiensk kompositör. De har blivit liggande i brist på tid men nu plockade jag fram dem och började öva in. Det var verkligen en lisa för själen! Men det behöver självklart inte vara någon obskyr sång du tar itu med; det är bara jag som är extremt nördig. Välj en klassisk låt (varför inte med jultema) och kör lite sångterapi i mörkret. Det hjälper!

Förinspelad jul

I förrgår var det julafton. Åtminstone för mig, en organist, en präst och en ljudtekniker. Vi tillbringade ett antal timmar i en vackert julsmyckad kyrka för att spela in den traditionella midnattsmässan. Tio dagar innan jul.

Prästen Alexandra och ljudteknikern Karolina förbereder sig.

Sedan millennieskiftet, dvs. direkt efter min sista examen, har jag jobbat på julafton. Ibland har det varit julbönen (då har familjen hängt med och sedan har vi åkt hem och firat jul efteråt) eller så har det varit midnattsmässan. Då har man klarat av både julmiddag och klapputdelning innan man sätter sig i bilen och kör iväg i beckmörkret. Jag har alltid älskat att sjunga just då; det är en så högtidlig, förväntansfull stämning i kyrkan. Man känner sig så priviligierad när man står uppe på orgelläktaren och kikar ner på församlingen. Jag har gjort det så många gånger att det blivit en lika självklar del av julfirandet som allt det andra.

Organist och allt-i-allo.

Därför är det med blandade känslor jag ser fram emot en julafton när jag för första gången inte behöver åka iväg, vare sig innan eller efter julmiddagen. Mässan är redan inspelad och kommer att sändas ut kl.23 när den skulle ha ägt rum om vi gjort den live. En vän sa något i stil med att “det måste kännas så skönt att för en gångs skull bara få vara hemma på julafton”. Jag vet faktiskt inte. Visst är jag glad över att vi har den här möjligheten att över huvud taget göra en midnattsmässa den här julen. Men en riktig ersättning är det inte. För det behövs mötet mellan människor på riktigt. Inte bara virtuellt.

Behövs ännu en tagning av Lukasevangeliet?